Jag verkar ha dragit ner min mamma i OC-fördärvet. Jag har suttit hela dagen och tittat på OC, och mamma blev fast under hela Oliver-krisen som serien hade. Dagen har varit fullt av ett ingenting och det är skönt att vara utanför sjukhuset. Jag har ingen särskild ångest, ingen särskild depp. Jag borde inte ens vara inskriven.

Men såklart har många tankar gått till Johanna och Ella, två personer jag inte fick tid att lära känna bättre. Jag tände ljus i minneslunden igår till deras ära. Johanna, som inte fick hjälp i tid. Vi gick båda omkring på samma avdelning, jag under 3 månader och hon under många fler, i väntan på bättre tider. Bättre tider hann aldrig komma för Johanna innan hon avslutade sitt liv på sluten avdelning.

Här och här finns lite tankar jag skrivit om Johanna.

Ella bodde jag med i 3 månader, vi delade en läganhet på mitt boende. Jag var borta ganska mycket eftersom jag just börjat på ett behandlingscenter, men jag trivdes inte där utan ville mest vara hemma. Ella var en perfekt rumskamrat, för när jag frågade om det var okej om jag tittade på TV mitt i natten så sa hon att jag kunde ha en brakfest i rummet bredvid och hon skulle bara sova bättre. Hennes TV stod på dygnet runt. Jag minns hur hon färgade håret men aldrig fick det riktigt rött. Så kom den dag då hon flyttade ut och skulle ner till sin man i ett annat land. Ett par veckor senare fick vi veta att hon dött, av en hjärtattack om jag minns rätt. Hon var så allergisk mot exakt allt att jag tror att det säkert orsakade hjärattacken. På grund av olika omständigheter så kunde hon inte heller känna dofter eller smak, hon använde otroliga mängder kryddor i sin mat. Det kändes så overkligt att bara få höra att hon var död. Jag hann inte ens säga hejdå innan hon åkte.

Här har jag skrivit en dikt om Ella.


Imorgon åker jag in till stan igen och påbörjar min utsluss från psyket. Jag ska handla lite med mamma och försöka byta telefonen jag var dum nog att köpa, och så ska jag träffa Mary...