Love will light the way...

 

 

Nu sitter jag och saknar Mary. Hon kom hit igår, vi åt pizza och annat onyttigt medan vi såg Idol 2010 (och upplevede gåshud när Jay Smith uppträdde med Like a prayer), efter det såg vi på American Beauty. Det känns lite overkligt, ordet "flickvän" smakar fint i munnen även om det är ovant. Jag vill ha henne och ingen annan, och nu har jag det. Lyckobubbel i magen!

 

 

Saari <3 Mary!

 

 

Idag har vi bakat chocolate chip cookies och haft OC-marathon. Det känns underbart att göra vanliga saker, det känns underbart att göra det tillsammans med någon jag verkligen verkligen tycker om mycket. Men nu har hon gått och jag mår illa efter alla kakor, fast det känns skönt att ha sådana underbara i-landsproblem och små bekymmer... Livet känns inte lika svårt med en Mary så nära hjärtat.

 

I samma sekund som hon gick så började jag sakna henne. Det är en omvälvande känsla att känna så starkt för en person.

 

"Vi matchar", sa hon när vi satt och höll varandra i hand i soffan, och vi log. En tigerarm bredvid en annan tigerarm. Ja, vi matchar, men förhoppningsvis kommer vi båda bli blekta och stärkta med tiden. Ikväll ringde de från psyket och påminde om att jag hade saker kvar, och de frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mår bra, det gör jag faktiskt. När jag blev utskriven i tisdags så var jag mer än redo att komma hem. Och nu är jag hemma, det känns underbart. Men jag måste tillbaka till avdelningen och hämta lite saker, gosedjur och min gitarr.

 

Den här gången känner jag mig inte lika traumatiserad av avdelningen. Det känns som att jag kan komma och hälsa på de vänner jag har och har fått när jag varit där, så pass stark är jag.

Ikväll ska jag njuta av hemma-känslan. Den är fortfarande färsk, jag är ju inte van att spendera nätterna ensam. Det har alltid varit någon i samma rum/hus/lägenhet. Jag har mest haft permissioner till föräldrahemmet eller till Mary, och alla otaliga nätter på psyket är det alltid ljud och rörelse även på nätterna. Det känns underligt när det är knäpptyst. Därför går min stereo nästan hela tiden när jag är hemma.

Jag känner inspirationen komma tillbaka. Jag måste skriva bort alla självskaderelaterade tankar, jag måste få dem ur mitt system, sätta dem på pränt och kunna lägga bort dem. Den här gången vill jag på riktigt, för första gången i mitt liv, sluta skada mig. Därför kommer det säkert komma upp mycket om det på min blogg, men det är mitt sätt att bearbeta. Jag ska klara det här.