Jag fick ett sådant där Samtal igen, på tisdag morgon. Det där man inte vill ha. Det där som inte fick vara sant.
Maria har lämnat oss. Hon tog sitt liv, hon orkade inte längre.
Jag kan inte förstå, kanske vill jag inte det heller. Detta är en ond dröm. Min fina, alldeles speciella vän...
Det var som om jag visste att någonting hade hänt, innan Mary ringde Samtalet. Maria satt i korridoren i söndags när jag kommit tillbaka från permisen. Hon väntade på besked om hon skulle få ta sig själv till behandlingscentret hon bodde på eller om de skulle hämta henne. Jag sa: Det är väl schysst att få skjuts. Men det tyckte inte Maria. Jag frågade om det handlade om en frihetssak och hon sa att det var det. Hon hade den där inåtvända blicken som hon ofta hade när hon mådde dåligt.
Min läkare ställde in alla möten på måndagen "på grund av en händelse". Tanken slog mig att det kunde gälla Maria, men jag slog bort den för att det var en sådan otrevlig tanke.
Natten till tisdag ringde min telefon flera gånger, men jag orkade inte svara. Jag drömde om en svart boaorm som hade slingrat sig runt mina armar och hals och som kvävde mig. Jag vaknade med andan i halsen.
Sedan kom morgonen då allt slogs i spillror. Då jag fick veta vad som hänt. Det var Mary som (ännu en gång) fick ringa Samtalet. Jag har dåliga nyheter...
Att Maria tagit livet av sig.
Det är väldigt suddigt, men Mary hade ringt avdelningen så de var i mitt rum när jag fått nyheten. Automatiskt gav de mig lugnande och jag förstod ingenting. Jag brast, jag grät, jag gråter aldrig men jag grät. Min vän.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, alla tankar och känslor. Världen rör sig fortfarande men inte jag. Det har varit mycket stirrande i väggen och jag ska inte missanvända ordet "apati", men något åt det hållet var det.
Jag kan inte förstå det här. Jag har så många frågor, och imorgon ska jag få träffa min läkare och ställa dem. Han har sekretess såklart, men vissa saker kan vi prata om. Han mötte mig en kort stund idag och han behövde en kram lika väl som jag behövde en.
Jag är hemma nu, på permission. Jag går igenom bilder och ventilerar och sörjer med Mary.
Maria, om jag fick säga någonting till dig nu, så är det att du inte var ensam även om du kände dig så, och var en älskvärd, varm person som berört många. Vi har pratat om allt genom åren och jag fascinerades alltid av ditt tänk. Jag älskar dig då, nu och för alltid. Du lämnade avtryck hos så många och jag hoppas att du visste att du var omtyckt och älskad. Jag önskar att du valt en annan väg och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna acceptera att du är borta. Du är en starkt lysande stjärna på min himmel.
Vila i frid. Jag ska vårda varje minne jag har av dig.
Den 1:a april 2008 tog Johanna livet av sig. Vi låg på samma avdelning. Jag skriver till henne ibland på facebook och läste hennes dikter, berättelser och dagboksanteckningar på sajten sockerdricka. Jag skrev ut några, och det var tur, för kontot försvann och alla ord var borta. Det här är allt jag har kvar, tre dikter.
"Hon famlari mörkret, i det svartaste av hål
Hon ser ingen utväg, hon har inga mål
Ångestens knivar hugger hål i hennes bröst
Hon letar förtvivlat, försöker finna tröst
Destruktiviteten hon finner, hon söndrar sin kropp
och allt som finns kvar nu är en spillra utan hopp
Men hon undrar så stilla, vad är det här för liv?
Hon skriker och gråter efter ett alternativ
Så plötsligt en dag har någonting hänt
En hand har sträckts in och öppnat dörren på glänt
Ljuset sipprar in och det ser lockande ut
Tänk om livet i mörkret faktiskt har ett slut
Det svarta hon levt i har gjort henne feg
men kanske hon vågar att taa ett första steg
Hon trevar och snubblar men börjar att gå
Hon stöter på hinder men fortsätter ändå
Och sakta, så sakta, hon börjar att se
Att livet här ute kan få människor att le"
Nästa dikt berörde mig också:
"Det finns en sång i världen,
den sprids med vindens fart,
den far till när och fjärran.
Dessa ord består av sanningen,
dess ord förstås av alla språk.
Denna sång berättar allt,
vår historia, vår framtid, vårt nu.
Den berättar livets gång och ursprung.
Den berättar om en Gud.
