Jag hade en fin födelsedag. Den innehöll shopping, tårtätning, presenter, kramar och en lugn kväll. Riktigt skönt.

Prinsesstårta!

 

Blommor från mamma <3

 

Salladsbestick a la Marilyn.

 

Katter i rim.

 

Marys paket var så fint att jag knappt vågade öppna det!

 

Farväl 24, hallå 25!

 

 

Jag råkade ta åtta-medicinen klockan sju. Woops.

Jag har sysslat med lite pyssel ikväll. Lyssnade igenom hela albumet Walking With Strangers av Birthday Massacre samtidigt som jag scrappade, det var riktigt skönt faktiskt. Har också  betalat räkningar, så jag känner att jag faktiskt ligger i fas för en gångs skull.

Imorgon blir jag 25, jag känner mig fortfarande som ett litet barn på många plan men på andra sätt har jag fått växa upp fort. Jag minns när min kusin Maari fyllde 25 år, hon vågade knappt säga siffran eftersom det var "halvvägs till 50". Äh! Det är bara nummer.

Jag lagade pannkakor till lunch och det blev över, så imorgon ska jag ge mig själv en lyxfrukost innan mamma kommer och tar oss på shopping-spree.

Vi får se vad morgondagen bjuder på!

Fyller dagar med liv. Fyller allt som är tomt med någonting. Matar hjärnan, matar kroppen, försöker att inte mata ångesten. Jag börjar bli ganska bra på det där.

Bostödet fick sparka igång mig. Sandstranden är borta, men hallelujah - vi har fått myror i köket, närmare bestämt vid kylskåpet. Någon anticimex-person ska ringa och sedan kommer de väl med en såndär myr-dosa. Snart, hoppas jag.

Längtar till imorgon då mamma ska ta ut mig och Mary på shopping, och Mary har nattpermis. Blir ett fint sätt att fira min födelsedag på. Jag är bara rädd att jag inte ska orka, så nu ska jag samla alla krafter jag har och lagra dem inuti. Ska laga middag till att börja med.

Gnyyyyy. Jag är äckligt trött och ser bara problemen omkring mig. Nåväl, jag måste ju börja någonstans, så jag tänkte dra fram dammsugaren. Det är typ som en sandstrand här hemma, Puffen drar med sig så mycket skit utifrån.

Jag vill egentligen dra täcket över mig och försvinna lite, mest för att jag är trött, men det har ju aldrig funkat förr så det lär inte funka idag heller. Om det är något jag lärt mig om mig själv, så är det att jag fungerar om jag bara lyckas sparka igång mig själv.

Vilket är vad jag ska göra nu.

Jag har svängt ganska rejält i humöret under dagen. Jag ville bara fortsätta sova, men jag hade ju möte med T på TIPS. Jag fick skjuts dit av en vän vilket uppskattades mycket.

Vi hann prata ett tag om allt möjligt, han är väldigt nyfiken och det ser jag som en positiv sak. Det vore ju värdelöst om jag satt där och pratade medan han hummade.

Tog bussen ner på stan för att fika med Mary och Frida. Shoppade lite må-bra-produkter för hud och hår och åkte hem. Jag kände mig rätt okej men så svängde det. Nu ligger jag på soffan och funderar över min existens. Över andras existens. Jag är så förbannat orolig för alla omkring mig, mår de dåligt så mår jag inte heller bra.

Jag är hemskt trött bara. Det är ett genomgående tema, att jag är trött. Trött på allt, trött på inget, bara trött. Men jag gör vad jag ska göra och borde göra så det kan ju inte vara så farligt.

På min födelsedag vill jag göra stan, sedan vill jag göra ingenting. Jag tänkte att man kan fira min och Marys födelsedagar senare när båda har mer ork. Allt jag vill göra nu är att krascha framför TV:n en stund innan jag går ut med Puffen och slutligen lägger mig för att sova.

Det hade varit så enkelt och bara lyfta på luren och ställa in dagens möte. Jag ska till andra sidan stan för att träffa min terapeut och det tar verkligen emot, men jag vet att jag kommer må bättre om jag åker. Känna mig duglig till något eller något liknande.

