... men inte det här.

Kvinnan som uppenbarligen är manisk/psykotisk har varit på min favoritpatient igen, en söt gammal tant som aldrig gjort en fluga förnär. Jag kom just ut från matsalen när jag såg att den manisk/psykotiska kvinnan skrek den andra patienten rakt i ansiktet och jag hörde min favorittant säga "slå mig inte", och då slog hon tanten lite lätt på armen och sa att hon slår vem hon vill. Jag ropade på personal och de kom och skiljde dem åt.

Jag gömmer mig på mitt rum. Man får inte ha sladdar på sitt rum, så jag laddar upp batterierna i min dator och går in hit till rummet jag delar med en annan patient. Det är hemskt fel när man inte vågar vara ute i korridoren på grund av en patient.

Jag svär, rör hon min favorittant igen så kommer jag ge emellan och säga att hon inte ska röra henne och att hon får ta problemet med personalen. Egentligen önskar jag nästan att hon slog till mig, så att jag kunde se till att få henne inlåst längst bak i korridoren igen. Det kanske låter hemskt, jag tyckte väldigt synd om henne när hon var begränsad till en del av avdelningen men hon är uppenbarligen för sjuk för att vistas ute bland andra patienter.

Idag har jag varit hem och hämtat mitt ex av "För att överleva" av Sofia Åkerman. Jag tog en fika med personal och boende, hälsade på de kvinnor som var hemma. Jag insåg att det är många som bryr sig om mig, att jag är omtyckt. Det är en mycket speciell känsla som verkligen lyfte mig. Jag älskar dem allihopa, de är min andra familj. Därför gör det så ont att jag förmodligen måste flytta därifrån ganska snart.

Jag samlade ihop alla mina rakblad och slängde dem i en soppåse som jag och personalen som jobbade knöt ihop och slängde i soprummet. Ungefär som en ceremoni. Jag log och skrattade, det kändes faktiskt befriande att bli av med dem, trots att det många gånger är självskadorna som fått mig att överleva. De har också kedjat fast mig i ett dåligt mående. Nu vill jag förändra min situation och jag vet att jag inte kan bära med mig rakbladen på den stig jag nu svängt in på.

Imorgon kommer mamma och hämtar mig, för vi ska höra Sofia Åkerman föreläsa. Jag hoppas att jag får tillfälle att byta några ord med henne och be henne signera boken jag tagit med. Kanske har hon några ord jag kan bära med mig på vägen mot ett skadefritt liv. Jag är väldigt nervös, mycket för att det kommer vara många människor där och för att jag är yr av blodbristen, men med mamma och Maria i ryggen ska det nog gå bra.

Det här kommer bli svårt, men jag vill ta fighten.

Jag och Mary för någon månad sedan.

 

 

Igår fick jag nattpermission och drog iväg till Mary. Med en full ICA-kasse med diverse godsaker och blommor köpta till förmån för rosa bandet knackade jag på hos sötnosen.

 

Jag lagade middag åt oss och sedan såg vi på TV, rökte, satt tätt intill varandra och pratade. Jag kände mig så lugn i hennes sällskap, jag ville inte släppa henne för det kändes som att vi var två pusselbitar som passade ihop. Jag fick träffa de underbara kattungarna, och om jag inte blev så yr av att huka mig och sedan resa mig hade jag nog bosatt mig vid garderoben där de låg. Jag har järnbrist och är mer eller mindre ständigt yr och det är väldigt jobbigt.

 

Vi såg Tale of two sisters (asiatisk skräck är LÄSKIGT) och höll om varandra. Kan det bli mysigare?

 

Det var tänkt att jag skulle sova över men jag blev så vimmelkantig. Det kändes verkligen förjävligt, men jag måste lyssna på min kropp nu. Den mår inte bra. Det kändes bittert att åka tillbaka till avdelningen med taxi, men jag varje sekund med Mary var jättefint. Vi hade i alla fall en riktigt dejt, utanför psyket där det inte kommer folk och kollar till en med jämna mellanrum. En riktig dejt, ute i livet där jag hör hemma.

 

Mary Jane Angel, du är fantastisk! Nu väntar jag bara på nästa gång vi ska ses

 

 

 

 

 

 

Igår bestämde jag mig, jag tänker göra mitt yttersta för att sluta skada mig. Det räcker nu, jag har slagit igenom botten. Jag tror att alla som har ett farligt beroende eller missbruk kommer till en punkt då man inte kan sjunka lägre, det finns ingen som kan försöka få en att sluta utan man måste få slå i botten innan man kan vända.

 

Självskadebeteende har jag alltid sett som ett symptom på ett lidande, och jag vet att det lidandet kan komma att bli större nu när jag väljer att sluta med det som fungerat bäst för mig i min kamp för att överleva. Det är svårt för andra som inte skadat sig att förstå hur effektivt ett självskadebeteende är när det handlar om att lindra ångest och hitta en ventil för sina känslostormar. Men det är farligt, man bli ärrad och man kan faktiskt inte leva ett helt liv om man måste gå iväg och skada sig nu och då. Jag har inte förrän nu insett hur farligt det är att skada sig och hur mycket det förstör för mig.

 

Jag kommer aldrig bli kvitt mina ärr. Inte ens genom att operera eller laserbehandla. Men jag vill kunna vara stolt och säga att jag slutat med någonting som varit ett beroende, jag vill kunna lösa mina problem och min ångest på andra sätt som jag kan vara stolt över. Jag säger inte att man ska skämmas för att man skadar sig, men jag har aldrig varit stolt över min ärr trots att de är ett bevis på att jag överlevt. Jag tänker läka, låta ärren blekna och söka andra sätt att hantera min ångest. Jag ska vara stolt för varje ärr som går från ilsket rött till lila och tillslut vitna helt. Jag ska vara stolt för att jag valt en annan väg.

 

Det kommer bli otroligt svårt, men det kommer vara värt det. Jag har som sagt nått min botten och jag önskar att jag förstod vad som väntade mig första gången som jag skar mig, för då skulle jag inte fortsatt. Jag trodde aldrig att mitt liv skulle se ut som det gör idag, inte ens i mina vildaste mardrömmar.

 

Jag kan inte vara säker på att det här med självskador är ett avslutat kapitel för mig, men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att det ska bli det. Jag förtjänar bättre. Och jag vet att du som läser som har ett självskadebeteende också förtjänar bättre. Men som sagt, man måste hitta sina egna orsaker till att sluta, man måste hitta sin egen botten innan man kan förändra någonting på riktigt.

 

Och om jag faller ska jag tänka på det här citatet:

 

 

“Courage doesn't always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day saying, "I will try again tomorrow.”

