Pokerface.

 

 

Idag kommer blir en jobbig dag, det känns. Jag är spänd och trött, det kommer kräva så mycket av mig.

 

Först har jag möte med soc där jag ska argumentera för varför de ska hjälpa mig att skaffa en lägenhet, och just efter det mötet har jag en träff med mina terapeuter plus två personer från ett annat behandlingscenter som ska förklara deras verksamhet lite närmre. Jag är nervös. Jag vet inte varför. Såklart är det stressande att inte veta var eller hur jag ska bo, när jag ska flytta och om jag ska bo på ett behandlingscenter på vardagarna. Allt är så osäkert.

 

Jag känner mig lite speedad. Man ska egentligen inte ge bipolära personer SSRI-preparat (antidepp) just på grund av att man på något sätt kan "snedtända", men jag är hellre lite för uppåt än lite för neråt. Det är faktiskt ganska trevligt att vara alert.

 

Igår ville jag inte sova, men jag somnade ändå. Innan jag släckte skrev jag nog tre sidor i min dagbok om mitt självskadebeteende, istället för att agera på impulserna så skriver jag på papper eller på datorn, jag öppnar munnen och pratar om det med alla i princip. Jag måste bara få ur mig alla tankar och känslor så att jag inte agerar på dem. Jag är i ett kritiskt stadium där "nykterheten" är så färsk, jag håller mig fast vid minnena av sista gången jag skadade mig och hur illa det var, försker komma ihåg den dagen jag bestämde mig för att sluta skada mig och varför. Jag tänker inte ge upp den här gången.

Människor får tycka vad de vill om att jag skriver om detta på min blogg som är öppen för alla, men jag är stolt över det beslut jag tagit. Vissa av mina läsare vet nog inte hur svårt det är, men jag tror de flesta av er förstår vilken prövning det är att försöka sluta vara självdestruktiv.