Jag vaknar alltid 10 minuter innan min väckarklocka går igång. Underligt. Har sovit som en sten i natt, en vanlig bieffekt när jag pysslat med min pendel och så vidare. Det är riktigt skönt, jag ville inte stiga upp men you got to do what you got to do.

Har varit duktig och lagat matlådor. När jag möter något måste-göra-jobb så försöker jag tänka att jag hur som helst måste göra det förr eller senare, och gör ett ryck så att jag är påbörjad. Sedan brukar det gå ganska bra.

Jag ska vila en stund... sedan måste jag åka iväg.

Oh well, jag får i alla fall träffa Mary idag och det gör allting värt.

Ikväll har jag umgåtts med Olivia. Det var riktigt trevligt, vi åt pannkakor med maple syrap, drack te och jag fick ta upp pendeln igen. Jag har just renat mina pendlar och fyllt dem med min essens. Läsa mer i Min pendeldagbok, En magisk kväll.

Har nyss varit ute med Puffen. Jag börjar bli grymt less på vädret, hans tassar är alldeles svarta när vi kommer in och jag får duscha av dem efter varje promenad. Han står ut med det, men han gillar det inte. Ungefär som jag.

Ska strax lägga mig och skriva dagbok och läsa lite. Igår hade jag Wilma i ansiktet när jag släckte lampan och var tvungen att trycka bort henne. Hon är verkligen supergosig när kvällen faller.

Imorgon ska jag träffa min terapeut på TIPS och fika med Mary och Frida. Lär bli fint.

Igår när jag skrev i min dagbok insåg jag att det var exakt ett år och fem månader sedan min senaste självskada. Ändå kan jag inte känna mig trygg, det kan man inte vara när man varit beroende av någonting.

Ja, jag ser det som ett beroende. För mig är det det, men det innebär att inte att det är det för andra som skadat sig själv. Det har varit det självklara sättet för mig att hantera diverse känslor och händelser i mitt liv. Lika destruktivt som att dricka bort sin ångest.

Numera kan jag le stort och skratta på riktigt, men ärr på armar och ben skvallrar om att jag inte är frisk. Som tur är så brukar mitt leende vara större och med självklart än bleknade ärr.

Även fast det var så länge sedan jag skadade mig så är det inte som om jag inte tänker på det. Jag tänker på det varje dag, ibland tänker jag "hur i helvete kunde jag göra så mot mig själv?" medan det andra gånger finns ett stort sug i att kapitulera och skada mig. Jag är fysiskt fri från sår och sådant, men psykiskt får jag nog kämpa väldigt väldigt länge.

Jag minns att en sjuksköterska frågade mig varför jag inte tog min lugnande medicin utan gick direkt till självskadorna och jag svarade att det inte finns någonting mer effektivt än att skada sig själv. Jag kan inte förneka det, men längtan efter ett vanligt liv är större och där finns det inte plats för självskador. I ett funktionellt liv finns det inga självskador. Och jag vill leva och må bra.

Respekt till min kropp och själ, jag måste hitta den respekten någonstans. Tills dess så skjuter jag fram mitt återfall, bestämmer mig om och om igen.

Men jösses, livet kastar sig över mig. Jag fyller år på fredag och då kommer mamma in och låter mig och Mary shoppa loss (tack Cili för idén). Eftersom jag, Mary och Maria fyller år så nära inpå varandra så hade vi tänkt ha en gemensam fest, men jag som är vilse i tid och rum inser att det kanske börjar bli dags att planera.

Dessutom är det påsk snart och då kommer brorsan hem. Redan nästa onsdag, jösses jösses. Jag tror att alla har en liten asperger-del i sig, och min del vill väldigt gärna ha saker planerade. Därför blev jag ganska stressad när mamma påminde mig om fredagen och att påsken ligger runt hörnet. Jag måste bara vänja mig vid tanken, och hålla alla tummar och tår för att Mary får stabiliseras så att hon kan hänga med också.

Hur som helst, fokus på att ha bildterapi imorgon. Allt annat löser sig, utgår jag ifrån. Det är positiv stress, men ändå stress. Ikväll ska jag bara ta det lugnt.

