Det där med att hantera sorg när någon dör... Det har jag bara behövt göra några gånger. När jag var liten avlivades vår hund, men det minns jag inte. Min morfar dog när jag gick i gymnasiet, och min katt Emil avlivades också när jag gick i gymnasiet. Både Johanna och Ella har jag skrivit om här i bloggen, Johanna som tog livet av sig på avdelningen och Ella som dog av naturliga orsaker. Och nu Carro.

Jag har aldrig varit bra på det där. När morfar dog gick det bra, det kändes skönt att sörja med familjen, minnas de goda stunderna och veta att han inte hade ont innan han dog. Han hade levt ett helt liv. Så också Emil, han var en katt på 16 bast.

Men när en ung människa dör är det alltid svårast. Jag är för medicinerad för att kunna släppa fram tårarna, istället går jag omkring i ett sorts känslomässigt koma. Jag kan prata om det, jag pratar nästan bara om det numera. När det är så färskt så nästlar sig tankarna på Carro in i allt jag gör, trots att jag var mer bekant till henne än en vän. Men det väcker så många känslor ändå. Och såklart sörjer jag henne, som jag sörjde Johanna och Ella.

I den här "branschen", inom psykiatrin och missbruksvården, så får man nästan räkna med att vissa inte klarar sig. Det gör det inte lättare, men det är sant ändå. Såklart känner jag fler självmördare än vad någon fullt frisk person gör.

Jag önskar bara att jag fick ut det. Att tårarna ska komma. Att jag ska vara ledsen istället för att ha ångest som är svår att hantera. Jag hanterar tårar bättre, men de vill inte komma.

Livet är en enda karusell. Jag delar gärna in livet i svart eller vitt för då vore allt så enkelt. Men just nu är jag himlastormande förälskad, samtidigt som jag sörjer en tapper kvinnas död, och på samma gång måste jag söka en ny lägenhet och väntar på att få en ny diagnos. Dessutom är det lite trubbel på mitt boende. Det är mycket att hantera, men jag klarar det ändå rätt bra. Faktiskt oväntat bra. Jag vet hur rädda mina föräldrar är för att jag ska bryta ihop under allting, men jag tror inte att jag gör det den här gången. Och gör jag det så tror jag att jag har mycket större chanser att resa mig ganska fort jämfört med förut.

Jag har hanterat alla stora känslor med att skada mig. Nu har jag inte skadat mig, trots att impulserna följer med i vanlig ordning. Men det är svårt att sluta, det var ju min "favoritdrog". Jag har aldrig varit särskilt lockad av att röka på eller ta handra droger, jag fick min ångestlindring genom att skada mig. Nu måste jag hitta nya vägar och jag känner att jag börjar bygga på de broar jag en gång bränt. Jag gör mitt bästa för att hålla mig skadefri och har lyckats bra hittills.

Jag säger inte att jag aldrig kommer att falla, men jag kan säga att det är annorlunda den här gången. Det här är första gången jag bestämt mig för att helhjärtat sluta skada mig.

När jag fick nyheten om Carros död så ville min kropp och själ gå till toaletten och skada mig, men jag stannade upp och tänkte på hur snabbt impulsen hoppat på mig. Jag tänkte på Carro och det vore ironiskt på ett väldigt svärt sätt om jag gick och skadade mig efter att jag fått veta att hon är död, hon som skadat sig så mycket. Så nej, det är inte så jag valde att hantera det.

Jag har ringt runt en del, pratat mycket med mitt boende, pratat med kompisar och det känns ändå som att jag kan ventligera det hela så att det inte blir för stort för mig att hantera. Jag sörjer och måste få sörja, men jag klarar mig. Jag klarar mig faktiskt.

Men hade det varit någon som stod mig närmre... då hade jag nog haft svårt att andas utan en respirator. Snälla ni där ute som skadar er och/eller tar överdoser, kom ihåg att det finns människor som gråter över er, kom ihåg att du kan vara hela världen för en människa utan att du kanske vet det. Kom ihåg att en självskada ibland kan få dödlig utgång, kom ihåg att livet är skört.

I could stay awake just to hear you breathin'
Watch you smile while you are sleeping
While you're far away and dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Where every moment spent with you is a moment I treasure

 

 

Igår somnade du med din arm runt mig, jag med min hand på din. Jag kunde inte sova, för jag log för mig själv när jag hörde dig sakta somna in för kvällen. Jag vet inte hur länge jag låg där, tankar virvlande i mitt huvud. Jag kände mig så lycklig just då, just i den stunden.

 

Jag känner mig lycklig ganska ofta, numera.

 

I allt kaos med vad som händer på mitt boende, trots att Carro och hennes död tränger sig in i alla tankar, så är mina känslor för dig så starka att de slår ut allt. Det gör mig fascinerad, jag visste inte att jag kunde känna på det här viset. Det känns farligt och alldeles underbart.

 

Jag låg där och lyssnade på dina andetag länge, det är så jag vill ha det hela tiden. Mitt hjärta är sprängfyllt av kärlek för dig. Du har fått mig på fall totalt, bara genom att vara du. Bara genom att du är så underbar.

 

 

 

Idag har jag brutit mitt löfte till Mary; jag sa att vi inte skulle behöva sticka ut näsorna under helgen, men istället blev det en hel halvdag på stan. Vi åkte först in och fikade med Hanna, följde henne hem en stund och åkte sedan för att titta till katterna. Det var full rulle hemma hos Mary! De fick mat och fräscha kattlådor, sedan åkte vi hem till mig igen. Det låter mer smärtfritt än vad det var - det snöade och var så sjukt kallt, stackars Mary blev på hemskt dåligt humör. Och bussarna gick inte när vi ville åka, varför gör de inte det!?

Slutsats: Jag skulle tackat ja till färdtjänst ;)

Det blev en liten videoblogg också!

 

 

 

Mötet med min läkare idag gick bra, eller bra utifrån förutsättningarna. Han stack fram sin hand om vanligt, men jag föll för impulsen och kramade honom. Jag vet att han har ont, jag vet att jag har ont.

Vi satt och pratade länge om Carro (eller jag pratade mest, han har sekretess) och han verkade helt knäckt. Inte konstigt, men att se människor som vårdar en vara så sårbara är... lite läskigt. Ingen människa orkar vara stark nu. Ringarna på vattnet sprider sig, fler och fler människor får reda på vad som hänt och hon var en ung kvinna med liknande besvär som många av oss andra. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, livet är så skört.

Nätterna hör till grubblandet. Jag blev ordinerad att ta min vid behovs-medicin innan jag lägger mig för att slippa det där med att vrida och vända sig i sängen lika mycket som man vrider och vänder på tankarna.

Jag kan fortfarande inte ta in det. Jag säger högt för mig själv att "Carro är död" men det går bara inte in.

Vi praade i 1,5 timme, mest om Carro men också om mina "upplevelser". När vi avslutade så sa han att vi nästa gång skulle prata om en eventuell ny diagnos. Jag tycker att det är läskigt, men stämmer den så kanske det kan bli någon riktig förändring. Jag vet inte. Jag är ganska nervös.

