Jag har så få bilder på Svante, men han var en stilig kisse. Stor kropp, litet huvud och x antal extrakilon på den redan stora katten. Allt jag kan känna just nu är att det helt klart var rätt beslut att låta honom vandra vidare, gjort så pass tidigt att han förhoppningsvis inte led så mycket. Mamma och pappa var där och strök honom medan han somnade in och hans liv har varit spännande, han var en mycket omhändertagen katt. Ändå är det ju sorgligt att han blev sjuk, så sjuk att det enda humana var att ta bort honom. Jag tänker mycket på honom och känner för mina föräldrar som såklart har kvar vanorna - att inte mötas av en katt med hög svanshållning när de kommer hem, ingen kisse som står i sidofönstret och vill in, ingen Svante som piper när han vill gå ut... Jag antar att jag kommer märka det mer vid jul.

 

Det känns bara så konstigt.