Igår hade vi fest på avdelningen. Ibland måste man få skratta åt misären - en psykotisk tant trodde att vi såg på Sagan om Ringen när vi såg en film som heter Ink, folk börjar prata sporadiskt genom filmen om saker som inte var relaterat till någonting, en tokfin människa som är inlagd för att hon är för glad tog bondpermis men kom tillbaka med alkoholfri cider som sprutade åt alla håll när hon öppnade den och ostkrokarna hon köpt blev dyblöta, hon hällde ut flera stora kexchokladkakor och sedan bjöd en annan patient på hembakade bullar. Innan dess hade M varit och köpt lösgodis och läsk. Jo jävlar, det blev fest. Det var skönt, det kändes mer som om vi var ett gäng kompisar som kollade på film och pratade.

Jag har fått besök av väldigt allvarliga föräldrar idag, och jag förstår dem. De bjöd på fika (ja, det blir mycket socker här inne) och de tycker att jag borde vara här när det är som det är. Själv vet jag inte... Jag vet bara att jag inte vill vara här.

Sover. Sover och sover. Sover över röktiderna så jag tog första ciggen klockan 15 idag. Vaknade i morse av en patient som börjat skrika vilt, ändå är den här vistelsen mycket lugnare än förra vintern.

Om jag inte sett mig för ikväll hade jag fått 900mg Seroquel depot, istället för mina 600. Tänk om jag inte varit tillräckligt skarp i huvudet för att märka det? Då hade det gått väldigt fel. Det är absolut förbjudet att ge fel medicinering, jag studerar alltid tabletterna noga (utom morgonmedicinen eftersom jag i princip tar den i sömnen).

Min mamma sa att hon vill ha en frisk dotter. Jag vill ge henne det men jag känner att jag inte kan det. Inte nu och jag vet inte ens om jag kan ge henne det senare.

Det är inte bara jag som lider.