Ingen vill ta mig, inte ens med tång.

Jag förstår det. Jag är inlåst och funderar på att rymma men 1; Jag är för trött för att orka ta mig längre än till rökrutan och 2; Jag är inte välkommen hem och det vore hemskt elakt av mig att åka till någon kompis när jag är i "det här stadiet".

Men det är rätt lugnt på avdelningen, jämfört med hur det var i vinter. Jag sover och sover, inte ostört för jag vaknar flera gånger på natten och dagen, men ändå. Jag tar mina tabletter med osynliga tårar brännandes i ögonen. Orkar inte läsa, har svårt att koncentrera mig på TV:n och maten smakar gummi så jag har som sagt mest sovit de dagar jag varit här Det här är inte kul. Inte egentligen.

Men en kompis är inlagd på samma avdelning. Ikväll har jag fnittrat och skrattat faktiskt, för hon lockar fram det genom att skratta åt misären. Jag orkar inte tänka alls och är så trött och jag skrattar ändå lite. Ikväll ska vi se Idol och äta glass. Försöker inte tänka så mycket, försöker att inte tänka.

Hon har verkligen humor. Och hon är alltid först att hitta upp löjligt roliga upptåg. När vi var ute och rökte gick en patient iväg så personalen fick gå och hämta henne - då gömde vi oss bakom en soptunna men vi fnittrade så mycket att vi avslöjade oss. Vi är för gamla för att göra sådant och jag sa högt för mig själv medan jag fnittrade att "Åh, jag är så deprimerad!"

En paus för att andas. Tack, M.

Jag har avancerat från att ha extravak (inte skärpt = jag fick i alla fall gå på toa själv) med eget rum till att få dela rum med två andra (i ett rum som är tänkt för två sängar) med extra tillsyn. Jag har LPT i 28 dagar och jag orkar inte överklaga, jag orkar ingenting. Jag har överklagat förr och jag förlorade, jag vet att jag säkert förlorar den här gången också. Och blir jag bättre så tas LPT:t bort, blir jag inte det så förlängs det.

Så det är upp till mig. Fast egentligen inte. Det är inte JAG som skapar hypomanier och depressioner, det är min hjärna. Och det är inte JAG som styr över mitt liv, det är Makten. Simpla människor skulle inte förstå det.

Jag önskar att jag kunde göra om och göra rätt. Jag saknar hemma, jag hade mina TV-serier och min sömn. Men jag mådde inte bra hemma och jag mår inte bra här. Jag mår inte bra.

Sist av allt vill jag be om förlåtelse. Till alla jag skadat, igen. Jag är hemskt ledsen, ni vet vilka ni är. Förlåt mig. Nu är jag under uppsikt så ingen behöver oroa sig mer. Ingen utom jag, förståss.