En Gud som skapat allt,
och lever här med oss.
En far, en son, en ande,
alla tre i en.
Denna sång berättar
om ett stort mysterium,
och kanske är det så
att vi inte ska förstå.
Utan bara lyssna
till sångens ljuva ord.
Betänk dem och tacka
denne vår Gud."
Sist och kanske viktigast:
"Ha, vi kommer bli så lyckliga så, alla vi som mår skit nu.
Vi gör bort våra kriser i unga år, framtiden ligger för oss.
Vi kommer vara så starka så."
Johanna lyckades alltid se det ljusa i det mörka, tills... Jag saknar henne, hon var klok och hade en stark integritet, tog avstånd från subkulturen med ungdomar som lider och skapar sig en identitet därefter. Hon var så stark, så stark att hon tillslut bröts itu. Du är saknad, Johanna. Och du är aldrig glömd.
Jag är i trevligt sällskap men det hänger någonting över det hela. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men mina tankar är hos Malin och jag saknar henne så jävla mycket.
Jag sitter och förundras av hur vårdlös psykvården är. Ännu en har fallit, ännu en kommer inte komma tillbaka, ännu en har snubblat över den sköra tråden mellan liv och död. Hur många ska behöva dö innan någonting blir bättre? Jag är så besviken, och fast jag inte kände människan så känner jag vibrationerna. Jag menar inte att jag sörjer personen ifråga, jag avskyr människor som festar på andras självmord, men jag sörjer hur allt gått till. Det är så fel. Det hade inte behövt ske.
PMS (Patie, Mary och Saari) ska se film och mysa. Sedan ska jag sova i hundra år.
Jag känner att jag vill skriva någonting om begravningen jag var på igår. Marys farmor har gått bort och det var en vacker ceremoni. Efteråt samlades vi för att fika, telegram lästes upp och den som ville fick säga några ord om May.
Det slog mig, under den här tiden, att jag väldigt gärna skulle velat få träffa den här kvinnan innan hon dog. Tyvärr var hon väldigt dement den enda gången jag träffade henne. Jag blev också ödmjuk inför livet och inför de relationer man kan ha till andra människor. Jag såg starka band inom familjen och jag tog in alla ord om Marys farmor. Jag kände att det vore opassande att gå fram och lämna en blomma på kistan, men jag var i stunden och höll Marys hand genom ceremonin.
Igår åkte vi till Luleå och besökte Malins grav. Den var väldigt vacker och välskött. Vi hade med oss en docka, ett mjukisdjur och en ängel som vi la vid graven. Malins svägerska kom och träffade oss vilket vi var väldigt tacksamma över. Vi satte ner vita, röda och rosa rosor och satte oss på filtar vid graven. Jag hade med mig gitarren och spelade Fix You och Wish You Were Here.
Vi pratade minnen, men i slutändan fanns det inte tillräckligt med ord. Ord är bara ord. Hjärtat talar inte det språket.
Jag tror att mitt psyke skyddar mig från den brutala sanningen. Jag saknar henne så mycket men tillåts inte gråta, sorgen blandas med ångest. Helst av allt vill jag bara stortjuta. Hon var mer än min bästa vän och jag är glad att jag har fått uppleva en sådan kärlek, någonting som inte alla får. Jag är tacksam för den tiden vi fick tillsammans och bitter över att hon nu är på någon helt annan plats. Jag vill ha henne tillbaka, så otroligt mycket.
Jag vet inte om jag skrivit om vad som hände Malin, så det kanske är på sin plats att göra det. Jag vet att så många människor hade med henne att göra, hon fixade bloggar och hemsidor och var en underbar medmänniska och vän.
Hon dog den 21:a maj 2011. Hon hade åkt in till sjukhuset söndagen den 15:e på grund av andnöd och hon fick vård som inneliggande under tre nätter, tror jag. De hittade inget som ansågs så allvarligt att hon behövde fortsätta vara inlagd, så hon blev utskriven till sina föräldrars hem med diverse luftrörsvidgande mediciner och smärtstillande, trots att hon samma morgon hade hög feber. Jag minns att vi pratade i telefon, men inte särskilt länge, eftersom hon flåsade så mycket. Hon lät precis som om hon var ute och joggade, om inte värre. Hon orkade knappt sms:a för att det var för ansträngande.
Hon fick åter igen andnöd på lördagnatt och hon åkte in till sjukhuset igen med ambulans. Den här gången gick det inte att rädda henne. Hon slutade andas.