Nu har jag pratat med personalen och de ska försöka hålla sig i närheten och distrahera kvinnan som slog en annan patient när hon pratar med mig. För hur mycket jag än håller mig undan så är hon i mitt ansikte. Ena stunden älskar hon en och man har världens speciellaste band, den andra stunden hatar hon en och hotar och är hemskt otrevligt. Hur man än kommunicerar så blir det inte bra och jag orkar bara inte med hennes tjafs. Hur mycket jag än försöker hålla mig undan så är hon ändå överallt. Det är skitsvårt. Jag tror att hon säkerligen skulle kunna klappa till mig också, som hon gjorde med den andra patienten.

Jag har haft läkarsamtal idag och tydligen så har de sett till så att soc sedan förra fredagen betalar för min vistelse här. För patienter är det 80kr/dygn, men för soc är det 7000kr per dygn som det handlar om. Min läkare sa att han haft kontakt med min socialsekreterare och att han anser att jag borde skickas på behandlingshem, men jag har aldrig ens träffat människan och jag vill verkligen inte åka från stan.

Jag känner mig så otrygg. Om jag kommer tillbaka till mitt boende så är det bara i väntan på något annat. Min läkare sa också att de skulle börja mötet utan mig, eftersom det kunde bli ganska hetsiga diskussioner och att det vore onödigt för mig att höra på det. Jag tackar och tar emot faktiskt, jag vill att de ska ha sansat sig innan jag kommer med mina åsikter och jag skulle nog bli upprörd av att höra dem tjafsa med varandra.

Det är så olyckligt att det är på det här viset. Mitt liv skulle kunna vara så bra nu, om jag bara fick chansen. Men nu så kommer vi chansa på olika behandlingar och jag vet inte vad... Det kommer bli tufft på vårdmötet som är på måndag.

Men jag har en glad nyhet, eller snarare insikt. Jag har bestämt mig för att jag ska sluta skada mig! Förut har jag såklart försökt låta bli också, fast jag har aldrig riktigt velat sluta med det. Men nu har jag fått mig en rejäl väckarklocka som gör att jag känner jag vill inte mer. Vad det handlar om vill jag inte gå in på såhär öppet, men utvalda personer ska få veta varför. Kan bara säga att en stor del av beslutet togs på grund av en incident samt att jag kärat ner mig och inser att jag skadar alla omkring mig med mitt självskadebeteende, och jag vill inte skada henne.

På måndag ska jag och mamma höra Sofia Åkerman föreläsa, och jag tror att det kan bli en väldigt bra start. Jag ska be henne signera mitt ex av hennes bok "För att överleva", en bok som jag köpt men inte läst ut för att jag känner att jag vill vara helt säker på att jag vill sluta skada mig när jag läser den, för att få ut så mycket som möjligt från boken.

Dags att börja kämpa.

Ja, det är helt jävla galet. Jag har varit inlagd tillräckligt många gånger för att tåla det mesta från sjuka människor, jag har sett allt möjligt och jag förstår även de allra sjukaste människorna när de skriker och bråkar även om det är jobbigt. Jag vet hur det är.

MEN - den maniskt/psykotiska kvinnan slog en annan patient. Hon slog med båda handflatorna på hennes kinder så att det lät SMACK för att hon inte fick ett cigarettpaket. Jag röt åt henne att hon inte skulle röra henne, då kom hon fram och slog i luften framför mig och sa att hon kunde slå mig. Jag sa att hon inte heller skulle röra mig. Jag kan ta mycket skit från många inlagda som mår dåligt men INTE när en patient slår en annan patient, som dessutom inte gjort någonting och dessutom är pensionär.

Jag är så arg att jag skakar!

Status för dagen: Sängliggandes. Min kropp är trött, jag har järnbrist (IGEN) och jag känner hur hjärtat går på högvarv. Dessutom nyser jag hela tiden. Jag orkar inte ens gå ut att röka så ofta. Men jag tvingar mig själv att vila och ta det lugnt för på lördag måste jag vara frisk, jag måste måste MÅSTE vara frisk för då ska jag ha en riktig dejt med Mary. Känns


Just nu känns det som att jag trasas sönder av min boendesituation och inget annat. Jag pratade med min kontaktperson på mitt boende och hon sa att om jag kommer tillbaka till boendet så är det bara för att vänta på något annat.

Jag vet ju att mitt boende aldrig varit permanent, det är det inte för någon, men jag ville verkligen inte att det skulle sluta på det här viset! "Vi har inte kompetensen för att ha dig här" säger de, och psyk blir arg på soc som inte ens vill låta mig komma hem på permission, går till motattack och säger att "Från den dagen vi bedömer att du ska skrivas ut kommer soc få betala för din plats på avdelningen, för att de ska jobba lite fortare med att få fram ett bärande boende".

Jag hamnar i kläm. Det är sant att jag behöver mer hjälp och jag är glad att någon förutom jag kräver det, men jag vill inte flytta ifrån mitt boende på grund av att jag inte hanterat situationer rätt.

Det här hade jag inte förväntat mig, jag trodde aldrig att det skulle bli på det här sättet. Inte i mina vildaste mardrömmar.

Jag väljer att försöka fokusera på det goda. Jag kan inte göra annat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det UPP TILL KAMP! Upp till kamp mot ångesten, mot depressionen, mot Makten med Legion i spetsen. En kamp för mitt liv, en kamp för de underbara människor som befolkar vår gemensamma verklighet. Ovan är bara ett urval av allt fantastiskt i mitt jordeliv. Nu är det dags att ta tillbaka mitt liv, jag tänker inte nöja mig med att må dåligt.

 

Framtiden väntar, och den ser ljus ut. Den är fylld av vänskap och kärlek. Den är fylld av nya äventyr. Nu vill jag leva det liv som jag faktiskt har rätt till att leva.

 

Jag har kraschat men reser mig igen och ni får mig att vilja kämpa. Ni, ni underbara. Ni som betyder allt.

 

 

 

Mary <3

En bråkdel av dagens fynd.

 

 

Idag drog jag av mig sjukhusmjukisarna och satte på mig vitsvartrandiga strumpbyxor och kjol, la lite smink runt ögonen och åkte på eftermiddagen med Maria till stan. Det är min första permission så det var lite läskigt, men det gick egentligen bara bra. Maria är ju så rolig att umgås med och jag hade lite pengar i fickan så jag gick loss ganska hårt. Men jag köpte saker som jag behöver! Som till exempel skorna på bilden, samt jeans, en stickad grön tröja och en svart top. Och en parfym, mascara, ansiktsmasker... Många saker! Vi fikade på NK och sedan handlade vi godis och sådant till avdelningen.

