Det finns få människor som jag respekterar lika mycket som mina föräldrar. Deras åsikter, deras tankar, deras intressen. Att se Idol 2010 med dem är otroligt trevligt, eftersom de är musikaliska och "kan" musik (om man nu kan kunna musik). Det är alltid intressant att höra vad de tycker och utbyta tankar.

Jag har permission hela helgen, eftersom det är allhelgonahelgen så åkte jag hem till föräldrahemmet. Det gick bra att åka buss hem faktiskt. Imorgon ska vi tända ljus på kyrkogården, det är en av de finaste ritualerna/traditionerna vi har tycker jag. Imorgon ska jag tända ljus för morfar, farfar, Koffe, Johanna och Ella.

Min läkare ska försöka prata vett med mitt boende. Mitt boende kräver en vecka av dagpermissioner, följt av nattpermissioner, men jag är färdigbehandlad på slutenvården och det vore skadligt att ha mig kvar där och ha en så lång utslussning. Risken är att jag börjar må dåligt igen! Mitt och min läkares förslag är dagpermissioner halva veckan och nattpermissioner den andra halvan av nästa vecka. Jag hoppas verkligen att det går att genomföra och att mitt boende inte är tjuriga, för jag orkar faktiskt inte vara kvar på avdelningen.

Dels så blir det jämt bråk med den maniskt/psykotiska kvinnan och hon blir fysisk när hon blir arg. Dels så försvinner alla mina vanliga vardagsrutiner. Och ännu en del är att dagarna faktiskt är sjukt långa, det är väntan på mediciner och väntan på läkarsamtal, det är ett enda stort väntrum. Och visst blir man berörd av andra människors ångest. Jag är ändå ganska immun mot både psykotiska utbrott och högljutt gråtande, men jag är inte gjord av sten, såklart blir jag till viss del berörd.

Jag vill ut i livet igen, ut igen och försöka göra det så bra som jag bara kan. Jag har full förståelse för mitt boende, jag har gett dem all anledning till att vara försiktiga men den här gången är det annorlunda, den här gången har jag slängt alla mina rakblad och tänker helhjärtat försöka sluta skada mig. Den här gången vill jag verkligen försöka, hela jag vill försöka.

Om de bara kunde tro mig. Men jag förstår varför de inte kan tro mig fullt ut. De säger att jag inte borde känna så, men det känns som att jag bränt mina broar och straffat ut mig från mitt boende. Men allt blir nog bra i slutändan...

Det känns som en evighet till tisdag, till nästa dejt med hon den där som vände upp och ner på hela min värld.