Upplägget: Jag måste gå på dagpermission i minst en vecka på mitt boende innan de accepterar att jag skrivs ut - trots att ingen läkare längre anser att jag behöver vara inlagd. "HSL-flickan", som min läkare kallade mig idag eftersom mitt LPT gick ut idag. Han sa att de ska sluta bråka med soc nu och att vi ska ha möte för att se om det finns någon lägenhet att hitta till mig.

Jag är rädd att det kommer skada mig att vara inlagd nu när jag definitivt mår bättre, att det blir lättare att jag börjar må sämre igen. Det är jobbigt att alltid vara med andra som mår dåligt och det är jobbigt att behöva schemalägga sin vecka och få en läkare att godkänna det för att man ska få gå ut. Det är jobbigt att tvinga i sig sjukhusmaten, jag har gått ner tre kilo medan jag varit här (vilket jag välkomnar, men det är ju inte så bra att det beror på att maten smakar skit).

Idag har jag varit en sväng på mitt boende, sedan följde en ur personalen där med mig ner på stan för att köpa en telefon. Min har blivit stulen, här på avdelningen. Det känns jävligt bittert att det säkert är någon patient som gömt undan min telefon, att jag sitter här på mitt rum och att någon på avdelningen har mobilen. Så nära men ändå så hemskt långt borta!

Jag hatar den nya mobilen, jag ska se om jag kan lämna tillbaka den.

Ikväll kom Mary på besök och hon hade med sig choklad. Jag fick rå om henne i några timmar - kanske inte i den mest romantiska miljön, men ändå. Någon skriker alltid, någon gråter alltid. Men några stunder kändes det som om det bara var hon och jag som existerade.

I'm in way over my head. Jag har blivit så sårbar, jag har inget skydd längre. Ändå känns det underbart.