När jag fick mediciner delade på avdelningen efteråt så sa han "Tack för kramen". Jag svarade att det var jag som skulle tacka.

Men imorgon kommer Mary. Hon ska ta hand om göttat, så tar jag hand om maten. Jag börjar bli lite av en housewife! Jag saknar hennes armar runt mig och det pirrar i magen när jag tänker på henne. Vi är så söta att vi ger omgivningen diabetes!

Can we pretend that airplanes
In the night sky
Are like shooting stars
I could really use a wish right now

 

 

Idag ska jag träffa min läkare, samma läkare som hade hand om Carro. Det kommer bli tufft, jag kan tänka mig att han inte är mindre påverkad av hennes död än vad jag är. Jag vet inte om jag kommer kunna kväva impulserna på att jag honom en kram istället för ett handslag, för en kram är vad jag behöver nu, kramar från alla håll och kanter.

 

Måste ta extra sömnmedicin för att sova, men annars är jag okej. Jag känner att jag sörjer, vilket är helt normalt förstås. Jag önskar bara att jag kunde släppa tårarna fria, låta sorgen rinna längs mina kinder istället för att känna det som att jag kvävs.

Det blev ingen minnesstund, i alla fall inte ikväll. Jag kände ändå att jag var i stort behov av att träffa någon som kände Carro som jag gjorde, och Maria och jag bestämde oss för att ha en egen minnesstund.

För Carro.

 

 

Jag spelade lite gitarr och sjöng efter att vi tänt ljuset, men mest satt vi och pratade. Vi pratade om Carro, om oss själva, om psykiatrin, om maktlösheten och om livets skörhet.

 

Jag trodde ärligt talat att Carro skulle överleva oss alla.

 

Men vi är alla av samma skrot och korn, på sätt och vis. Unga tjejer med liknande problematik som åker in och ut från psyket. Det kunde varit jag, det kunde varit Maria, det kunde varit vem som helst. Johanna orkade inte längre, inte Carro heller. Vi måste inse att man faktiskt kan dö. Jag tror att alla i grund och botten vill leva men vissa faller emellan. Vad vi gör mot oss själva är livsfarligt. Det är därför jag valt att sluta.

 

Mary har varit ett fint stöd igår och idag, det har varit skönt att inte vara ensam. Idag fikade jag, Mary och en god vän till Mary vid namn Frida på bokcaféet och timmarna bara flög iväg. Det är svårt att smälta allt med Carro men jag orkar inte heller tänka på det hela tiden. Marys och Frida berättade anekdoter från deras gymnasietid och vi pratade om människor och händelser och massor av trevligheter och otrevligheter.

 

Samtidigt så behöver jag ju tänka på det, på Carro, och framför allt prata om det, därför var det skönt att komma hem till Maria och prata om allt.

 

Carro förtjänar en minnesstund, men just nu är såren så färska att ingen orkar styra upp någonting. Jag är fortfarande i chock- och overklighetsfasen. Jag kan bara inte ta in vad som hänt. Och jorden fortsätter snurra, tiden fortsätter gå. Finns det ingen paus-knapp?

 

Jag pratade med föreståndaren på psykavdelning två igår, hon lät oroad och bad om att jag skulle ta hand om mig själv. Jag tror att vården vid sådana här händelser är rädd för domino-effekten. Men om det är något positivt som kommit ur det här så är det att jag påmints om hur oåterkallelig döden är och att jag inte vill att det ska hända någon omkring mig, och inte mig heller.

Fortfarande ofattbart.

Alla verkar hemskt skakade. Hon vårdades i många år på sluten avdelning, det var där jag träffade henne först. Jag kan bara föreställa mig hur avdelningspersonalen och hennes läkare (som också är min) känner. Igår när jag var på studiebesök på ett annat behandlingscenter med mina terapeuter, och mina terapeuter jobbar där både hon och jag har bott. Min ena terapeut har efter ett långt uppehåll börjat röka igen efter den här händelsen, de får egentligen inte prata om det eller visa sprickorna men det kändes ändå som att det faktum att hon börjat röka igen visar på att hon är ganska knäckt hon med.

Alla klandrar nog sig själva. Det borde de inte göra. En suicidal person kan gömma vad som helst för vården, för sina nära och kära. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tänk om-tankar.

Jag började sminka mig idag men gav upp. Jag vet att det finns en överhängande risk att jag ändå kommer gråta bort allt smink på minnesstunden ikväll. Jag hoppas bara att jag orkar och vågar fara. För hennes skull och för min egen. Det är svårt att sörja ensam.

Jag har varit hos Mary igår och idag och vi har pratat om det men också distraherat mig från det. Min telefon har ringt och ringt med olika människor som behövt prata om det som hänt. Jag har behövt prata om det som hänt.

Jag är nog fortfarande i chock. Kanske blir det mer verkligt ikväll.

Jag fick ett besked igår som gör att jag förmodligen inte komma orka med utmaningen som jag tänkte starta med idag.

En bekant som jag lärt känna på slutenvården inom psykiatrin, och sedan varit på samma behandlingscenter, dog i fredags. Jag fick veta det igår kväll och visste inte vad jag skulle göra av mina känslor. Jag ringde runt lite i panik, nej nej nej NEJ NEJ NEJ, men det går ju inte att ta tillbaka, hon är död. Jag som trodde att hon mådde bättre nu. Hon har verkligen kämpat genom alla år och jag antar att hon verkligen inte orkade längre.

Jag har sorg i mitt hjärta, samtidigt blir jag rädd. Hon och Johanna var som jag och några av mina andra kompisar. Det kunde varit någon av oss lika gärna. Döden är så definitiv, det går inte att ta tillbaka och jag vill inte fortsätta få besked som detta framöver. Vi måste ta hand om oss själva och kämpa hårt.

Jag borde hållit kontakten med henne, jag borde inte använt så hårda ord sist vi pratade, jag borde... Det spelar ingen roll nu. Hon är död fast jag kan inte riktigt ta in det, det är för stort.

Uppskatta varandra varje dag. Man vet aldrig när det är för sent.

Jag ska på hennes minnesstund i veckan och tända ljus för henne.

Allt är bara så overkligt.

Jag tänker anta en utmaning som jag hittat hos Mary, varje dag i en vecka kommer jag skriva ett inlägg med dessa rubriker:


Dag 1 – Presentation av mig.
Dag 2 – Därför bloggar jag.
Dag 3 – Mina 3 största intressen.
Dag 4 – Mina framtidsvisioner.
Dag 5 – Min familj.
Dag 6 – En ”Dagens”-lista. Ex. ”Dagens planer, dagens outfit, dagens låt, dagens plus, dagens minus”.
Dag 7 – Några av mina favoritbloggar med beskrivning.


Jag får se om det fungerar i praktiken att ta det här dag för dag, för jag har ju så mycket annat att skriva om och vissa dagar har jag inte tid att skriva, så en utmaning blir det allt! Jag uppmanar alla andra att göra samma sak, man lär känna nya sidor hos personer man trodde att man kände utifrån vad de skrivit tidigare i sin blogg.

