Det där med att hantera sorg när någon dör... Det har jag bara behövt göra några gånger. När jag var liten avlivades vår hund, men det minns jag inte. Min morfar dog när jag gick i gymnasiet, och min katt Emil avlivades också när jag gick i gymnasiet. Både Johanna och Ella har jag skrivit om här i bloggen, Johanna som tog livet av sig på avdelningen och Ella som dog av naturliga orsaker. Och nu Carro.

Jag har aldrig varit bra på det där. När morfar dog gick det bra, det kändes skönt att sörja med familjen, minnas de goda stunderna och veta att han inte hade ont innan han dog. Han hade levt ett helt liv. Så också Emil, han var en katt på 16 bast.

Men när en ung människa dör är det alltid svårast. Jag är för medicinerad för att kunna släppa fram tårarna, istället går jag omkring i ett sorts känslomässigt koma. Jag kan prata om det, jag pratar nästan bara om det numera. När det är så färskt så nästlar sig tankarna på Carro in i allt jag gör, trots att jag var mer bekant till henne än en vän. Men det väcker så många känslor ändå. Och såklart sörjer jag henne, som jag sörjde Johanna och Ella.

I den här "branschen", inom psykiatrin och missbruksvården, så får man nästan räkna med att vissa inte klarar sig. Det gör det inte lättare, men det är sant ändå. Såklart känner jag fler självmördare än vad någon fullt frisk person gör.

Jag önskar bara att jag fick ut det. Att tårarna ska komma. Att jag ska vara ledsen istället för att ha ångest som är svår att hantera. Jag hanterar tårar bättre, men de vill inte komma.

Livet är en enda karusell. Jag delar gärna in livet i svart eller vitt för då vore allt så enkelt. Men just nu är jag himlastormande förälskad, samtidigt som jag sörjer en tapper kvinnas död, och på samma gång måste jag söka en ny lägenhet och väntar på att få en ny diagnos. Dessutom är det lite trubbel på mitt boende. Det är mycket att hantera, men jag klarar det ändå rätt bra. Faktiskt oväntat bra. Jag vet hur rädda mina föräldrar är för att jag ska bryta ihop under allting, men jag tror inte att jag gör det den här gången. Och gör jag det så tror jag att jag har mycket större chanser att resa mig ganska fort jämfört med förut.

Jag har hanterat alla stora känslor med att skada mig. Nu har jag inte skadat mig, trots att impulserna följer med i vanlig ordning. Men det är svårt att sluta, det var ju min "favoritdrog". Jag har aldrig varit särskilt lockad av att röka på eller ta handra droger, jag fick min ångestlindring genom att skada mig. Nu måste jag hitta nya vägar och jag känner att jag börjar bygga på de broar jag en gång bränt. Jag gör mitt bästa för att hålla mig skadefri och har lyckats bra hittills.

Jag säger inte att jag aldrig kommer att falla, men jag kan säga att det är annorlunda den här gången. Det här är första gången jag bestämt mig för att helhjärtat sluta skada mig.

När jag fick nyheten om Carros död så ville min kropp och själ gå till toaletten och skada mig, men jag stannade upp och tänkte på hur snabbt impulsen hoppat på mig. Jag tänkte på Carro och det vore ironiskt på ett väldigt svärt sätt om jag gick och skadade mig efter att jag fått veta att hon är död, hon som skadat sig så mycket. Så nej, det är inte så jag valde att hantera det.

Jag har ringt runt en del, pratat mycket med mitt boende, pratat med kompisar och det känns ändå som att jag kan ventligera det hela så att det inte blir för stort för mig att hantera. Jag sörjer och måste få sörja, men jag klarar mig. Jag klarar mig faktiskt.

Men hade det varit någon som stod mig närmre... då hade jag nog haft svårt att andas utan en respirator. Snälla ni där ute som skadar er och/eller tar överdoser, kom ihåg att det finns människor som gråter över er, kom ihåg att du kan vara hela världen för en människa utan att du kanske vet det. Kom ihåg att en självskada ibland kan få dödlig utgång, kom ihåg att livet är skört.