Igår var jag sjukt bitter när jag gick i säng. Jag skrev sida på sida i min dagbok om hur det kändes och vad jag tänkte och det tog bara inte slut. Sådana gånger är sömnmedicin jävligt bra att ha, annars skulle jag grubblat ihjäl mig.

I veckan har jag samma plan som förra: Gå på alla möten jag har, terapi, använda boendestödet, hålla mig upptagen.

Jag började som väldigt svag med att åka till sjukhuset på morgonen. Jag var så trött, men jag la mig i Marys sjukhussäng med henne och vilade en stund. Hennes rumskamrat som inte tar sin medicin för att Gud säger att hon inte ska ta den (man muckar ju inte med Gud liksom) kom och kikade på oss där vi låg. Jag sa "hej" och hon gick iväg. Hädanefter lär hon väl göra korstecken när hon ser Mary i korridoren.

Sedan gick jag för att träffa min läkare. Han var som vanligt sen, tog mig i handen och drog upp mig från bänken jag satt på. Inne i hans kontor tog jag som vanligt av mig jackan och skorna och lade upp benen på soffan. Det är ganska bekvämt. Heminevrin-kuren är över och om jag fortfarande har svårt att sova så ska jag ringa avdelningen så ska han försöka hitta en lösning. Jag tror dock att jag kommer kunna sova på min vanliga sömnmedicin Stilnoct, eftersom jag med hjälp av Heminevrinet fått en normal sömncykel. Jag är inte rädd för att gå i säng, som jag var förut. Det lär spela in en hel del.

Sedan åkte jag till ICA och kompletteringshandlade lite. Tog en promenad hem och halv två kom mitt bostöd. Jag hade egentligen inte så mycket att göra här hemma, jag dammsög medan hon diskade och sedan satt vi och pratade bort en timme. Hon som kom idag är en av mina favoriter, riktigt rolig och engagerad.

Efter det har jag slappat och tagit en eftermiddagspromenad med Puffen. Han samlar på sig så mycket skit ute. Hans nya smeknamn är Twiggy, eftersom massor av små grenar jämt fastnar i hans päls. Han är väldigt noga med att sprätta när han kissat, så hans fötter var helt svarta när vi kom in. Så, det var bara att ta in honom i badrummet och duscha bort skiten. Nu när jag nyss dammsugit och gjort fint så vill jag inte ha mer grus överallt.

Nu ska jag ta hand om mig själv.

Förresten, jag fyller år på fredag och Mary fyller år måndagen efter.

Nu tar jag tag i pennan igen. Eller, tangentbordet snarare. Jag är redo att börja skriva igen. Jag kaskadskrev 43 A4 på ett par veckor men jag hamnade i en svacka med symptom på både depression och psykos. Jag var ett vrak när jag valde att sluta skriva. Jag har nog inte vågat inse att jag mådde så fruktansvärt illa förrän nu när jag mår bättre.

För jag mår bättre. Pappa blev orolig när jag ringde på förmiddagen, eftersom jag brukar höra av mig på kvällarna i vanliga fall. Det är hemskt att jag fortfarande gör mina föräldrar oroade, även om jag inte skadar mig längre, men föräldrar är alltid föräldrar och de vet att det varit svåra tider och att jag kämpar vid ytan just nu.

Mary har åkt tillbaka till sjukhuset. Imorgon ska jag träffa henne innan jag har träff med min läkare, och på läkarsamtalet ska jag ta upp olika punkter som är ganska kritiska. Sedan har jag boendestöd så jag har häcken full.

Min rygg är hel. Heureka! Jag känner mig starkare i ryggen och det gör att jag mår bättre mentalt också.

Jag hälsar vädersträcken varje kväll. Skapar vardagsmagi, använder min favoritsten för att klarna upp tankarna, min ametist. Den är skön att vrida och vända på. Det finns de som tycker att sådant är bullshit, men det skiter jag i eftersom det får mig att må bra.

Nu ska jag se på Sabrina Tonårshäxan, längta efter Mary och chilla.

Nu när jag tänker på det så har jag mer eller mindre gått igenom den här krisen på egen hand på många sätt. Det bevisar att jag är starkare än vad jag var förr. Jag vågar lita på mig själv lite mer. Jag har kommit enormt långt på min personliga resa mot en destination av lugn. Jag ska ta mig dit en dag.