 

 

Det var segt att gå upp idag. Mamma hade tydligen ringt och pratat med mig men jag minns inte samtalet. Jag vet inte hur jag lyckades svara i sömnen. Hur som helst har jag haft en hel halvdag på stan med en annan kvinna på boendet, och sedan träffade jag mamma och gick på shopping-spree. Jag var bara tvungen att hälsa på Mary en kort sväng på Skopunkten, hihi.

 

Jag har köpt två julklappar och en ytterligare present. Jag har provat kläder och blivit förbannad, för den stil jag egentligen vill ha inte tillåter så stora storlekar som jag har. Det är sjukt drygt att inte kunna hitta den där perfekta toppen eller kjolen på grund av sin vikt. Hej världen, det FINNS faktiskt tjejer och killar som har stora storlekar och det betyder INTE att man vill klä sig i tantiga/gubbiga kläder. Hej hallå, det existerar unga människor som är stora/tjocka/whatever!

 

Jag hittade strumpbyxor till mig själv i alla fall, efter att ha frågat en exbidit på Lindex. Tyvärr var det lite svårt att hitta rätt storlek men om de är alldeles för små så kan jag ge dem till mamma. Jag hoppas att de passar, jag behöver dem!

 

När jag köpt alldeles för mycket saker handlade vi mat och nu är jag hemma med ala fynd. Jag är helt slut, det tar på krafterna att gå på stan och det är ju så otroligt kallt ute.

 

Måste samla krafterna, imorgon är det studebesök på Ersbodas behandlingscenter. Jag vet inte om det är något för mig, jag kanske får en klarar bild av vad det skulle innebära att vara där en vårdperiod. Jag ska be mina terapeuter släppa av mig hos Mary efteråt och ha lite kärleks- och kattungeterapi

 

 

 

Söndagar är alltid likadana. En grå buffertzon mellan helg och vardag. Jag mår varken bra eller dåligt, det är bara söndag och jag bara är.

Men jag tänker lite extra när jag får tid, tid ägnad åt eftertanke är sällan slöseri med tid - fast det är en skillnad mellan eftertanke och grubblerier.

Jag funderar mycket på framtiden när jag är ensam. När jag är med människor jag tycker om så tänker jag inte så mycket på det, då är jag upptagen med just den stund jag är i vilket är en skön tillflyktsort. Men just idag så undrar jag hur framtiden ska se ut; hur jag vill att den ska se ut och vilka olika problem jag kommer stöta på och hur jag ska klara av det. Jag vill verkligen inte halka tillbaka.

Jag brukar alltid bli inlagd i januari. Det är ett mönster som följer mig vare sig jag vill eller inte, när jag tittat tillbaka så är det alltid vintern som är svårast. Min läkare har en teori om att jag den här gången "gjort bort" det dåliga nu, innan jul, och att det nog kommer gå bra i vinter. Jag vill tro honom.

Det är bara det jävla mörkret som jag inte gillar. Kylan är inte så rolig heller, men det är mörkret som verkligen stör mig. Jag är nattmänniska, men inte klockan fyra på eftermiddagen. Jag äter Circadin som ska ge mig det melatonin jag missar i och med att det är så mörkt ute några månader om året, men jag tror att det här med skymning är något rent psykologiskt. Vissa har kommit med teorier om att det handlar om att dagen dör och att man blir påverkad av det, kanske är det så. Dagen dör och jag sörjer. Den lever ju inte så länge.

Jag har ett (för mig) fullspäckat schema till veckan, mestadels roliga saker som jag verkligen ser fram emot. Jag ska på bibblan med en ny bekantskap på måndag, på tisdag ska jag till Mary och på onsdag ska jag, Mary och hennes vän Frida fika på min oas Bokcaféet Pilgatan. Dessutom ska jag ha bild med en blivande bildterapeut på fredag. Jag älskar att skriva, men ord räcker tyvärr inte alltid till. Ärligt talat är ord ganska futtiga, det går inte att beskriva känslor på samma sätt som när man målar, det går sällan att återspegla en otroligt stark känsla med ord och meningar. Jag är inte duktig på att måla, men färger betyder olika saker för mig och jag tycker om själva processen med att måla.

Jag har för övrigt just varit och hämtat det sista från avdelningen. Min gitarr, kläder, skor, filmer, gosedjur, allt är hemma. Jag snodde snorpapper också, "one for the road" så att säga. Nu är jag färdig där, för den här gången. Framöver hoppas och vill jag söka mig dit när jag behöver det, inte hamna i kniviga situationer som slutar med tvångsvård.

Ja, jag vill verkligen den här gången! Jag vill att det ska bli bra. Jag är inte så naiv att jag tror att det här var sista gången. På ett år är jag i snitt inlagd runt 4 månader (2010 blev ganska exakt fyra månader på sjukhus) och om jag kan minska på tiden bakom låsta dörrar samt slippa bli hämtad med polis innan inläggningarna så är jag nöjd. Jag ska verkligen jobba med att bli mer vårdsökande, ringa mobila teamet även fast det tar emot.

Om psykvården bara höll lika bra standard som resten av svensk sjukvård så skulle nog många som mig hellre söka hjälp där än att hjälpa sig själv genom destruktiva medel, det är jag säker på. 9 av 10 gånger är det fel person som svarar när man ringer mobila teamet, 9 av 10 gånger jobbar en dålig läkare som bakjour.

För att slippa det så hoppas jag att jag får mer hjälp från mina terapeuter, att de kan hjälpa mig sätta stopp när saker blir fel och att jag får större stöd från dem. Nu till veckan ska jag på studiebesök på Ersbodas behandlingscenter, jag vet inte om det är någonting för mig men something's got to give, något måste ändras, någonstans måste jag få en tätare kontakt och ett större stöd.

Jag vill bryta mig fri och leva det liv som jag har rätt till. Trots mörkret där ute så är jag alldeles varm inombords nu. Fylld av kärlek. Även om saker är kaotiska med boende och terapi så känner jag mig trygg hos mina vänner och hos henne.

Såhär kan det gå till när Mary och Saari bakar chocolate chip cookies:

 

 

 

 

Love will light the way...

 

 

Nu sitter jag och saknar Mary. Hon kom hit igår, vi åt pizza och annat onyttigt medan vi såg Idol 2010 (och upplevede gåshud när Jay Smith uppträdde med Like a prayer), efter det såg vi på American Beauty. Det känns lite overkligt, ordet "flickvän" smakar fint i munnen även om det är ovant. Jag vill ha henne och ingen annan, och nu har jag det. Lyckobubbel i magen!

 

 

Saari <3 Mary!

 

 

Idag har vi bakat chocolate chip cookies och haft OC-marathon. Det känns underbart att göra vanliga saker, det känns underbart att göra det tillsammans med någon jag verkligen verkligen tycker om mycket. Men nu har hon gått och jag mår illa efter alla kakor, fast det känns skönt att ha sådana underbara i-landsproblem och små bekymmer... Livet känns inte lika svårt med en Mary så nära hjärtat.