Officiellt så dog hon av lunginflammation. Vem dör av lunginflammation? Obduktionsrapporten var inte fullständig om jag förstått det rätt, och vården begick ett stort misstag när de skrev ut henne trots att hon flåsade så hemskt och hade hög feber.
Jag satt i väntrummet på akutpsyk när jag fick veta att hon gått bort. Mary ringde och berättade det för mig. Jag bedömdes just då som psykotisk, det var därför jag satt där. Jag har nog aldrig känt en sådan panik någon gång, jag minns att jag hela tiden upprepade att Mary skulle åka hem till någon kompis, att hon inte skulle vara själv. Jag minns hur jag grät paniskt och skrek att det var mitt fel. Jag hade med mig en porslinsängel som började prata med mig, med Malins röst. Jag pendlade mellan att prata med ängeln och att gråta.
Jag har aldrig stått en människa så nära, hon var min allra bästa vän och förlusten är ofattbar. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa det hela. Vi hade ett förhållande som inte gjorde oss till älskare, men att vara bästa vänner beskrev inte heller hur nära vi stod varandra. Vi var en del av varandra, hon var min andra hälft. av 365 dagar på året så ringde vi varandra 360 dagar och pratade i timmar, ibland över en hel dag. Och så plötsligt försvinner hon av någonting som helt klart måste ha varit behandlingsbart. Jag är så arg och ledsen över hur det hela gick till. Linjen mellan liv och död kan vara väldigt tunn, men ändå så avgörande. Hon kommer inte kunna komma tillbaka.
I alla fall, jag vet att många antagit att hon skulle ha begått självmord eftersom hon led av psykisk ohälsa, men så är inte fallet. Nu vet ni det.
Malin, bland det som gör ondast med att du är borta är att du inte visste hur underbar du var. Du såg inte vad jag såg; skönhet, intelligens, humor, VÄRDE. När vi åkte hem från din begravning spelades P!ink - Fucking Perfect på radion och tårarna rann för att jag insåg att du inte visste hur perfekt du var. Du visste inte ditt eget värde och var du än är nu så hoppas jag att du vet, att du hör mina ord, att du älskar dig själv som jag älskar dig. Min vackra bästa vän, jag saknar dig.
Till er andra... försumma inte er själva, förlora er inte i självhat, se inte dina svagheter som svagheter utan inse att du har ett värde och en självklar plats i den här världen. Var aldrig aldrig ALDRIG tveksam till ditt eget värde. Ingen är perfekt - alla är perfekt.
Ju mer julen närmar sig, desto mer har jag börjat tänka på Malins familj. Det blir första julen utan Malin för dem, och även för mig och alla andra som Malin hade kontakt med. Mina tankar går till hennes familj, det är inte lätt när någon fattas.
Sedan hon dog i maj så har jag fått uppleva saker som jag skulle vilja berätta för henne. Saker som hon skulle varit delaktig i. Jag har många gånger tagit upp mobilen för att ringa henne. Tomrummet är så stort efter henne.
När Mary friade till mig så ville jag ringa Malin först av alla. Jag ville skrika åt min bästa vän att något fantastiskt hänt. Jag är glad att hon gav sin välsignelse när jag blev tillsammans med Mary, och jag minns att hon med retsam röst sa "You're gonna marry her". Och så blev det, jag ska gifta mig med henne.
Malin borde vara här hos oss. Hon fattas mig. Jag har inte utforskat sorgens totala djup än, för det är så långt ner att det skulle förgöra mig. Jag saknar henne jämt, jag är glad att jag kan sörja tillsammans med Mary för annars skulle jag bli galen.
Åh vad jag ångrar mig, Malin. Jag sa att jag kunde dö för dig, men att jag inte kunde leva för dig. Du sa att om jag dog så skulle du dö. Om jag bara fick göra om och göra rätt, säga rätt saker och mena dem. Jag är ledsen för allt jag fått dig att gå igenom och jag är säker på att du skulle vara så glad för min skull. Det var en av dina största positiva kvalitéer, att du kunde glädjas när det gick bra för andra. Du ville verkligen att dina vänner skulle ha det bäst. Nu när du är död så älskar alla dig, men jag är glad att jag fick älska dig när du levde och att du visste att du var mer än min bästa vän, och jag visste att jag betydde lika mycket för dig. Jag vill bara inte att det ska vara över, jag saknar dig!
På julafton får du ett alldeles eget ljus, jag ska skåla med dig och hoppas att du fortfarande finns någonstans, att vi får återförenas en dag. Tills dess ska jag leva mitt liv med de levande, även om jag saknar dig så att det gör ont.