Helgen har varit fin. Härligt att få gosa ner sig i soffan med den jag älskar och se på film. Sedan somnade vi båda snabbt och sov som döda ungefär.

Jag missade HELT det här med sommartiden. Jag trodde att det var söndagnatt som man skulle ställa fram klockan, men text-TV har ju liksom alltid rätt så jag fick finna mig i att det redan är gjort. Inte för att det spelar någon roll, blev bara förvånad.

Så spännande har det varit i helgen. Jag skriver om sommartiden. Känns rätt härligt att det faktiskt inte hänt så mycket som jag kan rapportera om här.

Puffen fnyste upp mig idag, dags för honom att gå ut. Jag har fyllt på mig själv med kaffe och morgoncigg.

Mina katter är som små gremlins, fast omvänt på något sätt. När jag gick i säng igår så hade de vatten och mat, men på morgonen kom de och skuttade på mig, sprang omkring i lägenheten i en rasande fart och hade rivit ut saker från ställen där de inte får vara. Jag märkte att deras mat var slut och fyllde på skålarna för att sedan plocka upp det som de rivit ut. De gör aldrig så när de har mat och vatten, jag antar att de börjar leta efter alternativa vägar till att få mat. Det är som ADHD-ungar.

Puffen har OCD. Han kan inte sluta slicka sig om nosen och MÅSTE ha en boll. Bollar är mycket viktiga. Han har hunra bollar i en låda, men om just precis den han är utanför rullat under soffan så står han och skäller tills man plockar fram den.

Dessutom är han otroligt noga med sina "golden showers". Ha kan vända sig ett dussin gånger innan han känner att han står tillräckligt rätt för att kunna kissa. Det där med att hitta ett ställe att bajsa på är också väldigt noga. Han kan gå i "bajsställning" i några meter innan han stannar, och då har bajskottar hunnit ramla ur honom på vägen. Träffar han någon hund på vägen så blir han kaxig, och när hunden passerat så ser man att han i panik tänker "JAG MÅSTE KISSA PÅ NÅGONTING FÖR ATT HÄVDA MIN MANLIGHET" och rktigt skyndar sig till närmaste bästa ställe att kissa på.

Jag älskar dem ändå.

 

 

 

 

 

Nu har jag kammat ut tovor i en halvtimme, det mesta hamnade i sopkorgen. Det lilla hår jag har kvar ska jag vårda som om det vore min bäbis.

Jag ska iväg och handla lite nu innan lunch och hoppas att det inte är så mycket folk ute. Jag gillar inte folk. Bara ibland men inte idag. Måste hämta ut Circadin också. Antar att det är bäst att ta itu med det här innan jag tappar sugen.

Videoblogg kommer inom kort. Jag har ju lovat mig själv att göra det en gång i veckan ungefär.

Herregud. Mary har tagit ut mina dreads och hela hårbottnen är en ena stor dread. Jag balsamerade noga och länge och upprepade gånger och har sprayat miljoner lite leave-in-balsam men har kanske fått ut en tredjedel. Nu orkar jag inte mer ikväll. Jag fortsätter imorgon. Kanske ska jag gå till frisören, så kan jag klippa någon schysst frisyr också? Jag är supersugen på att ha lugg, det har jag aldrig haft och jag avundas alla som passar i det. Om jag gör det eller inte vet jag inte, men sådant växer ju ut rätt fort. Vad har jag att förlora? Lugg och pippilotter är hett på andra åtminstone.

Känns som att min hårbotten blöder och brinner på samma gång.

Men jag fick några timmar med henne. Längtar till lördag. Och jag håller alla tummar och tår för att hon får träffa min (eller vår kanske man ska säga) läkare så han kan ninja hennes medicinlista så att hon får må bättre snart. Såklart, medicinering är inte allt, men det är en jävla stor del när det handlar om bipoläritet och ångesten som följer. Speciellt om man redan har sårbarheter genom att vara diagnostiserad med andra psykiska sjukdomar. Jag tror jag inte känner någon som kämpat med färdigheter och DBT så engagerat som min fästmö, men ibland räcker det inte till. Det är en svår balans.

