Kom tillbaka..!
En bekant som jag lärt känna på slutenvården inom psykiatrin, och sedan varit på samma behandlingscenter, dog i fredags. Jag fick veta det igår kväll och visste inte vad jag skulle göra av mina känslor. Jag ringde runt lite i panik, nej nej nej NEJ NEJ NEJ, men det går ju inte att ta tillbaka, hon är död. Jag som trodde att hon mådde bättre nu. Hon har verkligen kämpat genom alla år och jag antar att hon verkligen inte orkade längre.
Jag har sorg i mitt hjärta, samtidigt blir jag rädd. Hon och Johanna var som jag och några av mina andra kompisar. Det kunde varit någon av oss lika gärna. Döden är så definitiv, det går inte att ta tillbaka och jag vill inte fortsätta få besked som detta framöver. Vi måste ta hand om oss själva och kämpa hårt.
Jag borde hållit kontakten med henne, jag borde inte använt så hårda ord sist vi pratade, jag borde... Det spelar ingen roll nu. Hon är död fast jag kan inte riktigt ta in det, det är för stort.
Uppskatta varandra varje dag. Man vet aldrig när det är för sent.
Jag ska på hennes minnesstund i veckan och tända ljus för henne.
Allt är bara så overkligt.
Men Sara! Inget du hade kunnat göra hade spelat någon roll om hon verkligen ville ta sitt liv. Man kan inte leva och säga saker i förhållande till om de tänker ta sitt liv eller inte. Man måste göra det som om de lever för det gör de i den stunden. Men visst ska man tänka på att inte ta varandra för givet och låta små vardagssaker förstöra. Det viktigast är ändå att du inte känner någon skuld över det här. Det var hennes beslut och hennes vilja. Det kan ingen annan människa bära.
Saari, mina tankar är hos dig, finns här om du vill prata om det. det vart inte ditt fel, det måste du förstå. man lever alltid sitt eget liv. och ett sådant beslut tar man på egen hand.
var stark Saari, håll fast vid glädjen i livet. <3
Var stark. Du har så mycket bra i ditt liv, hon skulle varit så glad för att det börjar vända för dig. Kram.
tror du jag kan få be dig om en sak? kan du tända ett ljus till henne från mig då?
vi växte upp tillsammans och hon var som en storasyster för mig. jag önskar jag kunde förklara i ord hur mycket det betyder att du gör det för mig; för henne. tack. <3
Fina Sara, tappa inte hoppet nu!
Håll dig fri och få ut känslorna ur kroppen, alla känslor är ok i ett sådant läge. Både skratt och gråt och allt därimellan.
Jag brukar säga att det man ångrar mest är det man inte gör. För så är det.
Jag ångrar att jag inte sa hej till Johanna då jag såg henne i Umeå en sommar. Jag var säker på att det var hon, men vågade inte gå fram för det var så länge sedan vi förlorat kontakten. Nästa gång jag hörde något om henne fanns hon inte mer...
Det gör så ont!
Men det är inget man ska känna skuld över. Ånger och sorg, men inte skuld.
Det gör så ont när människor dör, det känns som om det blir värre varje gång!
Nu är ju inte detta någon jag känner men jag vet hur det känns!
Ta hand om dig!!!
Kramar Thina
Tänker på dig och alla som känd henne :o(
