Möte med Thomas idag. Kom hem med ett recept på Fluoxetin.

Motivering: Din Seroquel räcker inte helt som stämningsstabiliserande, du motsätter dig att börja med Lithionit så trots att du är bipolär så sätter jag in antidepp för att vi hellre ser att du åker upp lite väl mycket i humöret än att du stannar i depressionen.

Diagnos: Bipolär depression.

Bipolära ska inte äta antidepp på grund av att det kan trigga (hypo)manier, så mycket vet jag, men jag bryr mig inte så mycket, jag har inga egna idéer. Jag känner mest att; Here we go again.

Jag har träffat min läkare en gång i veckan i... två månader? Två och en halv? Insättningar av mediciner, trixande och trollande. Jag sväljer tabletterna, vad ska jag annars göra?

Försiktigt frågade han genom en antydan (förmodligen för att jag inte skulle springa därifrån skrikandes) om jag behövde läggas in men jag vill inte. Så jag fick gå hem, och det är jag nöjd med.

Livet är vackert. Det är bara det att jag inte når det just nu. Jag bär skyddlappar.

Jag menar, vem bryr sig om att det är kanelbullens dag idag? Vad spelar det för roll? Idiotiskt.