Idag har jag haft besök. Ett mycket fint besök. Besök av någon som jag nästan kan se vingarna på. Ett besök som vände världen upp och ner ännu en gång, på ett bra sätt.

Försiktiga kyssar och hålla i hand i ett par timmar. Personalen pikar mig och jag avfyrar det ena stora leenden efter det andra. Hon får mig att orka, hon får mig att skratta, hon får det att pirra i kroppen, där i magtrakten.

Mitt hjärta växer, känner att jag är på farlig mark nu för jag tror att jag håller på att falla pladask för henne.

Men, det finns en men. Ett stort men som hänger över mitt huvud. Jag kände mig så glad när jag blev hämtad av en personal från mitt boende för att få ta med mig lite saker hemifrån, och hon berättade att deras chef inte är säker på om jag är välkommen tillbaka. Då menar jag slutgiltigt, att jag riskerar att kastas ut. Det känns inte så roligt... 2008 var jag bostadslös och fick bo på psyket och det känns som att jag kommer vara fast här ett bra tag den här gången också. Och jag hatar det.

Vad fan gör man? Flyttar hem till mina föräldrar? De föreslog behandlingshem eller LSS-boende och jag vill inte någonting av det. Jag vill bo själv isåfall, men risken är att det blir som förut - fler inläggningar under längre perioder.

Allt hänger egentligen på vilken vård jag får. Alla är överens om att det måste ske en ändring och om psykiatrin har några idéer som mitt boende och förståss jag tycker är bra så kanske jag får bo kvar.

Men mitt i allt så är jag ändå funnit viljan att fortsätta, att sträva efter något bättre. Jag har ett fint stöd av mina nära och kära, och jag har pirr i magen. Jag tar saker som de kommer.

Always on my mind <3