 

I samma sekund som hon gick så började jag sakna henne. Det är en omvälvande känsla att känna så starkt för en person.

 

"Vi matchar", sa hon när vi satt och höll varandra i hand i soffan, och vi log. En tigerarm bredvid en annan tigerarm. Ja, vi matchar, men förhoppningsvis kommer vi båda bli blekta och stärkta med tiden. Ikväll ringde de från psyket och påminde om att jag hade saker kvar, och de frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mår bra, det gör jag faktiskt. När jag blev utskriven i tisdags så var jag mer än redo att komma hem. Och nu är jag hemma, det känns underbart. Men jag måste tillbaka till avdelningen och hämta lite saker, gosedjur och min gitarr.

 

Den här gången känner jag mig inte lika traumatiserad av avdelningen. Det känns som att jag kan komma och hälsa på de vänner jag har och har fått när jag varit där, så pass stark är jag.

Ikväll ska jag njuta av hemma-känslan. Den är fortfarande färsk, jag är ju inte van att spendera nätterna ensam. Det har alltid varit någon i samma rum/hus/lägenhet. Jag har mest haft permissioner till föräldrahemmet eller till Mary, och alla otaliga nätter på psyket är det alltid ljud och rörelse även på nätterna. Det känns underligt när det är knäpptyst. Därför går min stereo nästan hela tiden när jag är hemma.

Jag känner inspirationen komma tillbaka. Jag måste skriva bort alla självskaderelaterade tankar, jag måste få dem ur mitt system, sätta dem på pränt och kunna lägga bort dem. Den här gången vill jag på riktigt, för första gången i mitt liv, sluta skada mig. Därför kommer det säkert komma upp mycket om det på min blogg, men det är mitt sätt att bearbeta. Jag ska klara det här.

Jag råkade halka in på Alice in Videolands myspace och hittade massor med nya asbra låtar. Det känns som att det bandet aldrig kan misslyckas. Här är en måst-höras-låt, In a band heter den:

 

 

 

'

Bästa vänner <3

 

 

Igår fick jag en hel del gjort, Lyckades få håret färgat och skakade av mig de sista skabbiga bitarna och minnena från inläggningen som varade i ungefär 6 veckor, tog tillbaka mitt liv. Jag städade för jag vill ha det fint nu till helgen när Mary kommer, och på kvällen så hämtade jag ut mina mediciner. Det blev krångligt, det här med ApoDos är ju jättebra så länge man inte håller på att byta och höja medicinering, vilket jag gjort när jag varit inlagd. Jag var tvungen att åka upp på avdelningen för att komplettera ApoDosen.

 

På avdelningen blev en psykotisk patient paranoid när jag och en sjuksköterska stod och räknade ut vilka mediciner som skulle kompletteras av dem.

- Du i det röda håret! Jag tycker inte att patienter ska bestämma medicineringen för andra patienter! skrek hon på mig tills jag tillslut sa att det var min egen medicin. Jag saknar inte det där stället för fem öre.

 

Tillslut så stämde allt och jag fick skjuts av mitt boende vidare till Lynn, en av mina bästa vänner. Hon ska tillbaka till hennes sambo efter att ha varit i Umeå och tagit körkort, så nu kommer vi inte ses på ett tag. Så sorgligt! Vi bjöd varandra på gotta:

 

 

Cola, Ballerina, saffranssockerkaka (inte i bild) och snus.

 

 

Tre timmar flög förbi som tre minuter. Jag kan verkligen prata om allt med henne, och när jag pratar så känns det verkligen som att hon förstår. Jag är välsignad med flera vänner som jag kan vara öppen med och det är jag mycket tacksam för. Lynn är en alldeles egen och speciell stjärna på min stjärnhimmel, jag kommer sakna att träffas lika ofta som vi gjort nu ett tag, men jag är alltid välkommen hem till henne och det känns tryggt och fint.

 

Nu är det snart lunch, Mary kommer om ett tag och jag ska städa den sista biten så att allt blir fint och mysigt här hemma. Jag längtar obeskrivligt mycket!

 

Det är många som kommenterat och gratulerat och jag vill säga ett stort tack till er alla, för jag har inte hunnit ge var och en ett eget tack. Det har varit stressigt efter urskrivningen men jag blir alltid lika glad av att få kommentarer, fina och kloka ord. Jag ska bli bättre på att svara er, jag lovar! Det har bara varit lite galet den sista tiden.

 

till er!

 

 

 

Idag färgar jag håret så rött som det bara går och medan jag sitter med färgen i håret sitter jag och skökollar på youtube. Jag hittade ett klipp från Filip och Fredriks program Boston Tea Party som tilltalade mig väldigt!

 

 

 

Oh happy day! Igår blev jag utskriven från slutenvården, inte en dag för tidigt. Jag är fri och jag mår bra.

Nu kan jag börja om igen, försöka leva ett någorlunda normalt liv. Det första jag ska göra är att fixa till håret med både svart och röd färg, så att jag känner mig fräschare och mer som mig själv. Sedan ska jag njuta av tillvaron, komma i kontakt med mina böcker igen och umgås med kvinnorna på mitt boende. Jag har börjat söka lägenhet och saker känns ärligt talat jävligt bra just nu.

16/11 2010, Saari och Mary.

 

Hon stod ut när jag föll, när jag blev inlagd. Hon hälsade på mig, gav mig flera orsaker att fortsätta kämpa, hon orkade se mig i sunkiga sjukhuskläder men tyckte om mig ändå och en kärlek växte fram. Trots allt. Om det inte är äkta trygg kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Hon förstår, hon får mig att le, hon ger mig pirr i magen. Och nu är jag utskriven och vill ge henne allt, nu kan saker återgå till det normala med en ändring; Jag har en flickvän. Trots att saker varit kaotiskt och fortfarande är det med osäkerhet i min framtida behandling och boende så kan jag ändå känna mig trygg. Det är värt mer än guld.

 

 

Waking up I see that everything is ok
The first time in my life and now it's so great
Slowing down I look around and I am so amazed
I think about the little things that make life great
I wouldn't change a thing about it
This is the best feeling

 

Jag är lycklig.

 

 

Pokerface.

 

 

Idag kommer blir en jobbig dag, det känns. Jag är spänd och trött, det kommer kräva så mycket av mig.

 

Först har jag möte med soc där jag ska argumentera för varför de ska hjälpa mig att skaffa en lägenhet, och just efter det mötet har jag en träff med mina terapeuter plus två personer från ett annat behandlingscenter som ska förklara deras verksamhet lite närmre. Jag är nervös. Jag vet inte varför. Såklart är det stressande att inte veta var eller hur jag ska bo, när jag ska flytta och om jag ska bo på ett behandlingscenter på vardagarna. Allt är så osäkert.

