En bråkdel av dagens fynd.

Idag drog jag av mig sjukhusmjukisarna och satte på mig vitsvartrandiga strumpbyxor och kjol, la lite smink runt ögonen och åkte på eftermiddagen med Maria till stan. Det är min första permission så det var lite läskigt, men det gick egentligen bara bra. Maria är ju så rolig att umgås med och jag hade lite pengar i fickan så jag gick loss ganska hårt. Men jag köpte saker som jag behöver! Som till exempel skorna på bilden, samt jeans, en stickad grön tröja och en svart top. Och en parfym, mascara, ansiktsmasker... Många saker! Vi fikade på NK och sedan handlade vi godis och sådant till avdelningen.

Tack Maria som fick mig att orka gå på stan, tack för en hemskt trevlig dag! Det kändes skönt att göra något... normalt.

När vi kom tillbaka till avdelningen så bestämde vi oss för att göra ett bus. Maria gömde sig och jag ringde på klockan, när en skötare öppnade sprang jag in och ropade att Maria stuckit från mig och rymt till Norge. Jag höll mitt pokerface i kanske 30 sekunder, men ändå tillräckligt för att skötare och sjuksköterskor skulle tro mig. När de sa att de skulle ringa polisen så kändes det som att skämtet var över liksom. Jag och Maria skrattade gott, men personalen tyckte att vi inte var särskiilt roliga.

Jag är övertrött, det har varit så många intryck och samtidigt har jag gått och grunnat på min framtid, hur det blir med behandling och boende. Det är ett stort svart moln som ligger över mig, men det är ingen idé att tänka på det nu egentligen eftersom jag ändå inte kan göra något åt det innan vi har ett vårdmöte.

För nu vill jag hem från psyket! Det är som att livet stannar av totalt innanför väggarna på psyket, men utanför händer det mycket och jag missar mycket. Jag börjar känna mig starkare, jag vill ut i livet igen. Men om jag ska vara ärlig så är jag inte stabil... Men ändå, jag mår bättre än när jag kom hit.

Jag går runt och nynnar på gamla kärlekslåtar från 60-talet och människor omkring mig påpekar att jag ler. Det är inte av en slump, hihi...