 

Tack Maria som fick mig att orka gå på stan, tack för en hemskt trevlig dag! Det kändes skönt att göra något... normalt.

 

När vi kom tillbaka till avdelningen så bestämde vi oss för att göra ett bus. Maria gömde sig och jag ringde på klockan, när en skötare öppnade sprang jag in och ropade att Maria stuckit från mig och rymt till Norge. Jag höll mitt pokerface i kanske 30 sekunder, men ändå tillräckligt för att skötare och sjuksköterskor skulle tro mig. När de sa att de skulle ringa polisen så kändes det som att skämtet var över liksom. Jag och Maria skrattade gott, men personalen tyckte att vi inte var särskiilt roliga.

 

Jag är övertrött, det har varit så många intryck och samtidigt har jag gått och grunnat på min framtid, hur det blir med behandling och boende. Det är ett stort svart moln som ligger över mig, men det är ingen idé att tänka på det nu egentligen eftersom jag ändå inte kan göra något åt det innan vi har ett vårdmöte.

 

För nu vill jag hem från psyket! Det är som att livet stannar av totalt innanför väggarna på psyket, men utanför händer det mycket och jag missar mycket. Jag börjar känna mig starkare, jag vill ut i livet igen. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte stabil... Men ändå, jag mår bättre än när jag kom hit.

 

Jag går runt och nynnar på gamla kärlekslåtar från 60-talet och människor omkring mig påpekar att jag ler. Det är inte av en slump, hihi...

 

 

 

 

 

Idag har jag haft besök. Ett mycket fint besök. Besök av någon som jag nästan kan se vingarna på. Ett besök som vände världen upp och ner ännu en gång, på ett bra sätt.

 

Försiktiga kyssar och hålla i hand i ett par timmar. Personalen pikar mig och jag avfyrar det ena stora leenden efter det andra. Hon får mig att orka, hon får mig att skratta, hon får det att pirra i kroppen, där i magtrakten.

 

Mitt hjärta växer, känner att jag är på farlig mark nu för jag tror att jag håller på att falla pladask för henne.

 

Men, det finns en men. Ett stort men som hänger över mitt huvud. Jag kände mig så glad när jag blev hämtad av en personal från mitt boende för att få ta med mig lite saker hemifrån, och hon berättade att deras chef inte är säker på om jag är välkommen tillbaka. Då menar jag slutgiltigt, att jag riskerar att kastas ut. Det känns inte så roligt... 2008 var jag bostadslös och fick bo på psyket och det känns som att jag kommer vara fast här ett bra tag den här gången också. Och jag hatar det.

 

Vad fan gör man? Flyttar hem till mina föräldrar? De föreslog behandlingshem eller LSS-boende och jag vill inte någonting av det. Jag vill bo själv isåfall, men risken är att det blir som förut - fler inläggningar under längre perioder.

 

Allt hänger egentligen på vilken vård jag får. Alla är överens om att det måste ske en ändring och om psykiatrin har några idéer som mitt boende och förståss jag tycker är bra så kanske jag får bo kvar.

 

Men mitt i allt så är jag ändå funnit viljan att fortsätta, att sträva efter något bättre. Jag har ett fint stöd av mina nära och kära, och jag har pirr i magen. Jag tar saker som de kommer.

 

Always on my mind <3

 

 

 

 

 

 

 

 

Kunde inte somna igår, dels på grund av att den maniskt psykotiska kvinnan som aldrig slutade prata men mest för att min mun hade fastnat i ett leende.

Från dysfori till eufori och tillbaka igen och upp och ner. Men det gör ingenting. Det är mer än välkommet. Det är... svårt att beskriva. Det är annorlunda än enbart dysfori och allt är bättre än det.

För när man är inlagd och när man inte mår bra så blir det kaos när en annan känsla växer sig större och större, en känsla som jag inte känt på mycket länge. Det pirrar lite extra och hjärtat slår några volter. Samtidigt som jag är splittrad och är mitt i projektet att samla ihop skärvorna av mig själv så sveper någon in och gör att allting ser ljusare ut. Så många känslor! Men jag välkomnar kaoset. Det ger mig energi, hon ger mig energi. Jag hoppas bara att jag kan göra samma för henne, jag är livrädd för att bli en energivampyr men jag får helt enkelt ta alla saker ett steg i taget och inte stressa.

Frigångsstatus: Ut med personal. Fortfarande. Jag har inte direkt gett dem något skäl till att lita på mig så jag antar att jag förtjänar det. Men nu vill jag så himla mycket.
Önskemål: Få åka hem till Hera en stund på helgen och handla några riktiga byxor på stan.

Besök av Lynn och mamma idag. Besök av min kusin tillika syster Maari imorgon. Besök av Mary på lördag. Det gör inte så mycket att jag inte får gå ut själv när de underbara människorna i mitt liv kommer och lyser upp avdelningen. Jag längtar...

Jag låter det bara komma nu.

Marys väska. Sjukt snygg!

 

 

Idag kom Mary och bjöd på bakelser och hopp. HOPP!

Vi sitter och äter i matsalen på avdelningen. En kvinna vägrar som vanligt att äta, är förvirrad och tror att hon ska bli hämtad och hemkörd, brukar säga till patienter att "du har mina kläder på dig" eller "det där är min dotters skor" och för tillfället sitter hon och gråter för att de försöker få henne att äta och för att hon inte förstår varför hon är här och på grund av det känner hon sig uppenbarligen plågad, frågar "varför gör ni såhär mot mig" jämt och tror inte på skötarnas svar.

En skötare säger "Kom igen nu, ät en tugga till" på ett lugnt sätt lite då och då. En annan skötare är mycket hårdare och använder en ton som jag från början inte tycker är rättvis. Hon blir irriterad på patienten och säger "det finns inget att diskutera, ät nu", och vi andra i matsalen börjar lyssna. Jag citerar det som fick mig att säga ifrån: "Var inte så fjösig nu!"

Två andra patienter reagerar också, vi höjer rösterna och säger att hon inte kan kalla en patient vad som helst. Den andra skötaren är tyst.

Jag går till avdelningsföreståndaren och säger till. Hon lyssnar men som vanligt håller hon arbetskamraterna om ryggen. Hur som helst så kommer kvinnan som vi tycker har agerat fel in och säger jag borde gått till henne först, att de prövat tusen sätt att få patienten att äta, och att "fjösig" är holländska och betyder "skakig". Jag frågar om patienten kan holländska och om hon kan rå för att hon är skakig, fast vi alla vet svaren. Jag gör klart för dem att jag tycker att det är förkastligt och går.

