Jag och Mary för någon månad sedan.

Igår fick jag nattpermission och drog iväg till Mary. Med en full ICA-kasse med diverse godsaker och blommor köpta till förmån för rosa bandet knackade jag på hos sötnosen.

Jag lagade middag åt oss och sedan såg vi på TV, rökte, satt tätt intill varandra och pratade. Jag kände mig så lugn i hennes sällskap, jag ville inte släppa henne för det kändes som att vi var två pusselbitar som passade ihop. Jag fick träffa de underbara kattungarna, och om jag inte blev så yr av att huka mig och sedan resa mig hade jag nog bosatt mig vid garderoben där de låg. Jag har järnbrist och är mer eller mindre ständigt yr och det är väldigt jobbigt.

Vi såg Tale of two sisters (asiatisk skräck är LÄSKIGT) och höll om varandra. Kan det bli mysigare?

Det var tänkt att jag skulle sova över men jag blev så vimmelkantig. Det kändes verkligen förjävligt, men jag måste lyssna på min kropp nu. Den mår inte bra. Det kändes bittert att åka tillbaka till avdelningen med taxi, men jag varje sekund med Mary var jättefint. Vi hade i alla fall en riktigt dejt, utanför psyket där det inte kommer folk och kollar till en med jämna mellanrum. En riktig dejt, ute i livet där jag hör hemma.

Mary Jane Angel, du är fantastisk! Nu väntar jag bara på nästa gång vi ska ses