Och vad gäller mig... Jag har kämpat som ett djur i veckan och det har faktiskt gett resultat. Jag är inte i land än, men jag skymtar stranden. Vad som oroar mig lite är när receptet på Heminevrin tar slut ftersom det verkligen fungerat bra för mig. Tanken är dock att jag slutar med den för att jag inte ska behöva den längre, så är det ju med alla mediciner. Jag får se hur det blir helt enkelt.

Imorgon ska jag helg-handla lite. Typ lyx-läsk, Ben & Jerry's och lite mat. Om jag är modig går jag till frisören, har jag bestämt mig för. Mitt hår är ett kaos. Längtar till lördagen då Mary kommer hem på nattperm! Trots fyra djur är det ganska tomt i sängen.

På morgonen tog jag en stor kopp kaffe, gick ut på vår uteplats och tog en cigarett. Det var då jag såg solen. Det var då jag kände den, på riktigt. Jag har burit skygglappar väldigt länge, jag minns inte när jag hade den där känslan sist.

Idag kom mitt boendestöd, det var en vikarie. Chocken när hon såg Puffen som kom och hälsade var priceless! Det visade sig att hon är fruktansvärt allergisk mot päls, och hon blev skickad hem till mig med tre katter och en hund. Jag stängde in djuren i ett rum, men det räckte inte. Hon fick ringa in en annan vikarie.

Jag drog ett race med dammsugaren och bytte sängkläder, men det är också allt jag gjorde och behövde göra här hemma. Ikväll ska dreadsen förhoppningsvis bort, sedan ska jag vara snäll med mitt stackars hår. Inga fler blekningar, bara vanlig hårfärg och Directions Vermillion Red för extra glans. Jag ska köpa piller som gör att håret växer fortare och mår bättre, jag lär inte ha kvar så mycket hår efter den här omgången.

Och ikväll, gosa ner mig i en nybäddad säng och vara ren och dreadfri... Fattas bara att somna med armen om Mary. Men det ska jag få göra på lördag. Babysteps.

Ny dag, nya utmaningar, nya möjligheter.

Mitt boendestöd kommer om ett tag. Efter mammas framfart så finns det inte så mycket att göra i hemmet, bara dammsuga och diska vilket går fort. Vi får tjattra bort resten av tiden, eller gå en promenad.

Väntar på att Mary ska komma på permission. Väntar på att få slänga mig om hennes hals, hålla om henne.

Idag har kära mor varit här. Vi har umgåtts, ätit ihop, städat (fast mamma skötte det mesta) och åkt på en åktur och köpt kattsand, lampor, mat... Hon fick träffa Torbjörn ansikte mot ansikte för första gången.

Det här fungerar. Det här med att hålla rutinerna. Jag tipsar alla som lever i en svartvit värld att grabba tag i det där grå, det där som man bara gör för att man måste. Visst, jag önskar likt Esther i Sylvia Plats bok Glaskupan att man bara behövde tvätta håret en enda gång, men att göra det var tredje dag eller så har sin charm ändå. När man väl gjort det så får man oftast och förhoppningsvis den där känslan av känslan att man lyckats med någonting, än om det är litet. Allt litet betyder någonting när man är och skrapar på botten.

Jag är glad att min läkare och min terapeut tror på min förmåga. Jag måste erkänna för mig själv att jag varit nedstämd i några veckor och haft fruktansvärd ångest, accepterat det och hittat någonting som fungerar för mig. Jag har tagit mig för det som är planerat för varje dag och det gör att jag kan skilja tiden åt. Det är viktigt för mig, att ha ett schema där jag förväntas att göra saker eller göra ingenting istället för att allting bara blandas och det slutar med att jag ligger i soffan hela dagen och ställer in varje träff jag har.

Det känns lite bättre. Lite är mycket när det är svårt. Mamma och pappa har verkligen stöttat, jag kan inte säga det tillräckligt många gånger och vet inte riktigt hur jag ska visa min uppskattning.