 

Jag känner mig lite speedad. Man ska egentligen inte ge bipolära personer SSRI-preparat (antidepp) just på grund av att man på något sätt kan "snedtända", men jag är hellre lite för uppåt än lite för neråt. Det är faktiskt ganska trevligt att vara alert.

 

Igår ville jag inte sova, men jag somnade ändå. Innan jag släckte skrev jag nog tre sidor i min dagbok om mitt självskadebeteende, istället för att agera på impulserna så skriver jag på papper eller på datorn, jag öppnar munnen och pratar om det med alla i princip. Jag måste bara få ur mig alla tankar och känslor så att jag inte agerar på dem. Jag är i ett kritiskt stadium där "nykterheten" är så färsk, jag håller mig fast vid minnena av sista gången jag skadade mig och hur illa det var, försker komma ihåg den dagen jag bestämde mig för att sluta skada mig och varför. Jag tänker inte ge upp den här gången.

Människor får tycka vad de vill om att jag skriver om detta på min blogg som är öppen för alla, men jag är stolt över det beslut jag tagit. Vissa av mina läsare vet nog inte hur svårt det är, men jag tror de flesta av er förstår vilken prövning det är att försöka sluta vara självdestruktiv.

Pappa har skjutsat hem mig till stan och vi lyssnade på 60-tals hits hela vägen. Åh, tänk om man fått uppleva det årtiondet, med all underbar musik. Och så viktiga texter de hade... Barry Mann ställer en intressant fråga som jag inte tror att det går att få ett svar på;

Who put the bomp in the bomp, bah bomp, bah bomp? Who put the ram in the rama lama, ding dong?

 

 

 

Det här klippet är historiskt! Jag minns att jag dog av skratt när jag såg på det första gången i högstadiet. Deras andra videor är också sjukt roliga, men det här är klassiskt:

 

 

 

Tre söta nosar.

Jag går omkring med ett leende på läpparna och sjunger sånger jag inte sjöng förut. Pappa frågade vad som gjort att jag mår så mycket bättre nu, och jag svarade; Höjning av Seroquel, insättning och höjning av Fluoxetin och att jag är sanslöst förälskad.

Trots att jag äter så pass mycket mediciner numera så känner jag att jag ändå har mer kontakt med min hjärna än vad jag haft förut när jag ätit höga doser av diverse piller. Jag träffade min underbara kusin Maari idag och hennes hm... låt säga vän Ulas, och det var bara vid ett par tillfällen som hjärnan startade om mitt i en mening.

Det där med mediciner... Jag funderar ofta på vem jag är egentligen. Under den tiden då en ungdom går över till vuxenvärlden har jag ätit psykofarmaka. Jag vet inte hur mycket det påverkat mig, om det gjort mig personlighetsförändrad eller påverkat mitt intellekt, mina känslor. Hur mycket jag är jag? Hur mycket gör jag, är jag, på grund av psykofarmaka?

Det lär jag inte kunna ta reda på. Inte än, i alla fall.

Jag har verkligen blivit peppad ikväll. Min pappa undrade varför jag inte skickar in sådant jag skrivit, varför jag inte sökte något slags arbete som har med skrivande att göra och jag hade inget egentligt svar. Jag visste inte att mina föräldrar tyckte att mitt språk var så bra! Allt jag vet är att jag älskar att skriva. Jag antar att jag alltid jämför mig med andra och känner att jag ofta är underlägsen.

För egentligen, varför inte? Vad har jag att förlora på att försöka skicka in sådant jag skrivit, eller ta kontakt med den lokala tidningen och fråga om de är intresserade? Kanske ett sårat ego, men det får det faktiskt vara värt. Jag skulle kunna vinna erfarenhet även om jag refuseras.

Det tåls att tänkas på.

Jag är i alla fall hemskt glad att jag fått ett sådant beröm av mina föräldrar vars åsikter jag (tro det eller ej) respekterar.

Idol igår och vad hände egentligen? Elin är inte den bästa sångerskan/artisten, men absolut inte den sämsta. Min pappa tyckte att Olle valt en dålig låt (The Rasmus första hit) men jag förklarade att låten var bra, det var bara Olle som slaktade den totalt. Andreas är en dryg typ som visserligen kan sjunga men han gör sina uppträdanden så tråkiga och valde fel låtar. De enda som gjorde helt rätt var Linnea och Jay. De framförde sina låtar fantastiskt bra och jag dog lite inombords när det visade sig att Linnea hängde löst.

De sjöng även duetter och den enda duett som jag egentligen tyckte var riktigt bra var den med Linnea och Jay. De var de enda som utnyttjade låten och sjöng en duett som man ska - med stämmor. Så om du missade Idol, eller såg och gillade det du hörde eller inte bryr dig ett skit om idol, lyssna på den här duetten:

 

 

 

För mycket Saari och för lite Mary!

 

 

Nattpermissionen gick bra, utan problem. Det kändes bara så underligt att för första gången på 5 veckor sova själv utan någon annan i rummet. På psyket brukar min rumkamrat alltid somna innan mig och snarka, dessutom är det massor av andra ljud. Hos Mary har det varit djur som prasslat, pipit och låtit. Plötsligt blev jag ensam och jag spelade som vanligt musik för att fylla ut tystnaden. Tänk att JAG som alltid älskat att sova ensam och alltid velat ha knäpptyst nu vill ha saker omkring mig. Kanske är det en sorts trygghetskänsla i att veta att jag inte är ensam. Och dels behöver jag ljudet för att jag inte ska höra viskningar.

 

Idag har jag sovit ut, sedan fick jag besök av Mary. Tyvärr fick jag inte så mycket tid med henne som jag skulle velat ha, för jag hade en buss att passa. Jag var nära att skriva "Ursäkta mig men...", tills jag insåg att jag inte behöver ursäkta mig; Min dejt är sjukt snygg! Det tycker jag. Fjärillar i magen.

 

Vid middagstid skiljdes vi åt och jag åkte buss till Nordmaling. Jag är så irriterad på botniabanan som inte fungerar som den ska, det känns som att tåget faktiskt är räddningen för mina problem med att åka kollektivt. Till skillnad från buss så är det mer utrymme och man kan röra sig mer, det går snabbare och skumpar inte. Men tågen är inställda numera, klantarslena började köra tågen för tidigt. Barnsjukdomarna finns fortfarande kvar. Så jag uthärdade en busstur, och nu sitter jag i Nordmaling och skriver. Det blir vila och farsdagsfirande i helgen.

 

 

Suddig dagens outfit. Tyckte att jag lyckats ganska bra idag. Kläderna sitter dessutom lite mindre tight, de kilon jag gick upp i somras har jag gått ner. Skönt!

 

 

Detaljerna is the shit.

 

 

 

Min första nattpermission på... 5 veckor? Jag kan på sätt och vis förstå att jag inte varit välkommen hem med tanke på allt som hänt och inte hänt, men nu är jag verkligen less på att få dagarna att gå på avdelningen. Nu har jag permission till måndag, och ikväll ska jag sova hemma på boendet. Imorgon åker jag till mina föräldrar för att fira farsdag.

