Idag är det 3 år sedan min Malin CrazyGirl gick bort. Tillsammans var vi ett fenomen, någonting som världen aldrig tidigare skådat. Vi var speciella, tillsammans. Geografiskt åtskilda men alltid kind mot kind, alltid älskandes. Hon följde mig i varje steg i min utveckling, och jag i hennes. Vi var oslagbara, fantastiska och förenade.

 

Det finns så mycket att säga, men orden fastnar i halsen för sanningen är att jag inte kommit över det här än, jag kan inte låta henne vara död eftersom det inte är rättvist. Hon skulle leva, hennes roll i mitt liv är så pass stor att jag känner mig förintad av sorg och ändå kan jag inte gråta, för börjar jag gråta nu så kommer jag aldrig att sluta.

 

Jag fingrar på halsbandet vi delade, var sin halva av ett hjärta med yin och yang. Även om vi stod varandra närmre än vad man kan mäta så var hon väldigt ensam och den stora sorgen är att hon nog inte visste att hon var definitionen av perfekt.

 

Vad ska jag säga? Jag är trasig utan dig, utan möjlighet att bli hel igen. Du kommer alltid att saknas och jag tror att jag kommer få förenas med dig igen, någon gång, någonstans.