Senare kommer den andra skötaren som var i matsalen in till mig och jag frågar varför han inte sa ifrån. Han sa att han inte kunde ta en sådan diskussion skötare emellan framför patienter men att han såklart kommer ta det med personalen. Det låter vettigt och jag hoppas att han verkligen säger ifrån. Han sa till mig att han också noterade hennes onödigt hårda ton och att den tonen användes mot aggressiva dementa på 80-talet men att man inte kunde göra så nu, att man borde ha en annan människosyn idag.

Det känns skönt att ha honom i ryggen, för som patient har man inte mycket att säga till om.

Jag har förresten försökt översätta "fjösig" med alla möjliga böjningar på Google Översätt, samt översatt "skakig" och fick tillbaka ordet "wankel". Så sökte jag på synonymer för "wankel" och det fanns ingenting som liknade fjös eller fjösig. Det kanske är slang. Och det tror hon att patienten förstår?

Nej, jag är riktigt upprörd!

Jag orkar inte se på TV längre.

Den här dagen har varit otroligt påfrestande. Jag har väntat hela dagen på läkarsamtal, och innan jag fick tala med min läkare hade jag en träff med mina terapeuter. Det var tungt. Jag la alla korten på borden, både för mina terapeuter och även för min läkare. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag antar att det bara finns så mycket som en människa kan göra för en annan oavsett kompetens.

De har höjt min dos Fluoxetin från 20mg till 40mg och Seroquel depot från 600mg till 800mg. Xanor vid behov har istället för 1mg max 3ggr per dag till 1-2mg max 3ggr per dag. Fungerar inte det så ska jag få byta till ett annat benso-preparat. Just insättningen av Fluoxetinet gör att jag får en otrolig ångest.

Jag har inte varit såhär medicinerad på några år. Det känns som ett stort steg tillbaka, men kanske behöver jag det? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Det är väl därför jag är här.

Nödlösningar? Det känns så.

Hälsa på mig. Jag behöver jordisk kontakt, människokontakt.

Alla har väntat på läkaren idag. Det verkar inte som att någon fått träffa honom. Inte ens hon som väntat i över en och en halv vecka.

Men han kom förbi mig innan han gick hem och sa att vi höjer Fluoxetin från 20mg till 40mg imorgon och att vi ska prata då.

Jag är rädd att jag ska sluta känna hela känslospektrumet och att det bara ska övergå i smärta.

Ett år. Samma känsla.

 

 

Helgen har varit ganska lugn. Jag har fått sova ut och det tackar jag för. Att vara på avdelning är både spännande, tråkigt och jobbigt. Jag har låtit andra tänka åt mig hela helgen, bestämt när man ska skratta och när man ska prata eller hålla käften. En patient sa till mig att jag inte alls verkar deprimerad och det antar jag att jag inte verkar när jag måste möta andra människor. När jag är ensam fyller jag min dagboks sidor med hopp, förtvivlan, depressivitet och filosofi.

 

Ett år. Samma känsla. Alla i min omgivning verkar vara minst lika trötta som jag är på den här cirkeln jag hamnat i och ingen tolererar den längre. Jag har aldriig tolererat den, men jag börjar se mer och mer att folk förstår att det inte är bra att jag går i dessa cykler. Mitt boende börjar ställa krav på vården, min omgivning visar att de förstår att det är allvar och L grät när hon hälsade på mig. Jag ville också gråta när jag höll om henne men jag är för medicinerad för att kunna göra det. På sätt och vis känns det bra att bli tagen på allvar men samtidigt så upprör jag alla omkring mig. Det är inte rätt att de också ska få lida, det är inte rätt att de ska vara rädda eller ledsna. Det är inte rätt.

 

Jag har skrivit upp några citat och försökt dela in mina dimensioner i ord för att ta upp det med Thomas nästa gång vi ses. Jag måste berätta allt, om jag inte gör det så kan jag inte få rätt hjälp. Då fortsätter jag i min tillsyntes eviga cirkel. Jag trasas sönder med tiden.

 

Jag vill leva i den här verkligheten med alla underbara människor. Jag vill känna känslorna, känna dofterna, känna marken under mig och inte tveka på att den är verklig. Jag vill, men jag orkar inte just nu. Det är därför jag är placerad här på avdelningen, antar jag.

 

Missförstå mig rätt. Jag vill välja er, och jag gör det varje gång jag har möjligheten att välja. Men det har jag inte alltid, det har jag faktiskt rätt sällan.

 

Nu har barriärerna brustit.

 

"Life, although it may only be an accumulation of anguish, is dear to me, and I will defend it."
— Mary Shelley (Frankenstein)

Det här är Sixten!

 

 

- Sara, vi kan verkligen inte fortsätta såhär. Det måste ske en ändring. Vårt boende är inte tillräckligt för dig, vården måste göra någonting mer för dig för du kan inte fortsätta leva såhär och våra resurser räcker inte till för dig.

 

Jag är glad att någon äntligen säger ifrån, sätter ner foten. I två år har inga förbättringar skett och det är inte bara mitt fel. Men jag blir också rädd, för jag riskerar att förlora mitt boende. Mitt gruppboende är min familj och jag vill vara tillräckligt bra för att kunna växa, men jag är inte det. Det är ett faktum. Att höra Louises frustration känns hemsk, för å ena sidan tar jag det personligt, som om jag misslyckats. Å andra sidan så menar hon att det är min vård som har misslyckats.

 

Jag är rädd att jag måste flytta. Louise sa någonting om ett behandlingshem i Sundsvall. Att flytta långt bort från min bas i Umeå känns otryggt, dessutom behöver jag ha närhet till mina vänner och de flesta av dem bor i Umeå. Det är mitt boendes förslag.

 

Psykiatrins förslag är att jag återgår till Tegs behandlingscenter eller börjar på Vågen. Jag har testat att vara på båda ställena men det mesta rinner bara av mig, jag anser att jag har större problem som måste ses till innan jag kommer kunna utnyttja DBT:n till fullo. Det är för personligt för att skriva om här.

 

Idag kom Louise förbi och hade med sig vovven på bilden ovan. Han fick genast namnet Sixten. Hon hade också skrivit ett kort som skulle fått mig att gråta om jag inte var så medicinerad att jag inte längre har den förmågan. Jag var så rörd, bara den gesten som visar att hon verkligen, verkligen, bryr sig om mig. Det känns som att jag inte bara är jobb för henne.