Jag har haft Lynn på besök hela kvällen, det har varit jättefint att umgås med henne. Det är så avslappnat och skönt, jag kan prata om allt med henne känner jag. En riktig bästa vän.

Nu är jag ensam, klockan närmar sig midnatt men jag mår bra. Jag mår bra ganska ofta nu. Jag mår för bra för att vara inlagd på psyket. Jag mår bra och det är underbart!

Att vara hemma igen är inte ångestladdat på något sätt. Som sagt så är jag mogen för det här, eller snarare övermogen. Det känns självklart att komma hem. Nästa vecka blir det utskrivning.

Jag försöker hålla fokus på vad jag gör men i alla situationer och i alla tankar smyger sig hon in. I can't even think straight.

 

 

Waking up I see that everything is OK
The first time in my life and now it's so great
Slowing down I look around and I am so amazed
I think about the little things that make life great

I wouldn't change a thing about it
This is the best feeling

 

Jag är på god väg till att bli bättre. Det är många olika orsaker, men den här gången tror jag att det mest beror på Fluoxetin, vänner och Mary. Dessutom har jag valt att bli självskadefri, för min egen skull främst men också för andras skull. Det är inte bara mig jag skadar när jag skär mig eller liknande.

Det är komplicerat mer mitt boende, men jag har blivit vän med tanken på att jag måste flytta. Jag ska ha möte på måndag om varför soc ska hjälpa mig att hitta en lägenhet, varför jag inte kan göra det själv, och jag ska komma på argument. Ett argument jag har är att jag kommer ha utsluss från mitt boende och att jag behöver en lägenhet med gångavstånd dit eftersom jag inte kan åka buss när jag mår dåligt, och det är när jag mår dåligt som jag behöver stöd av mitt boende (eller föredetta boende, när jag väl flyttat ut). Men jag har inga betalningsanmärkningar så det är klart att de undrar varför de ska hjälpa mig. Det är svårt att hitta en lägenhet i närheten av boendet eftersom det ligger ganska centralt. Vi får helt enkelt se hur det blir på måndag.

Men imorgon har jag min första nattpermission på... 5 veckor? Ja, äntligen släpper de hem mig. Jag tänker be om permission fram till på måndag, för jag har så mycket att göra, många att träffa. Jag mår bra och jag behöver inte vara inlagd. Så är det, men eftersom jag skrämt alla omkring mig så vill de vara försiktiga, medan jag känner att LIVET VÄNTAR INTE. Det pågår för fullt utanför väggarna på den här avdelningen och jag vill vara en del av den.

Jag är duktigare på att säga till. På grund av orsaker jag inte vill nämna så blev jag rätt skärrad när jag kom tillbaka från min dejt, till en avdelning som är rätt kaotisk. Men jag har sagt till, för min första impuls när jag plötsligt får en ångest är ju att skada mig. Jag har gjort det i så många år, det sitter i ryggmärgen. Men jag ska bannemig inte ge mig, så jag sa till personalen så fort som det bara gick.

Jag har pratat med de på mitt boende och medan jag bor där i väntan på något annat så kommer jag ha självskadeimpulser och jag vill känna att vi kan prata om det utan att de skjutsar upp mig på akutpsyk. Jag försöker lära mig det här med att säga till själv när det räcker, men om jag behöver läggas in eller så får helt enkelt mina terapeuter och/eller min läkare bestämma. Visst, de på boendet måste ju också få säga ifrån men jag känner att det är annorlunda nu, jag har viljan, jag har glöden, jag har tagit upp kampen. Jag säger inte att jag aldrig kommer falla, men jag säger att jag tänker försöka på ett helt annat sätt än vad jag gjort förut. Jag tänker försöka helhjärtat.

 

 

Bra där, telia.

 

 

Idag var sista dagen på min helgpermission. Helgen har bara flugit förbi trots att jag inte gjort någonting speciellt. Jag har sovit bra, jag har mått bra. Xanor för att åka buss i fredags och idag för att gå på stan känns inte så illa, det här är min första riktiga permission, en permission på tre nätter som gått väldigt bra. Jag har kanske världens finaste familj att tacka för det.

 

Mamma och jag körde in till stan idag, vi käkade lunch på Station och sedan tänkte jag gå till Mary och överraska henne på jobbet. Men hon var inte där, sjukskriven sa de att hon var och jag blev lite orolig. Mamma och jag fortsatte till Telia-butiken eftersom jag köpt en mobil jag inte kom överens med, så jag ska lämna tillbaka den och få en del av pengarna för den tillbaka, och så köpte jag en ny som jag tror passar mig bättre. Inte så mycket tal-tid, men ändå... Man kan ju alltid ladda den mellan mina och Malins marathon-samtal.

 

Efter det shoppade jag loss på Åhléns, det blev inte en jacka/kappa som egentligen var prio 1 utan det blev ett gäng sockar, trosor och strumpbyxor. Alltid bra att ha, right? Sedan skjutsade mamma hem mig till mitt boende, där jag nu påbörjat min utslussning.

 

Jag fick tag på Mary, hon var "sjuk" och hade storstädat så jag kunde andas ut. Hon satte sig på första bästa buss och kom hem till mig. Åh okej, jag skämmer bort henne litegrann men det gör jag så gärna. Vi åt min specialitet - quornfilé med nudlar och creme fraische. Jag brukar variera den rätten med att antingen lägga till stekta champinjoner, broccolli eller stekt halloumi, men det fick bli enkelt ikväll. Till efterrätt ät vi Ben & Jerry's, yum!

 

Hon gör mig så glad. Verkligen helt pirrig och glad. Det var som att hon svepte in i mitt liv i ett helt nytt ljus vid precis rätt tillfälle. Kan knappt vänta till imorgon, då ska jag bli bjuden på middag av henne i hennes lilla pink/indian dollhouse. Tyvärr verkar det vara så att hennes badrum fortfarande renoveras, liiite drygt att åka till våning 8 för att kissa.

 

När jag kom tillbaka från min permission idag (som blev lite längre än vad som var bestämt, hihi) så blev jag visiterad (som vanligt). Jag log hela tiden och personalen blev skeptisk, men anledningen till att jag log när de frågade mig om jag kunde lova att jag inte tagit med mig något otillåtet var att jag för kanske första gången kunde lova just det. Att jag medvetet inte tagit med någonting, att jag vet att jag kan ta med mig sådant men att jag valt att inte göra det.

 

Det är en underbar känsla. Du borde pröva det!

 

Jag ser verkligen fram emot morgondagen. Då ska jag fixa det här med mobiltelefonerna och börja lägga in nya nummer och så vidare, men framför allt ska jag på dejt hos Mary. Gah, kan inte tiden gå lite fortare när vi inte är tillsammans och lite saktare när vi är tillsammans!? Vad gör du med mig egentligen, vackraste Mary!?

 

Inatt ska jag sova gott. Så att det kan bli imorgon.

 

 

Jag tycker om dig så mycket!