Imorgon kommer Mary hem, jag kommer typ låsa fast mig med henne i en fast omfamning. Hon är en så stor del av mitt sammanhang och jag längtar tills hon mår bättre och vi kan fortsätta framåt. Det enda man kan trösta sig med när det är skit är att det är ett faktum att man kan må bättre eftersom man faktiskt varit där. Jag vet att det finns tidsperioder då jag funkar som vilken annan människa som helst.

Jag kom på mig själv med att sitta och tänka "jag kommer aldrig kunna jobba" i helgen när jag hade panikångest, men så stängde jag det tidsfönstret eftersom det inte är aktuellt och att framtiden kan bjuda på vad som helst. Den som lever får se.

Jag lyssnar på Terribly Dark av Frida Hyvönen, min nya besatthet. Den och Jumper med Third Eye Blind går hett här hemma.

Det är lätt att klättra upp i depressionens varma mörka famn, men jag stretar emot allt jag kan nu.

Jag höll mig till schemat igår, jag gjorde det även idag. Jag tänker göra samma imorgon. Jag mår bättre av rutiner och nu när jag är väldigt sårbar så är det ännu viktigare.

Vi hade bildterapi idag och det kändes väldigt positivt. Jag och Mary befinner oss i en svår situation, inte med varandra utan var för sig. Ärligt talat är det väl vårt förhållande som är det allra mest stabilt just nu. Dagens uppgift blev att göra en bild om hur vi vill att framtiden ska se ut.

Jag gjorde en bunt symboler. Våra händer och ringar, ett glitterplåster format som ett hjärta över Marys arm, våra ögon fulla av glitter, nycklar till en ljusgrå dörr, glitterläppar som möts och en ram som symboliserar det inrutade liv vi faktiskt vill ha med en guldkant. Jag tror att vi kommer dit, och ganska snart också. Våren kommer till oss också.

Jag måste hitta fler strategier för mina ensamma stunder. Jag försöker tänka på de små sakerna - doften av rökelser, djurens påhitt och mjuka päls, Puff-promenader, en kall läsk efter en tuff dag, att ha allting diskat. Jag ska försöka hitta min andlighet igen, studera stenar och kristaller, träna på att grunda mig, sitta och observera ett tarotkort och bara flyta in i det.

En temporär kris, hoppas jag att detta är och inte inkörsporten till en depression eller psykos. Måste vända på det.

Ändå har dagen varit väldigt bra. Jag fick vara med min flicka och vi fick verkligen prata ut. Marika är en otroligt kompetent och känslig bildterapeut. Det blev mycket prat om svåra saker men jag tycker att vi avslutade det riktigt bra, utan att det kändes jobbigt.

Jag har sovit gott i natt, men jag önskar att jag fått sova längre. Puffen började fnysa och då är det bara att gå ut. La mig när jag kom in igen och sov en stund. Önskar att jag sovit lite längre. Min hjärna fungerar inte som den ska.

Bildterapi på schemat. Jag är supertrött men det ska inte vara ett hinder. Jag måste börja fylla dagarna med mål och mening, inte bara sitta bort tiden i väntan på något som jag inte riktigt vet vad det är.

Saknar skratten.

Belöning.

Sobril fungerar inte riktigt på mig, inte ens i höga doser. Jag antar att alla människor är olika och reagerar olika även när det handlar om bensodiazpiner.

Nu har jag tagit 20-medicinen och väntar i princip bara på att det ska bli legal tid att få gå i säng.

Jag borde kanske ta upp skrivandet igen. Jag la av för att jag blev alldeles för engagerad. Lagom engagemang är svårt, men det gav mig i alla fall ett syfte när jag inte hade någonting annat att göra.

Inga ursäkter. Ryggen är okej nu, det gör lite ont men jag kan leva med det. Inga inställda möten. Livet måste få rulla på, annars kan jag lika gärna vara inlagd själv. Jag fuskade med maten idag, drack Nutrilett och åt sushi till middag. Det är trist att laga mat åt sig själv, dessutom är jag inte så sugen men jag vet att jag mår skitdåligt om jag inte äter regelbundet.

Jag har gått ner lite i vikt vilket är positivt, men jag unnar mig ändå lite exotisk läsk när jag haft en hård dag. Cream Soda är en favorit, samt Root Beer. Vanilla Coke också. 33cl var och varannan dag verkar inte göra någonting angående min vikt, men just nu kunde jag inte bry mig mindre om hur stor eller liten jag är. Det finns viktigare saker. Jag måste vända på min vardag. Vår vardag.

