Vår vän Anna har varit här idag. Över en kopp kaffe berättade hon om Marias begravning, hur det var att åka till Kiruna och delta samt hur det hela gick till. Det var ett starkt samtal. Det har gått så lång tid sedan Maria gick bort, samtidigt känns det som igår.

 

I år är allting det första utan Maria, för oss alla som kände henne. Första julen, första nyåret, första födelsedagen... första av allt utan henne. Det är väl tänkt att man ska vänja sig men hennes frånvaro blir ändå en lysande närvaro. En närvaro av det faktum att hon är borta. Jag saknar min vän.

 

Allt jag har kvar är mina minnen. Jag vårdar dem ömt, vågar tänka på dem men fastnar ständigt i vanmakten över att hon gjorde någonting som inte går att göra ogjort och som rubbat flera människors existens.

 

Det här tog mycket energi, men jag är så glad att Anna kunde komma och berätta om hur det var eftersom jag och Mary inte kunde närvara vid begravningen. Hon visade lite bilder och ska skicka dem till oss sen, det är fint av henne.

 

Ikväll känner jag mig lite ömtålig.