Dagarna går men smärtan består.

 

Jag är hemma på permis. Imorgon blir jag mest troligt utskriven. Olivia ställde upp och sov hos mig kvällen efter minnesstunden och nu är det jag och djuren. Puffen är på kollo hos mamma och pappa, han har det nog riktigt roligt. Mamma och Puffen älskar varandra. Katterna mår också gott, jag har haft långa samtal med dem. Tala tycks hata mig och jag är rädd att hon börjar löpa, men jag får inte fatt henne för att ge henne ett p-piller. Hon är liten och snabb, vilket är min motsats.

 

Jag lyssnar på Lana Del Rey. Hon har ett underligt uttryck i sin musik, för jag kan lyssna på samma skiva oavsett hur jag mår. Det passar alla nyanser - glädje, ilska, ångest, som avslappning, som peppning, bakgrundsmusik eller intensivt lyssnande. Magi?

 

Trots omständigheterna så mår jag bättre än för en månad sedan. Marias plötsliga död täcker fortfarande mitt landskap som en mörk dimma, men det finns en fyr som lovar att jag kommer finna min väg ändå. Jag måste leva med smärtan, det går inte att komma undan. Jag försöker göra andra saker men jag är inte färdigsörjd, förmodligen kommer jag sörja henne hela mitt liv eftersom hon var en av mina närmaste vänner.

 

Acceptans, var kan jag hitta den? Jag accepterar att min farmor gick bort i sommar. Hon var... redo. Hon hade redan gjort upp med döden när hon fick cancer första gången för några år sedan. Hon blev gammal och hade många barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag sörjer henne, men ser det som en naturlig process för henne att dö. I flera år har hon sagt åt sina barn: "Köp inte en prenumerentation på lokaltidningen för ett år, köp för ett kvartal - man vet ju aldrig när jag går bort". Hon sa det på ett humoristiskt sätt, men menade allvar.

 

Hon pratade mycket med mig om livet, hur hon uppskattade varje dag hon fick leva. Att jag också skulle göra det. Farmors cirkel slöts i sommar, men det är också en början på någonting nytt. Det är vad jag tror, i alla fall.

 

Men min Maria... Jag vet att hon ofta levde på gränsen, men jag trodde inte att det skulle sluta såhär. Hon lämnade mig i tystnaden. Jag ropar på henne men hör henne inte. Det är oerhört svårt att acceptera att jag inte får se hennes busiga leende i annat än bilder. Att jag inte får skapa nya minnen med henne. Jag antar att acceptansen kommer någon gång, men den lyser med sin frånvaro nu när jag desperat letar efter henne. Plockar ihop pusselbitar... det kommer ta ett tag.