Det har varit en otroligt intensiv dag, det finns så mycket att skriva om men jag har så lite ork. Det har varit glädjerus och dysfori. Jag skriver om glädjeruset i ett annat inlägg, för jag vill inte smitta ner det goda som hänt med vad som händer just nu, det jag känner att jag måste skriva av mig.

Jag har tappat min mobil. Jag glömde den på ett bord här på avdelningen, och nu är den borta. Det finns ingenting avdelningen kan göra. När jag bittert accepterat att den är borta, troligtvis stulen, så bad jag personalen att berätta att jag saknar min telefon men att allt jag vill ha är sim-kortet och att den som nu kan ha tagit min mobil kan lämna sim-kortet på en offentlig plats i korridoren och allt är glömt. Allt jag vill ha är mitt sim-kort och jag anklagar ingen, jag vill bara ha sim-kortet där jag har alla nummer!

Men det kan de inte göra. De säger att de inte kan göra så och att det var tråkigt att den blev stulen och att de hoppas att jag som gjort sådana stora framsteg inte ska tappa huvudet nu. Men jag gör det, jag är uppriven, jag är desperat.

Redan prövas mitt beslut att vara skadefri, men jag tänker inte ge efter.

Ett annat stort problem är den maniskt/psykotiska kvinnan. Hon grälar på min favorit-tant som är patient här, och jag sa åt henne att ge upp. Då blev hon arg på mig och när hon gick förbi mig så slog hon sin överarm mot min och jag sa åt henne att hon inte skulle röra mig. Hon började skrika och jag stod med händerna i fickorna för att inte själv gå till handgripligheter. Då puttade hon mig, hårt mitt i bröstkorgen och det gjorde ont.

Personalen hörde att det var rabalder i korridoren och jag berättade vad som hänt, och den maniskt/psykotiska kvinnan låste in sig på en toalett.

Jag sa till personalen att det får vara nog nu. En annan patient som blivit slagen av den här kvinnan har fått byta avdelning, och vi andra får vara rädda. Min favorit-tant känner att hon egentligen inte vågar sova. Jag vågar inte vara i korridoren. Jag sa att personalen måste låsta in henne i bakre delen av korridoren igen för allas bästa, man ska inte behöva vara rädd för att vistas ute i korridoren och TV-rummet!