Hoppas på fler permissioner för Mary, men inte mer än vad hon klarar av. Av erfarenhet vet jag att det dels är jobbigt att komma hem till ett stökigt hem när man mår dåligt, samt att en utskrivning utan permissioner aldrig är en bra idé. Så mycket som jag vill ha hem min sambo så vill jag att hon ska vara tillräckligt stabil för att klara av det. Det är bara hon som kan avgöra det, och jag litar på att hon säger till när det blir svårt.

Nu ser jag på Simpsons, sedan ska mamma ringa och sedan får jag nog gå i säng... Puffen ska såklart få en promenad. Jag har kardat honom lite idag och klippt lite tovor, det gick bra men ibland säger han ifrån. Det är som om han vill bli klippt men inte riktigt vågar lita på mig helt. Mamma  Mary är ju bäst, och jag är väl det näst bästa - efter MIN mamma.

Angående Simpsons, varför verkar alla amerikaner tro att svenskar bryter på tyska?

Over and out.

Idag har jag varit på sjukhuset och gnällt för min läkare. Glömde be honom skriva ut Circadin. Typiskt, som Nalle Puh skulle säga.

Hann träffa Mary en stund innan, och efterläkarsamtalet åkte jag hem. Bostödet kom och vi tvättade och kammade Puffen. Jag är verkligen jättetrött och avskyr att tvätta, men det blev fyra maskiner i alla fall. Tyvärr finns det så himla mycket tvätt kvar.

Jag har verkligen hamnat i en ond spiral. Jag är rädd för att få ångest, därför blir jag orolig och får ångest. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Jag har gjort det förr och kan göra det igen... på något sätt. Vet inte riktigt hur. Men det går. Eller hur?

Mamma skjutsade in mig och Mary ikväll. De har kört in till Umeå så många vändor i veckan eftersom det krisat och jag älskar mina föräldrar så mycket för att de verkligen ställt upp mer än vad jag kan begära.

Det var jättefint att få umgås med min kärlek i en annan omgivning, ändå hade jag jordskredsångest lite nu och då. Ni vet, såndär ångest som gör att man blir yr, skakar, svettas, tror att man ska dö för att hjärtat rusar. Men i det stora hela så är jag jätteglad att Mary kom och att jag fått lite miljöombyte. Jag har sovit bra och jag har verkligen saknat att somna bredvid Mary.

Min ryggvärk är bättre. När den kom för snart en vecka sedan trodde jag att jag skulle behöva åka in till akuten, det gjorde så förbannat ont. Nu har jag ont, men inte ens i närheten som de första fyra dagarna. Då kunde jag inte gå ut med Puffen ens. Man kan bli deprimerad för mindre, jag ringde ju faktiskt och grät till mina föräldrar.

Pappa har ju rätt. Om han beställt ett fönster eller vad som helst som kostar 25.000kr och är i fel storlek så kan han känna ångest. Jag däremot, jag har ångest ändå. Jag förstår inte riktigt varför. Jag är helt enkelt inte särskilt trygg i mig själv tror jag.

Det är sånt här som får mig att tappa hoppet om ett normalt liv, men jag vet ju att jag också har perioder då jag klarar det mesta. Måste komma ihåg det.

Det blir en tidig kväll. Jag ska upp och iväg imorgon, hälsa på Mary, träffa min läkare och sedan tvätta med mitt boendestöd. Jag har som mål att inte ställa in möten nästa vecka, jag måste hålla rutinerna för att må bra.

Dreadsen åker bort snart. Mitt hår mår fruktansvärt illa.

Dagens i-landsproblem.

 

 

 

 

Jag sitter i skrivande stund hemma hos mina föräldrar och har ont, trots kombinationen Alvedon och Ipren samt spikmatta. Spikmattan hjälper i alla fall att skapa endorfiner och håller ryggen varm.

 

Jag ska försöka ta mig ut på en kort promenad med Puffen idag. Mamma har kämpat med att karda Puffen i en timma! De kommer så bra överens, mamma är hård men rättvis och Puffen är så kär i min mamma.

