Jag sov långt in på dagen. Gårdagen var verkligen knäckande och jag har så roligt i mina drömmar. Nu minns jag såklart inte vad som var roligt. Strax innan lunchtid så kröp Mary ner med mig i sängen och det var ett mycket fint sätt att vakna på.

 

Vi besökte boendestödets lokaler efter lunch. Idag var vi ensamma, tillsammans med den som jobbade. Vi fikade bort ett par timmar och gick sedan hem, det kändes skönt. Som ni vet är söndagar en öm punkt för mig. När vi kom hem kände jag att jag hade lite energi för att stöka bort, så jag tog ut grejjer till förrådet, rumstrerade om i kreativitetshörnan och bar ut sopor. Det är skönt att orka lite.

 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska måla, och vilket motiv i så fall. Det vore skönt att komma igång med någonting kreativt. Jag har ju visserligen ofärdiga verk, som min målning som symboliserar Malin CrazyGirl. Det var tänkt att jag skulle hålla på med den som sorgearbete, men jag kommer aldrig ur den sorgen och kommer aldrig att göra det har jag fått inse. Det gör fanimej lika ont ändå. Därför har jag skjutit bort henne ett tag... Men jag tror att det är dags att få ordning på hennes helgedom (ett bort med saker, texter, bilder och ljus) och våga minnas, våga känna på sorgen i att ha förlorat henne. Det har gått flera år och jag önskar att jag bara kunde ringa henne, saknar hennes skratt, saknar hennes tokigheter och allt som vi gått igenom tillsammans. Jag vill visa henne en ny sida av mig, en mer bestämt sida om att jag ska leva och får leva. Jag vet att var hon än är så sitter hon och hejjar på mig. Hon ville alltid att jag skulle leva och må gott, hon var mer än en bästa vän.

 

Och på tal om att ta hand om sig själv, så är det dags för middag. Vi hörs sen!