Jag känner en sådan vanmakt - jag trodde att det skulle vara lättare än såhär. Att vara hemma, att samexistera, att påta på med saker och ting. Istället går jag runt och bär på en präktig depression med ångest och att jag känner såhär känns som ett stort misslyckande.

 

Mina planer är att komma hem i nästa veckoslut. Utskriven, färdig med slutenvården (för den här gången). Men jag orkar inte ta hand om någonting eller någon, inte ens mig själv. Hur ska jag då orka komma hem, vara själv hemma? Så mycket har hänt och jag är uttömd på kraft. Jag trodde att jag mådde bättre än såhär och jag är irriterad på mig själv. Så fort jag blir tillräckligt stark så bryts jag itu. Det är störande och jag känner mig bitter.

 

Höjningen av Fluoxetinet borde ge verkan snart. Den har hittills gett delvis verkan, men inte fullständig. Jag väntar medan pillren rusar genom mina vener till min hjärna och biter ihop, biter ihop utav bara helvetet. Jag SKA klara det här bättre, jag SKA och det finns inte tid eller rum för att ligga i en sjukhussäng och vrida sig i plågor. Jag måste hem och jag måste hem snart. Jag längtar hem men det är också väldigt läskigt när jag mår som jag gör.

 

Man är så stark som man måste vara, har jag alltid trott på och fortsätter att tro på. Så om jag måste orka jonglera vardagen så kommer jag göra det, helt enkelt för att jag måste.

 

Men nu minskar jag tidsfönstret. Det är lördag kväll och jag kan inte lösa mina problem just nu. Därför är det bäst att bara vara. Jag ska dra en filt över mig och läsa, ikväll är det melodifestivalen och det ska bli kul. Det där andra som hänger över mitt hjärta finns såklart också med, men då får jag väl välkomna det istället för att kämpa mig matt i kampen mot det.