Jag har haft en inte så underlig dag, men jag har mått underligt.

 

Tog sovmorgon och vilade sedan under kedjetäcke. Jag har fått låna hem ett för att pröva ut det och jag hoppas att jag får det utskrivet. Allt beror på hur bra arbetsterapeuten anser att det är för mig, hur viktigt det är. Själv anser jag det vara en väldigt bra grej att ha, för ofta brukar jag känna det som att jag svävar en decimeter över sängen för att jag är så spänd, men kedjetäcket tynger ner mig och är lugnande.

 

Jag gick ut medan det var ljust och gick till ÅC. Jag passade på, solen är inte uppe många timmar. Det var bara ett svagt ljus när jag var ute, men det behövdes. Tyvärr är det snorhalt ute, så jag kunde inte ta ut på stegen utan fick gå mycket sakta.

 

På ÅC gjorde jag mer än vad jag förväntade mig att orka. Jag hämtade ut paket, handlade på Kronans droghandel och lite förnödenheter på Coop. Våra skåp ekade tomma idag, lunch blev en modifast-shake och lite bröd och vatten. Jag måste vara mer noga med maten för att måendet hänger så mycket på det.

 

I alla fall så kändes det ganska stort att ha uträttat dessa saker. Dessutom har jag slagit in presenter idag och det är kul att börja fylla på under granen. Det ser rätt mysigt ut. Jag hoppas bara att katterna kan låta dem vara. Wilma lär inte vara där, men Mischa skulle antagligen kunna tugga sönder ett paket eller något snöre. Vi får se helt enkelt. Annars måste jag stuva undan dem någon annanstans.

 

Idag ringde mamma. Jag är nu helt inställd på att vi kommer att ta bort Svante. Han mår inte bra, är blek om nosen och loj. Vi har försökt med besök på djursjukhuset, mediciner och specialmat, men det verkar som att hans lever inte orkar mer. Det känns fruktansvärt jobbigt. Han är ju inte min katt längre, han var det medan jag bodde hemma och när jag flyttade fick han stanna. Men det är ju ändå Svante.

 

Jag tänker på Sharon den Adel som skrev "Mother Earth" när hennes katt gått bort. The earth is our mother, she gives and she takes. Och nu tar hon Svante ifrån oss. Hans cirkel ska slutas. Jag sörjer redan fast han nog inte kommer avlivas förrän nästa vecka. Jag kommer inte ha möjligheten att träffa honom innan han går bort, men mamma och pappa tar så god hand om honom. Och det är ett djurs rätt att få gå i graven med minsta möjliga lidande. Det är bara så hemskt synd på en sådan fin katt... "Det är ju bara en katt", brukar pappa säga och visst är det så, men för mig och även han är ju Svante en person. Han är 10 år. Han har haft ett jättebra liv. Det kan jag glädjas åt, åtminstone.