Jag brukar alltid kunna sätta ord på saker och ting, på känslor, på personlighetsdrag, på sjukdom, men nu är jag i ett vakuum och har en tappad ork som jag famlar efter, klumpigt och i blindo.

 

Jag ska sluta planera saker, det blir aldrig som det är tänkt hur som helst. Visst, vissa saker måste jag planera men jag måste gå in med tanken på att det kanske inte blir som jag tänkt mig. Jag tänker ta permission imorgon, sedan igen i helgen. "Någon utskrivning är inte aktuell än". Jag blir så less på mig själv att jag vill kräkas.

 

Det känns jämt som att det är någonting som fattas mig. Jag ser till mina behov men känner mig ständigt törstig efter någonting som jag inte vet vad det är. Det är som att pusslet Jag tappat ett par bitar och vinden blåser kall genom mig. Jag undrar vad som är fel, egentligen.