 

 

 

Jag verkar ha dragit ner min mamma i OC-fördärvet. Jag har suttit hela dagen och tittat på OC, och mamma blev fast under hela Oliver-krisen som serien hade. Dagen har varit fullt av ett ingenting och det är skönt att vara utanför sjukhuset. Jag har ingen särskild ångest, ingen särskild depp. Jag borde inte ens vara inskriven.

Men såklart har många tankar gått till Johanna och Ella, två personer jag inte fick tid att lära känna bättre. Jag tände ljus i minneslunden igår till deras ära. Johanna, som inte fick hjälp i tid. Vi gick båda omkring på samma avdelning, jag under 3 månader och hon under många fler, i väntan på bättre tider. Bättre tider hann aldrig komma för Johanna innan hon avslutade sitt liv på sluten avdelning.

Här och här finns lite tankar jag skrivit om Johanna.

Ella bodde jag med i 3 månader, vi delade en läganhet på mitt boende. Jag var borta ganska mycket eftersom jag just börjat på ett behandlingscenter, men jag trivdes inte där utan ville mest vara hemma. Ella var en perfekt rumskamrat, för när jag frågade om det var okej om jag tittade på TV mitt i natten så sa hon att jag kunde ha en brakfest i rummet bredvid och hon skulle bara sova bättre. Hennes TV stod på dygnet runt. Jag minns hur hon färgade håret men aldrig fick det riktigt rött. Så kom den dag då hon flyttade ut och skulle ner till sin man i ett annat land. Ett par veckor senare fick vi veta att hon dött, av en hjärtattack om jag minns rätt. Hon var så allergisk mot exakt allt att jag tror att det säkert orsakade hjärattacken. På grund av olika omständigheter så kunde hon inte heller känna dofter eller smak, hon använde otroliga mängder kryddor i sin mat. Det kändes så overkligt att bara få höra att hon var död. Jag hann inte ens säga hejdå innan hon åkte.

Här har jag skrivit en dikt om Ella.


Imorgon åker jag in till stan igen och påbörjar min utsluss från psyket. Jag ska handla lite med mamma och försöka byta telefonen jag var dum nog att köpa, och så ska jag träffa Mary...

Tände ett ljus för Johanna och Ella.

 

 

Jag tycker mycket om allhelgonahelgen. Den är andaktsfull och fin. En dag att minnas de som lämnat oss. Idag har jag och min familj och några släktingar varit ner på kyrkogården för att besöka de döda, sedan åkte vi förbi till farmor och hon verkade pigg i knoppen men trött i kroppen. Stackars farmor, hon som vill så mycket men som inte kan på grund av att kroppen strejkar!

 

Jag är väldigt trött, men det är nog mycket på grund av järnbristen. Jag ser fram emot att sova, helt enkelt. Idag har jag försökt vara social men jag är inte lika vässad som förut. Det är skönt att vara hemma i alla fall, fast mitt hjärta är kluvet för jag vill vara hos Mary också.

 

Min mobil är ur funktion. Så skriv på facebook, helgon eller msn eller liknande om du vill ha tag i mig!

 

Jag har öppnat en ny (pappers)dagbok med blanka sidor. Sedan min hypomani i somras har jag skrivit någonting varje dag och det hjälper mig med att komma ihåg saker bättre. Jag älskar att blogga, jag har mycket att säga och mycket att bearbeta som passar bra för bloggning, men det allra innersta som jag skriver enbart för mig är väldigt viktigt för mig. Den enda jag läst i min dagbok för har varit Malin.

 

Men jag kan säga att min dagbok har blivit ganska mycket gladare, av förklarliga skäl :)

 

 

 

Jag tänker tillbaka på onsdag morgon då jag vaknade hos Mary. Ingenting kunde beskriva känslan bättre än Avril Lavignes låt Innocence...

Det finns få människor som jag respekterar lika mycket som mina föräldrar. Deras åsikter, deras tankar, deras intressen. Att se Idol 2010 med dem är otroligt trevligt, eftersom de är musikaliska och "kan" musik (om man nu kan kunna musik). Det är alltid intressant att höra vad de tycker och utbyta tankar.

Jag har permission hela helgen, eftersom det är allhelgonahelgen så åkte jag hem till föräldrahemmet. Det gick bra att åka buss hem faktiskt. Imorgon ska vi tända ljus på kyrkogården, det är en av de finaste ritualerna/traditionerna vi har tycker jag. Imorgon ska jag tända ljus för morfar, farfar, Koffe, Johanna och Ella.

Min läkare ska försöka prata vett med mitt boende. Mitt boende kräver en vecka av dagpermissioner, följt av nattpermissioner, men jag är färdigbehandlad på slutenvården och det vore skadligt att ha mig kvar där och ha en så lång utslussning. Risken är att jag börjar må dåligt igen! Mitt och min läkares förslag är dagpermissioner halva veckan och nattpermissioner den andra halvan av nästa vecka. Jag hoppas verkligen att det går att genomföra och att mitt boende inte är tjuriga, för jag orkar faktiskt inte vara kvar på avdelningen.

Dels så blir det jämt bråk med den maniskt/psykotiska kvinnan och hon blir fysisk när hon blir arg. Dels så försvinner alla mina vanliga vardagsrutiner. Och ännu en del är att dagarna faktiskt är sjukt långa, det är väntan på mediciner och väntan på läkarsamtal, det är ett enda stort väntrum. Och visst blir man berörd av andra människors ångest. Jag är ändå ganska immun mot både psykotiska utbrott och högljutt gråtande, men jag är inte gjord av sten, såklart blir jag till viss del berörd.

Jag vill ut i livet igen, ut igen och försöka göra det så bra som jag bara kan. Jag har full förståelse för mitt boende, jag har gett dem all anledning till att vara försiktiga men den här gången är det annorlunda, den här gången har jag slängt alla mina rakblad och tänker helhjärtat försöka sluta skada mig. Den här gången vill jag verkligen försöka, hela jag vill försöka.

Om de bara kunde tro mig. Men jag förstår varför de inte kan tro mig fullt ut. De säger att jag inte borde känna så, men det känns som att jag bränt mina broar och straffat ut mig från mitt boende. Men allt blir nog bra i slutändan...

Det känns som en evighet till tisdag, till nästa dejt med hon den där som vände upp och ner på hela min värld.

Upplägget: Jag måste gå på dagpermission i minst en vecka på mitt boende innan de accepterar att jag skrivs ut - trots att ingen läkare längre anser att jag behöver vara inlagd. "HSL-flickan", som min läkare kallade mig idag eftersom mitt LPT gick ut idag. Han sa att de ska sluta bråka med soc nu och att vi ska ha möte för att se om det finns någon lägenhet att hitta till mig.

Jag är rädd att det kommer skada mig att vara inlagd nu när jag definitivt mår bättre, att det blir lättare att jag börjar må sämre igen. Det är jobbigt att alltid vara med andra som mår dåligt och det är jobbigt att behöva schemalägga sin vecka och få en läkare att godkänna det för att man ska få gå ut. Det är jobbigt att tvinga i sig sjukhusmaten, jag har gått ner tre kilo medan jag varit här (vilket jag välkomnar, men det är ju inte så bra att det beror på att maten smakar skit).