 

Hon kommer hjälpa mig. Hon är förbannad på vården och ska samordna ett möte som jag inte skulle orka fixa. Hon kan föra min talan, för jag har också fått nog. Tyvärr lyssnar psykiatrin säkert mer på henne än på mig, för jag tycker att jag skrikit nog länge. Problemet är bara att jag inte kunnat ge dem alla faktan.

 

Jag fick besök av Mary idag och hon fick mig att känna mig verklig, hon gav mig en energikick. Imorgon kommer Lynn. Jag är välbesökt och det betyder så mycket för mig eftersom jag verkligen avskyr avdelningen, jag avskyr slutenvården med kraften av tusen eldar.

 

Frigångsstatus: Ut och röka med personal.

 

Jag har inte ens bett om permission för ingen orkar ha mig hos sig när jag är såhär.

 

 

 

 

Just nu får det hända vad som helst. ALLT utom att det fortsätter såhär. Det får bli bättre eller sämre, även värsta scenariot skulle vara bättre än att det är såhär. Nu trotsar jag min tystnadsplikt, för jag orkar inte skydda mina plågoandar längre.

Det är verkligen kämpigt nu. Jag tittar på fotografierna jag har med mig och påminner mig själv om de goda stunderna och om den verklighet jag delar med mina vänner. Jag försöker att inte tänka på den andra verkligheten.

Imorgon får jag besök av sötnosen ovan. Jag längtar och hoppas att jag mår så bra som jag kan. Om inte annat kommer endast hennes närvaro få mig att må bättre, det är jag säker på.

Jorden kommer att gå under. Men det finns ju tusen sätt och fler som jorden kan gå under... Inte bara en explosion av världen, det är ändå ett lindrigt slut jämfört med till exempel en personlig undergång.

Rädd.

En av bilderna jag har bredvid sängen för att minnas de goda stunderna.

 

 

Dagarna går. Idag tror jag att jag varit här en vecka. Det känns som en evighet men ändå som om jag kom igår. Här suddas gränserna ut mer, det finns egentligen ingenting förutom klockan som säger att tiden går framåt. Dag kan lika gärna vara natt egentligen.

 

En skötare tog med mig ut för att införskaffa bland annat nikotin i eftermiddags. När jag går eller gör någonting så har jag mycket lättare att prata. Hon frågade om jag skriver någonting och jag berättade att jag skriver i dagbok och har en blogg som faktiskt blivit ganska välbesökt vilket gör mig glad men samtidigt lite rädd. Jag är glad att andra kan känna igen sig och inse att de inte är ensamma och jag får många fina kommentarer, men det finns också en del nackdelar. Något som har blivit ganska påfrestande för mig är människor som tänker göra livsfarliga saker för att dö eller för att göra sig hörd, jag känner att jag får ett ansvar att hjälpa personen. Tänk om jag inte svarar, kommer personen då att faktiskt ta livet av sig? Det är svårt att hantera.

 

Vårdaren sa att det inte är mitt ansvar att rädda någon annan och det vet ju jag förståss, men jag kan inte bara ignorera en människa när det handlar om liv och död. Så om du som läser har tankar på att skada dig eller ta livet av dig så ring akutpsyk eller se till att du är tillsammans med någon du känner dig trygg med. Skicka ut varningssignaler till omgivningen och ta kontakt.

 

Hon berättade också att hon faktiskt varit inne på min blogg, att hon hittat den via Psykiatrins Robin Hood. Det kändes lite läskigt faktiskt, men ändå kul. Jag skriver min blogg utifrån mina egna behov av att uttrycka mig och för att bringa förståelse, avdramatisera psykisk ohälsa och dra loss den ur tabu-träsket. Samtidigt lever jag ju ett liv, det är det livet jag önskar fick ta större plats här. Jag vet inte om den dagen någonsin kommer men skam den som ger sig...?

 

Hon läste det här inlägget och tyckte att det var bra skrivet, det tackade jag för och sa att det är en svår grej på sommaren. Döljer man så märker människor ändå att det är något som inte står riktigt rätt till och bär man kortärmad/har shorts så blottar man något personligt som ingen annan egentligen har något att göra med. Svårt är det.

Jag är inte alls som igår. Inte speedad, bara trött. Jag förstår inte hur mina fingrar kan dansa över tangentbordet som de gör, jag förstår inte hur jag kan hålla ögonen öppna, jag förstår inte hur jag står ut här.

Tankarna finns ju alltid med. När jag och skötaren gick ut idag funderade jag hela tiden på om det fanns något sätt att sticka iväg på, men jag kunde inte göra det mot henne och om jag gör det så kommer de jaga ner mig. Det är impuls/känsla versus förnuft. Förnuftet fick ta störst plats den här gången.

På fredag får jag finbesök. Om jag får permission återstår att se.

Livet på avdelningen fortsätter, det är ett stort vänterum. En läkare kom fram till mig när jag satt och lyssnade på musik i korridoren att han skulle "prata med mig sen". Så gick han. Efter mitt utbrott för att min ordinarie läkare inte kom i måndags så har jag helt enkelt bestämt mig för att ta alla löften om träffar med läkare eller skötare med tio kilo salt. Allt för att jag inte ska få ett liknande borderline-utbrott igen.

Nu är jag snurrig av allt tänkande, så det här är mina sista ord för ikväll. Det är röktid om en timme, det är röktiderna som får dagarna att gå. Kan fortfarande inte läsa ordentligt, men jag kan i alla fall skriva.

Och det är jag tacksam för.

Åh gud. Åh gud. Åh gud.

Ibland tror jag att allt är medicinernas fel, har mediciner för att bli trött, för att bli stadig i humöret, för att bli uppiggad och för att lugna. Det är en enda soppa. Jag måste fråga mig läkare om han är säker på vad han håller på med. Jag vet inte var jag är, vem jag är utan mediciner.

Jag har kommit fram till varför jag inte kan ta åt mig av terapin. Det har jag vetat länge, men det har inte vården vetat. Nu har jag lagt en ordspya på mina terapeuter och släppt alla fördämningar, det känns fortfarande som att jag sitter i en bur men jag har i alla fall lirkat upp handklovarna som bakbundit mig så länge. Vad som händer nu vet jag inte. Vad som helst kan hända men jag är beredd på det värsta.

Jag hoppas att jag kan bli hjälpt, men jag litar inte på det.

Speedad igen. Fyller ark efter ark med text, med tankar, med känslor.

Personalen håller ett extra öga på mig. Kan man ha extra extra tillsyn? Isåfall har jag det och det får väl vara så, det kanske är bäst så.

Någonting hände idag. Jag tror att det är positivt. Jag vet inte än men jag hoppas.

