... men inte det här.

Kvinnan som uppenbarligen är manisk/psykotisk har varit på min favoritpatient igen, en söt gammal tant som aldrig gjort en fluga förnär. Jag kom just ut från matsalen när jag såg att den manisk/psykotiska kvinnan skrek den andra patienten rakt i ansiktet och jag hörde min favorittant säga "slå mig inte", och då slog hon tanten lite lätt på armen och sa att hon slår vem hon vill. Jag ropade på personal och de kom och skiljde dem åt.

Jag gömmer mig på mitt rum. Man får inte ha sladdar på sitt rum, så jag laddar upp batterierna i min dator och går in hit till rummet jag delar med en annan patient. Det är hemskt fel när man inte vågar vara ute i korridoren på grund av en patient.

Jag svär, rör hon min favorittant igen så kommer jag ge emellan och säga att hon inte ska röra henne och att hon får ta problemet med personalen. Egentligen önskar jag nästan att hon slog till mig, så att jag kunde se till att få henne inlåst längst bak i korridoren igen. Det kanske låter hemskt, jag tyckte väldigt synd om henne när hon var begränsad till en del av avdelningen men hon är uppenbarligen för sjuk för att vistas ute bland andra patienter.

Idag har jag varit hem och hämtat mitt ex av "För att överleva" av Sofia Åkerman. Jag tog en fika med personal och boende, hälsade på de kvinnor som var hemma. Jag insåg att det är många som bryr sig om mig, att jag är omtyckt. Det är en mycket speciell känsla som verkligen lyfte mig. Jag älskar dem allihopa, de är min andra familj. Därför gör det så ont att jag förmodligen måste flytta därifrån ganska snart.

Jag samlade ihop alla mina rakblad och slängde dem i en soppåse som jag och personalen som jobbade knöt ihop och slängde i soprummet. Ungefär som en ceremoni. Jag log och skrattade, det kändes faktiskt befriande att bli av med dem, trots att det många gånger är självskadorna som fått mig att överleva. De har också kedjat fast mig i ett dåligt mående. Nu vill jag förändra min situation och jag vet att jag inte kan bära med mig rakbladen på den stig jag nu svängt in på.

Imorgon kommer mamma och hämtar mig, för vi ska höra Sofia Åkerman föreläsa. Jag hoppas att jag får tillfälle att byta några ord med henne och be henne signera boken jag tagit med. Kanske har hon några ord jag kan bära med mig på vägen mot ett skadefritt liv. Jag är väldigt nervös, mycket för att det kommer vara många människor där och för att jag är yr av blodbristen, men med mamma och Maria i ryggen ska det nog gå bra.

Det här kommer bli svårt, men jag vill ta fighten.