Idag har jag varit en sväng på mitt boende, sedan följde en ur personalen där med mig ner på stan för att köpa en telefon. Min har blivit stulen, här på avdelningen. Det känns jävligt bittert att det säkert är någon patient som gömt undan min telefon, att jag sitter här på mitt rum och att någon på avdelningen har mobilen. Så nära men ändå så hemskt långt borta!

Jag hatar den nya mobilen, jag ska se om jag kan lämna tillbaka den.

Ikväll kom Mary på besök och hon hade med sig choklad. Jag fick rå om henne i några timmar - kanske inte i den mest romantiska miljön, men ändå. Någon skriker alltid, någon gråter alltid. Men några stunder kändes det som om det bara var hon och jag som existerade.

I'm in way over my head. Jag har blivit så sårbar, jag har inget skydd längre. Ändå känns det underbart.

<3

 

 

 

Nu har de stängt in den maniskt/psykotiska kvinnan längst nere i korridoren. Personalen måste äntligen ha insett allvaret i att hon slagit flera patienter och att ingen riktigt vågar vara ute i korridoren när hon är där.

Hon skriker som en stucken gris och jag sätter på mig hörlurarna för jag vill inte höra. Det är inte kul att vara begränsad till en liten del av avdelningen, det vet jag av erfarenhet, men hur mycket jag än försöker så har jag svårt att känna empati för den här kvinnan.

Men ikväll kommer jag slippa henne, slippa avdelningen. Om min läkare ger mig permission föreståss, men det tror jag inte blir något problem. Jag ska hem till Mary och fortsätta där vi slutade förra dejten, typ! Jag längtar så otroligt mycket! Funderar på att göra en favorit i repris och köpa halloumi igen. Jag är helt såld på den osten.

Igår hade vi vårdmöte. Det är bestämt att jag ska få en egen lägenhet med boendestöd så nära mitt boende som möjligt. Jag ska hem till mit nuvarande boende, men det är bara i väntan på något lägenhet. Jag tänker inte acceptera vad som helst eftersom det är de som tvingar mig att flytta, jag vill ha en tvåa med ett bra läge helt enkelt. Soc får gräva djupt efter något som matchar mina krav.

Jag har nästan kommit över det faktum att jag måste flytta från min andra familj, mitt boende. Jag föreställer mig en egen lägenhet i närheten, föreställer mig att skaffa en katt eller två.

Vad gäller behandling så ska jag på studiebesök på ett annat behandlingscenter i Umeå som visserligen jobbar med personer som har psykosproblematik vilket inte jag har, men ett studiebesök skadar ju faktiskt inte. Allt annat känns lite osäkert. Men vi ska följa upp hur det går för mig och jag tänker hålla en tät kontakt med vården.

I won't fall apart...

Sofia och jag!

 

 

Idag tog mamma med min på en föreläsning med Sofia Åkerman. Det var lite klurigt att få det att passa in i mitt schema, men min mamma fixade så att vi absolut skulle få höra henne föreläsa på förmiddagen.

 

Själva föreläsningen var jättebra, hon talar med en sådan självklarhet om svåra saker och berättar hur hennes svåraste tid var för henne med både humor och allvar. Hon är en jätteduktig föreläsare och hon vet hur man talar öppet om självskadebeteende och ätstörningar utan att värdera handlingarna. Med det så menar jag att hon är duktig på att prata utan att trigga andra människor på olika sätt, utan tvärt om! Det handlar inte om antal sår, det handlar inte om vilket BMI man har. Det handlar om att man mår dåligt, och det går inte att jämföra dåligt mående.

 

Vissa personer jag pratat med som delat med sig av de lite mörkare delarna av sitt liv brukar ofta lägga till "Men jag har ju inte mått lika dåligt som dig". Jag brukar svara att allt är relativt och att dåligt mående yttrar sig på olika sätt, och det introverta måendet inte kan jämföras med andras. Man kan inte heller påstå att jag mått sämre på grund av att jag har fler ärr än personen jag pratat med. Jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke.

 

Jag vill tacka min mamma för att hon såg till att jag fick gå på den här föreläsningen och gav mig chansen att få träffa Sofia i person. Jag var så lycklig efter föreläsningen, för jag kände att jag verkligen uppnått någonting genom att dels vara i en sal full av människor (när jag är van vid att livet begränsas till en sluten avdelning) och att jag vågade gå fram till Sofia efteråt. Det är mina personaliga segrar idag.

 

Jag kommer leva på det här länge.

 

 

 

Boken jag fick signerad.

 

 

Jag fick några ord på vägen till ett liv utan självskador. Det betydde otroligt mycket för mig.

 

 

 

Det har varit en otroligt intensiv dag, det finns så mycket att skriva om men jag har så lite ork. Det har varit glädjerus och dysfori. Jag skriver om glädjeruset i ett annat inlägg, för jag vill inte smitta ner det goda som hänt med vad som händer just nu, det jag känner att jag måste skriva av mig.

Jag har tappat min mobil. Jag glömde den på ett bord här på avdelningen, och nu är den borta. Det finns ingenting avdelningen kan göra. När jag bittert accepterat att den är borta, troligtvis stulen, så bad jag personalen att berätta att jag saknar min telefon men att allt jag vill ha är sim-kortet och att den som nu kan ha tagit min mobil kan lämna sim-kortet på en offentlig plats i korridoren och allt är glömt. Allt jag vill ha är mitt sim-kort och jag anklagar ingen, jag vill bara ha sim-kortet där jag har alla nummer!

Men det kan de inte göra. De säger att de inte kan göra så och att det var tråkigt att den blev stulen och att de hoppas att jag som gjort sådana stora framsteg inte ska tappa huvudet nu. Men jag gör det, jag är uppriven, jag är desperat.

Redan prövas mitt beslut att vara skadefri, men jag tänker inte ge efter.

Ett annat stort problem är den maniskt/psykotiska kvinnan. Hon grälar på min favorit-tant som är patient här, och jag sa åt henne att ge upp. Då blev hon arg på mig och när hon gick förbi mig så slog hon sin överarm mot min och jag sa åt henne att hon inte skulle röra mig. Hon började skrika och jag stod med händerna i fickorna för att inte själv gå till handgripligheter. Då puttade hon mig, hårt mitt i bröstkorgen och det gjorde ont.

Personalen hörde att det var rabalder i korridoren och jag berättade vad som hänt, och den maniskt/psykotiska kvinnan låste in sig på en toalett.

Jag sa till personalen att det får vara nog nu. En annan patient som blivit slagen av den här kvinnan har fått byta avdelning, och vi andra får vara rädda. Min favorit-tant känner att hon egentligen inte vågar sova. Jag vågar inte vara i korridoren. Jag sa att personalen måste låsta in henne i bakre delen av korridoren igen för allas bästa, man ska inte behöva vara rädd för att vistas ute i korridoren och TV-rummet!