Jag, Mary och E åkte tidigt mot Luleå idag, jag lämnade av Puffen hos J och sedan gasade E på och vi var iväg. Det är någonting bitterljuvt, naturligtvis, med våran årliga roadtrip till Luleå eftersom det kan vara ganska roligt att resa och skönt att få besöka Malins grav, samtidigt som jag inte har förlåtit vården och ser det som deras fel att hon lämnade oss. Jag vill besöka HENNE, inte hennes grav. Jag vill ha tillbaka min sannaste vän. Det var som att allt gick sönder omkring Malin när hon dog, det är ledsamt. Vi är många som saknar henne. Jag är bara en i raden.

 

Det är hjärtskärande, mitt hjärta är för evigt sårad. Ingenting kan få mig att sluta blöda, skrika efter dig.