Inga nya bilder. Står inte ut med att kolla på mig själv. Orkar inte fota något annat.

Mina dagar består av: Sömn, TV-serier, mediciner, cigaretter och tafatta försök att läsa.

Jag kan inte läsa. Jag kan alltid läsa. Men nu går det inte, inte som förut.

Hänger inte heller med riktigt i vad jag tittar på. Ni vet, när man tittar på något men egentligen inte ser det.

En av mina terapeuter var här idag. Han verkade irriterad på mig och jag förstår varför, för jag var nyvaken (klockan tre på eftermiddagen) och "håglös" som han sa. Jag lyssnade men avfärdade allt han föreslog. Promenad? Dusch? Sitta ute i Gemenskapen där jag bor? Bryta isoleringen? NEJ TACK. Jag har gått förbi det stadiet. Medicinerna jag äter åker runt i kroppen och fungerar som en respirator.

Ikväll har jag en väldig hjärtklappning och jag misstänker att det beror på Fluoxetinet som jag tog i morse. Det här med mediciner är ingen picknick. Mitt förnuft säger att jag borde vara inlagd eller åtminstone vara villig att ha en öppen konversation med personalen på mitt boende, men jag vägrar vara inlagd och jag vågar inte öppna käften för personalen på boendet för att de har makten att få mig inspärrad.

Avdelningen. Massa högljudda psykotiska patienter, personal som ändå inte ser mig utan bara ser till att jag tar mina mediciner och är irriterande som jämt ska försöka få upp mig ur sängen som jag inte brukar vilja lämna om det inte är för att röka. Och röka får man göra varannan timme eller så, och man måste gå ut. Sängarna är för hårda, det luktar antingen urin eller antiseptiskt rengöringsmedel.

Och vem vet vad de serverar i sina tillbringare? Vatten säger de men det smakar Theralen. De antecknar saker om en varje dag utan att fråga mig vad jag känner, hur jag mår, vem vet hur fel de tolkar saker? Och vad tusan gör de med all information de samlar? Jag vet att de kan använda det emot mig.

Så nej tack.

I'm headed for the bottom.