Dagens toalettbild.

Så borderline-igt livet har blivit. Det är som vanligt himmel eller helvete men mest den senare sorten. Jag behöver bort, komma iväg, göra någonting, leva lite. Jag behöver mina älsklingar, det är allt jag behöver.

Jag saknar mest möjligheten att prata med någon om det som verkligen är problemet, om det som inte går att sätta ord på och som ingen någonsin skulle förstå. Jag blir lätt missförstådd, för ibland talar jag i bildspråk och ibland inte. Det är nog svårt för andra att skilja på.

Jag frågade Malin igår; Vad är det för fel på mig? varpå hon svarade att det inte är något fel på mig.

Och det är då jag blir riktigt rädd. Är det inget fel på mig, då är jag riktig, RIKTIGT, illa ute.

Guns don't kill, people do.