Begäran: Frigång och permission över helgen.

Avslag.

Jag är trött. De tvingar upp mig på morgonen och det är inte rättvist, jag är trött för att jag tömt alla mina energidepåer och för att jag tar medicin som gör mig trött.

Jag vill hem.

Men för att vara rättvis så är personalen bättre nu än i vintras. Bara för en stund sedan kom en kvinna fram till mig, satte sig på huk och frågade hur det var.

Det hände aldrig vårvintern 2010.

Fast vad hände egentligen då? I januari, februari, mars. Vad hände? Jag var helt borta. Det är jag inte nu, inte på samma sätt. Och ingen förklarar vad som händer med mig. Jag står fortfarande utan ledtrådar till varför det var som det var i vintras.

Snälla, gå i DBT, säger de. Men jag orkar inte, och när jag gått i DBT har det förstörts av mina "upplevelser", men ingen förstår någonting och allt blir kaos och tillslut så hamnar jag på låst avdelning.

Det går bara i cirklar.

Uppenbarligen behöver jag något annat än vad jag har nu, uppenbarligen fungerar inte det här med att börja på Vågen och DBT. Hur många år ska de gå omkring och ordinera terapi som jag inte kan ta till mig?

Jag måste anstränga mig mer än vad jag kan göra.

Mest av allt vill jag hem.

Har jag dissocierat fram en hel värld, en helt ny dimension? Det verkar vara alla läkares favoritord, dissociation, därför kallar jag bloggen Dissociativ - Saaris blogg. Men hur kan jag ha skapat någonting så stort och mäktigt? Det var ju världen som kom till mig, inte tvärt om.

Lova mig aldrig någonting som du inte kan hålla. Lova att inte lova. För min läkare lovade att träffa mig idag, "vi har ju en bokad tid redan". Klockan 13 kom han inte. Klockan 14 - ingen Thomas. Klockan 15, jag tappar huvudet fullständigt. Patienterna försökte få personalens uppmärksamhet men de var i princip onåbara tills ett lysrör sprängdes över hela min säng.

Jag är inte stolt över mig själv. Jag är varken stolt eller direkt ångerfull heller (förutom det faktum att jag oroade de andra patienterna), för jag hade sagt till personalen att jag hade en ilska som bara byggdes upp mer och mer.

När jag levt rövare ringde de min läkare. Tack, assholes. Ni kan ju hjälpa till INNAN en patient tappar kontrollen.

Han kom tillslut och jag försökte lugna mig. Minns inte hela samtalet, han pratade så mycket, förmodligen för att jag skulle stressa ner. Mot slutet hade vi inte bestämt mer än att han skulle se till att byta tid på när jag ska få Circadin (från 22 till 20), att jag får max 3mg Xanor per dag och att jag får Movicol mot förstoppning (biverkningar, jippie).

Nuvarande frigångsstatus: Får gå ut med personal.

Ett steg fram i alla fall.

M ska på långpermis. Jag är glad för hennes skull men egentligen vill jag ha kvar henne, det är skönt att känna någon här. Hon har så fina kvalitéer i sin personlighet. Idag när jag blev rasande försökte hon ha högläsning för mig, hon är så omtänksam. Sedan satt hon sig med en annan patient som sitter i rullstol som har en hemsk hemlängtan och fortsatte läsa.

Patienterna gör ett bättre jobb än personalen.

Och det är därför jag vill härifrån. Jag vill inte vara här men jag måste, jag har LPT och jag är inte välkommen hem till mitt boende. Som sagt är alla överens om att jag är på rätt ställe.

Utom jag.

 

 

Igår hade vi fest på avdelningen. Ibland måste man få skratta åt misären - en psykotisk tant trodde att vi såg på Sagan om Ringen när vi såg en film som heter Ink, folk börjar prata sporadiskt genom filmen om saker som inte var relaterat till någonting, en tokfin människa som är inlagd för att hon är för glad tog bondpermis men kom tillbaka med alkoholfri cider som sprutade åt alla håll när hon öppnade den och ostkrokarna hon köpt blev dyblöta, hon hällde ut flera stora kexchokladkakor och sedan bjöd en annan patient på hembakade bullar. Innan dess hade M varit och köpt lösgodis och läsk. Jo jävlar, det blev fest. Det var skönt, det kändes mer som om vi var ett gäng kompisar som kollade på film och pratade.

 

Jag har fått besök av väldigt allvarliga föräldrar idag, och jag förstår dem. De bjöd på fika (ja, det blir mycket socker här inne) och de tycker att jag borde vara här när det är som det är. Själv vet jag inte... Jag vet bara att jag inte vill vara här.

 

Sover. Sover och sover. Sover över röktiderna så jag tog första ciggen klockan 15 idag. Vaknade i morse av en patient som börjat skrika vilt, ändå är den här vistelsen mycket lugnare än förra vintern.

 

Om jag inte sett mig för ikväll hade jag fått 900mg Seroquel depot, istället för mina 600. Tänk om jag inte varit tillräckligt skarp i huvudet för att märka det? Då hade det gått väldigt fel. Det är absolut förbjudet att ge fel medicinering, jag studerar alltid tabletterna noga (utom morgonmedicinen eftersom jag i princip tar den i sömnen).

 

Min mamma sa att hon vill ha en frisk dotter. Jag vill ge henne det men jag känner att jag inte kan det. Inte nu och jag vet inte ens om jag kan ge henne det senare.

 

Det är inte bara jag som lider.

 

 

 

 

Jag visste inte att så många brydde sig.

Faktiskt inte.

Har fått en del fina besök, fast jag varit helt trög i skallen av medicin och av depression. Och när jag startade datorn och skrev det förra inlägget så trodde jag inte att jag skulle få så många fina kommentarer. Tack så hemskt mycket, det behövs.

Jag är i valet och kvalet. Det känns konstigt. Och jag sover massor, men idag är jag lite piggare. Och lite gör väldigt väldigt mycket när man slagit igenom botten.

Jag försöker att lugna paniken som gror inuti mig. Jag kan inte stoppa tankarna. Alex sa att jag får ha tankarna och låta dem komma bara jag inte agerar på dem vilket låter mycket klokt. Men jag blir vansinnig av mina tankar. Jag blir vansinnig av det här stället.

Det syns inte utåt. Jag är artig som alltid, kanske kan jag bli utskriven för gott uppförande - fast de på mitt boende sa att det måste baseras på hur jag mår och inte vad jag gör. Bara för att jag inte skadar mig eller försöker krossa ett fönster genom att kasta en stol mot fönsterrutan om och om igen så betyder det inte att jag mår bra.

Allt jag vill är...

