Igår samlades vi till minne av Maria. Vi höll till på sjukhuskyrkan och det formligen strömmade in människor som Maria berört på ett eller annat sätt. Det spelades musik, två diakoner välkomnade alla och vi fick sitta en stund. Min sorg bröt ut i form av tårar och snor, det kändes så oväntat men ändå inte - jag kunde höra mig själv inuti, hur jag ylade efter min Maria att komma tillbaka. Vi sjöng "Du vet väl om att du är värdefull" tillsammans och de som ville delade med sig av minnen och tankar kring Maria. Det var både skratt och gråt,

 

Maria var en sådan urkraft, både i det onda som i det goda. Hon var busig och hade intressanta tankegångar och underlig humor, samtidigt kunde hon må djuplöst dåligt också och vara destruktiv. Men någonting i alla fall jag alltid kunde lita på trots Marias ofta ambivalenta tillstånd var att hon var en omhändertagande människa som var varm och hennes hjärta klappade hårt för sin bror. Hon ställde alltid upp för mig. Jag har sagt det och jag säger det igen, såhär efteråt, att jag älskar dig, Maria.

 

Vi var där väldigt länge. Begravningen sker i Kiruna, men för oss i Umeå-trakterna blev det som en egen begravning här, för de som inte kan ta sig upp dit. Jag tycker att det blev en värdig tillställning och som jag sa på minnesstunden, min stora sorg är att hon nog inte visste hur omtyckt och älskad hon var.

 

Man vill gärna finna en syndabock när någon tagit sitt liv, men jag tror att det här var Marias val och att ingen riktigt kunde se det komma. Jag plockar upp bitar ur våra samtal de senaste månaderna, de senaste åren, och när hon lämnade avdelningen på söndagskvällen kunde ingen se vad som skulle ske. Därmed inte sagt att psykiatrin är perfekt, men vad som skett och hur hennes behandling har varit tycker jag att hon ska få behålla, det ska jag inte skriva ut på bloggen. Jag vill bara påminna er som tror sig ha någon skuld att det inte är deras fel. Maria valde den här vägen och det brinner av saknad inom mig.

 

Vi som är kvar på jorden måste leva med sorgen och det känns väldigt tungt, men igår fann vi alla stöd i varandra. Maria lever vidare, kanske uppe i fjällen, men framför allt i våra minnen och i vår saknad. Minnesstunden var vacker och jag hoppas att hon kunde se oss, känna oss, höra oss... Vi som blev kvar. Hon har och har alltid haft en speciell del i mitt hjärta och jag vårdar mina minnen med henne ömt, även om det också gör ont att minnas och veta att man inte kommer kunna skapa fler minnen.

 

Tack alla som kom på minnesstunden och gjorde den så vacker.

 

Älskad, saknad.