Jag satt en smula uppgiven i min läkares kontor idag. Som alltid hjälper han mig att lösa problemen. Jag kan lita på honom, lita på att han verkligen försöker.

 

Jag lider eventuellt av något som heter pan-ångest. Du får googla det. Jag hoppas att perioden går över snart för det driver mig till vansinne.

 

Nu möts vi igen, helgen och jag. Tomma dagar som skrämmer mig. Min psykolog tycker att det är underligt att jag inte bara kan sitta ner och göra ingenting, eller snarare så tycker hon att jag BORDE göra ingenting. Jag är alltid på språng, om jag inte har något att göra så sysselsätter jag mig med diverse. Det är inte alltid så bra eftersom jag inte får någon återhämtning. Återhämtning är viktigt men det är också farligt, för då börjar jag känna efter om hur det verkligen är.

 

Det känns underligt med att Svante är borta. Saker fortsätter ju, här hemma hos mig. Det blir annorlunda när jag kommer hem till mina föräldrar till jul. Ingen Svante. Pappa och mamma har berättat för mig att det gick så bra att avliva honom och att de strök honom hela tiden och att han kurrade in i det sista. Han är borta nu. Jag blir tårögd när jag skriver om det men låter inte tårarna välla över. Varför vet jag inte riktigt. Jag brukar inte gråta.

 

Och när saker som dessa händer så saknar jag Malin så otroligt mycket. Och jag saknar Maria. Herregud, mina fina tjejer. Alldeles för unga för att dö och så mycket roligt vi skulle ha. Det var inte meningen att de skulle gå bort. Tänker också på Carro, Johanna... Döden döden.

 

Schack matt.