Är...

Ja... Jag vill sova i min säng, titta på mina TV-serier när jag är vaken och sova ännu mer. Jag vill hem.




PS: Låsta bloggen.

 

 

Ingen vill ta mig, inte ens med tång.

 

Jag förstår det. Jag är inlåst och funderar på att rymma men 1; Jag är för trött för att orka ta mig längre än till rökrutan och 2; Jag är inte välkommen hem och det vore hemskt elakt av mig att åka till någon kompis när jag är i "det här stadiet".

 

Men det är rätt lugnt på avdelningen, jämfört med hur det var i vinter. Jag sover och sover, inte ostört för jag vaknar flera gånger på natten och dagen, men ändå. Jag tar mina tabletter med osynliga tårar brännandes i ögonen. Orkar inte läsa, har svårt att koncentrera mig på TV:n och maten smakar gummi så jag har som sagt mest sovit de dagar jag varit här Det här är inte kul. Inte egentligen.

 

Men en kompis är inlagd på samma avdelning. Ikväll har jag fnittrat och skrattat faktiskt, för hon lockar fram det genom att skratta åt misären. Jag orkar inte tänka alls och är så trött och jag skrattar ändå lite. Ikväll ska vi se Idol och äta glass. Försöker inte tänka så mycket, försöker att inte tänka.

 

Hon har verkligen humor. Och hon är alltid först att hitta upp löjligt roliga upptåg. När vi var ute och rökte gick en patient iväg så personalen fick gå och hämta henne - då gömde vi oss bakom en soptunna men vi fnittrade så mycket att vi avslöjade oss. Vi är för gamla för att göra sådant och jag sa högt för mig själv medan jag fnittrade att "Åh, jag är så deprimerad!"

 

En paus för att andas. Tack, M.

 

Jag har avancerat från att ha extravak (inte skärpt = jag fick i alla fall gå på toa själv) med eget rum till att få dela rum med två andra (i ett rum som är tänkt för två sängar) med extra tillsyn. Jag har LPT i 28 dagar och jag orkar inte överklaga, jag orkar ingenting. Jag har överklagat förr och jag förlorade, jag vet att jag säkert förlorar den här gången också. Och blir jag bättre så tas LPT:t bort, blir jag inte det så förlängs det.

 

Så det är upp till mig. Fast egentligen inte. Det är inte JAG som skapar hypomanier och depressioner, det är min hjärna. Och det är inte JAG som styr över mitt liv, det är Makten. Simpla människor skulle inte förstå det.

 

Jag önskar att jag kunde göra om och göra rätt. Jag saknar hemma, jag hade mina TV-serier och min sömn. Men jag mådde inte bra hemma och jag mår inte bra här. Jag mår inte bra.

 

Sist av allt vill jag be om förlåtelse. Till alla jag skadat, igen. Jag är hemskt ledsen, ni vet vilka ni är. Förlåt mig. Nu är jag under uppsikt så ingen behöver oroa sig mer. Ingen utom jag, förståss.

 

 

 

KFMJFNDNMCFKICODKD CFIOSDLDKSDOFKCKNJDNSD DSN DDSNSDKVSDCV SDMSDMKMSDMMVCMSDNCMSDMFLÖKSDFNMSDKLV SDKMCVSDKMCLSDKCVMSDNVK SDDJ CASDV
'
'
'SDKNVKLSDMVSDVSDNKLFSDNJFVMSNDKLFM NDKFASNDKLFJNASLFNKAS,F
SAFNASDLKFNKASLNFKASD
'

'ANSDFJNSDKLFNLASÖFNKLASDMFKLSD FASNFAKMFJBASNMFOWEIU5ORWEJWHRENFVIOSKEN5TRUIWQRFMWQFMKASMFNJ FIFJNWEKFNIWEF NIASOKMFWEJFNWEFNWEJHDFWQGHCFNEJ CNAS DCUWEFCHWEFBNWDVH SNV BNCNFNASDJKJFVMASLFNMASDKLFMSDKJK VWDBFN ASD'SDF
ASF
AFAS
F

NSDKFNSDLVSLDNVKLASFJASLFNKLSEFNJWEFNKLWENFKLWQAMFASKFOPIWEHJGFJHNFKJQEWNGFIOKENFKNAMS
F'
AS'DF'ASDFNLASDKFNLDNJFKLKLNFWEJ'FGKWEPJTW3JEOKLNT4IEFOMWEOPFKWE'EFP
WEAGFWE'WFJOWEKNFJPWOEKFPJ
'WSF
WENF
WEFPWEPJFNWEKPF DNFNVBJSKF VFNVN WENNF NDFN SDKF SDNK WEFJ FWENF NSD  SD SDNFKJSDNFKSDMKFOHIWEFDNSV¨'WESDP
FWEDNFKNFKDNFKLDNKFLDF
F
'
FNWEFNKNFEKLNFWEKNFPSKDFÅDFJWKFJWE

Inga nya bilder. Står inte ut med att kolla på mig själv. Orkar inte fota något annat.

Mina dagar består av: Sömn, TV-serier, mediciner, cigaretter och tafatta försök att läsa.

Jag kan inte läsa. Jag kan alltid läsa. Men nu går det inte, inte som förut.

Hänger inte heller med riktigt i vad jag tittar på. Ni vet, när man tittar på något men egentligen inte ser det.

En av mina terapeuter var här idag. Han verkade irriterad på mig och jag förstår varför, för jag var nyvaken (klockan tre på eftermiddagen) och "håglös" som han sa. Jag lyssnade men avfärdade allt han föreslog. Promenad? Dusch? Sitta ute i Gemenskapen där jag bor? Bryta isoleringen? NEJ TACK. Jag har gått förbi det stadiet. Medicinerna jag äter åker runt i kroppen och fungerar som en respirator.

Ikväll har jag en väldig hjärtklappning och jag misstänker att det beror på Fluoxetinet som jag tog i morse. Det här med mediciner är ingen picknick. Mitt förnuft säger att jag borde vara inlagd eller åtminstone vara villig att ha en öppen konversation med personalen på mitt boende, men jag vägrar vara inlagd och jag vågar inte öppna käften för personalen på boendet för att de har makten att få mig inspärrad.

Avdelningen. Massa högljudda psykotiska patienter, personal som ändå inte ser mig utan bara ser till att jag tar mina mediciner och är irriterande som jämt ska försöka få upp mig ur sängen som jag inte brukar vilja lämna om det inte är för att röka. Och röka får man göra varannan timme eller så, och man måste gå ut. Sängarna är för hårda, det luktar antingen urin eller antiseptiskt rengöringsmedel.

Och vem vet vad de serverar i sina tillbringare? Vatten säger de men det smakar Theralen. De antecknar saker om en varje dag utan att fråga mig vad jag känner, hur jag mår, vem vet hur fel de tolkar saker? Och vad tusan gör de med all information de samlar? Jag vet att de kan använda det emot mig.

Så nej tack.

I'm headed for the bottom.

... att jag står på 9 olika utskrivna mediciner. Igen. Så många substanser som går runt i kroppen. Det har visserligen varit värre, men det här är illa nog.

Måste köpa en maxi-dosett och jag är 23 år. Får man lov att vara lite bitter?

Möte med Thomas idag. Kom hem med ett recept på Fluoxetin.

Motivering: Din Seroquel räcker inte helt som stämningsstabiliserande, du motsätter dig att börja med Lithionit så trots att du är bipolär så sätter jag in antidepp för att vi hellre ser att du åker upp lite väl mycket i humöret än att du stannar i depressionen.

Diagnos: Bipolär depression.

Bipolära ska inte äta antidepp på grund av att det kan trigga (hypo)manier, så mycket vet jag, men jag bryr mig inte så mycket, jag har inga egna idéer. Jag känner mest att; Here we go again.

Jag har träffat min läkare en gång i veckan i... två månader? Två och en halv? Insättningar av mediciner, trixande och trollande. Jag sväljer tabletterna, vad ska jag annars göra?

Försiktigt frågade han genom en antydan (förmodligen för att jag inte skulle springa därifrån skrikandes) om jag behövde läggas in men jag vill inte. Så jag fick gå hem, och det är jag nöjd med.

Livet är vackert. Det är bara det att jag inte når det just nu. Jag bär skyddlappar.

Jag menar, vem bryr sig om att det är kanelbullens dag idag? Vad spelar det för roll? Idiotiskt.

Saari igår!

 

 

Hemskt, hemskt trött. Hemskt glad för mitt sällskap igår, men idag är precis som alla vanliga söndagar, ungefär lika trasig och underlig.

 

Det ser ut som ett bombnedslag i min lägenhet och jag är ur stånd att göra någonting åt det. Istället har jag glott på United States of Tara hela dagen, för jag orkar inte läsa. Sara Orkar Inte LÄSA.

 

Jag försöker fixa människor jämt, fixa mina älskade. Det är någonting jag mer än gärna gör. Men ibland behöver jag bli fixad också, jag tror att jag utåt sett verkar för stark för att någon ska se det eller förstå det. Men jag vill be om ursäkt för att jag inte svarar, be om ursäkt att jag just nu inte reagerar på positiva saker som jag borde. Ber om ursäkt till alla jag älskar. Vet ni inte vilka ni är så har jag gjort något fel.

 

Jag sover mycket, det är det enda jag orkar.

 

Kanske dags att tycka tag i Dr Forsgrens vita rockärm imorgon. Inte för att jag tror att det hjälper, utan för att jag inte har några andra uppslag.

 

Jag hatar att vara så FUCKING BORDERLINE!

 

Creds till lilla damen igår som fick mig att le:

 

 

 

 

 

 

... och jag sitter hemma efter att ha frusit ihjäl under väntan på någon form av transport för Mary, men det var helt värt det för hon är en sådan superfin pingla <3

När man för en gångs skull har nagellack så måste man ju visa det! Puss på sötnosen bredvid mig!

 

 

Vi kände inte en kotte på festen, utom Norén-bröderna förståss. Men det var roligt ändå! Roligt att se hur Jäjk bodde och träffa lite nytt och nygammalt folk.

 

 

 

Jag och Jäjk!

 

 

Det spelades, sjöng och vrålades!

 

 

Vid 23-ish drog alla på krogen men jag och Mary var inte så sugna. Istället var vi utomhus i kylan i nästan 1,5 timmar och väntade på en buss som aldrig kom. Så det blev taxi för Mary. Jag bor ju i krokarna!

 

 

Avslutar med en mongobild på två glada tjejer, kan någon gissa vem av oss som dessutom var smygfull?

 

 

Tack för en bra kväll Mary, det var ju du som gjorde den bra! <3

 

 

 

Hello!

 

 

Massor av grubblerier inatt. Som alltid, men inatt var det lite allvarligare. Ändå somnade jag och sov länge, det behövdes verkligen.

 

Jag måste säga att Circadin verkligen har underlättat för sömnen. Om den underlättar för mina vinterdepressioner återstår att se.

 

Ikväll är det party! Inflyttningsfest hos Jäjk som flyttat in alldeles i närheten. Jag ska ta med mig Mary som jag längtar efter att träffa, jag trivs i hennes sällskap. Pladder eller tyst, det är ändå skönt. Jag tror att det bara är Jäjk och Mary som jag känner på den där festen.

 

Skjuter grubblerierna åt sidan och ska ha roligt ikväll.

 

 

 

Dagens toalettbild.

 

 

Så borderline-igt livet har blivit. Det är som vanligt himmel eller helvete men mest den senare sorten. Jag behöver bort, komma iväg, göra någonting, leva lite. Jag behöver mina älsklingar, det är allt jag behöver.

 

Jag saknar mest möjligheten att prata med någon om det som verkligen är problemet, om det som inte går att sätta ord på och som ingen någonsin skulle förstå. Jag blir lätt missförstådd, för ibland talar jag i bildspråk och ibland inte. Det är nog svårt för andra att skilja på.

 

Jag frågade Malin igår; Vad är det för fel på mig? varpå hon svarade att det inte är något fel på mig.

 

Och det är då jag blir riktigt rädd. Är det inget fel på mig, då är jag riktig, RIKTIGT, illa ute.

 

 

Guns don't kill, people do.

 

 

Tripp.

 

 

Trapp.

 

 

Trull!

 

 

Nu har jag äntligen färgat om håret igen, det är sprakande rött och det är så det ska vara. Jag önskar att jag var som Tonks i Harry Potter och kunde byta utseende efter vad jag kände för, men i en vanlig dödlig värld går inte det. Men i alla fall, den första bilden är håret som det var innan projektet började, den andra är efter att jag blekt håret och den tredje efter att jag haft i Directions Vermillion Red.

 

Har beställd hem mer färg för jag trivs verkligen i extremrött hår. Hela sommaren har barn och vuxna pekat på mitt hår och inte på mina ärr. Det är roligt!

 

Jag har fått ett infall och målat ögon, läppar och naglar(!). Sitter och lyssnar på Amanda Jenssen i mörkret och funderar på livet som blivit så sjukt borderline-igt under den senaste tiden.