 

Puffen skiter fullständigt i Svante the cat. Svante tycker att det är jobbigt att ha en ful hund i sitt hem, men han accepterar det. Typ.

 

Jag saknar Mary så att min bröstkorg nästan sprängs. Vi är ganska dåliga på att vara ifrån varandra särskilt länge, det är liksom inte bra för hälsan. Vi får trösta oss med att vi framtiden vid våra fötter.

 

Jag har en del omotiverad ångest vilket stör mig otroligt mycket. Katastroftankar. Ser udda samband och känner att vi är en del av ett större sammanhang. Jag tror att det är stressen kring universum och allting som gör att jag känner såhär. Försöker stressa av nu när jag är på besök i hem-hemmet. Jag är rädd att min läkare kommer vilja höja Seroquelen vilket jag inte vill, så är det någon där ute som har tips på vad man ska göra för att psykotiska symptom och magiskt tänkande ska minska utan neuroleptika och annan medicinering?

 

Nu ska jag fika med mamma och vila ryggen.

Mitt boendestöd har just gått. Jag har fortfarande hemskt ont, så hon dammsög medan jag packade. Pappa ska nämligen hämta mig ikväll eftersom jag måste erkänna att jag inte fixar det här själv. Jag har ont och är mer eller mindre värdelös, jag har mycket ångest och behöver komma bort en stund.

Vad som skrämmer mig är att jag får känningar av saker som brukar föregå en psykos. Jag måste erkänna att jag känner mig lätt nedstämd, jag tappade lite hopp när jag lyckades göra illa mig i ryggen. Värk är verkligen något som gör att man kan må dåligt.

Jag ska ta det så lungt jag kan, försöka röra mig lagom men inte för mycket. Göra lite stretch-övningar och äta Ipren med Alvedon.

Saknar Mary så att det gör ont. Inte i ryggen, men i hjärtat.

Har legat på spikmatta och poppar Alvedon. Jag skakar och har svettningar av smärtan. Jag råkade börja gråta när jag pratade med pappa i telefon, han ska hämta Puffen för att jag inte fixar att gå just nu. Herregud vad underbara mina föräldrar är.

Och herregud vad jag inte mår bra. Jag vill inte vara till besvär men det är jag ändå.

Jag behöver näring men kan inte få i mig någonting. Mat är medicin. Tänk, tänk. Tänk positivt.

Shit vad ont jag har. Det gör så ont att jag ibland tappar andan. Min rygg är helt trasig och det är det sista jag behöver just nu. Jag kan inte röra mig särskilt mycket, Puffen får gå kortare promenader, men det värsta är att jag inte klarar av att åka till min terapeut och inte heller ta mig till sjukhuset för att träffa Mary.

Lite ångest på det. Superbra.

Sitter med Lynn och slötittar på TV. Det är väldigt skönt. Hon är en såndär människa som man kan umgås med mycket och känna sig bekväm med, samtidigt som det kan gå en lång tid innan man ses och saker är ändå som vanligt. En bästa vän, helt enkelt.

Jag har lyckats sträcka mig i ryggen, eller så ligger någon nerv i kläm, vilket suger. Det är svårt att gå, jobbiga smärtor. Det blir inga långa Puffpromenader nu och det är tveksamt om jag lyckas ta mig till TIPS imorgon eller hälsa på Mary. Det gör så jävla ont, men det är en fis i världsrymden jämfört med andra smärtor, fysiska som psykiska.

Det hjälpte jättemycket att mamma varä här igår och att Lynn är här idag. Jag är lyckligt lottad trots all skit. Det känns bra att kunna vara positiv trots tuffa tider, även om det är svårt. Gudarna ska veta att jag kämpar.

Nu ska vi se House och sedan ska jag linka ut med Puffen och följa Lynn en bit hem.

Jag somnade som ett litet barn igår. Åh, som jag behövde det! Djuren var minst lika utslagna.

Jag har ingen ork idag. Det är inte så konstigt med tanke på hur krävande gårdagen var. Att jag tog mig upp idag är ett under.

Bara att gå ut med Puffen känns svårt för tillfället. You gotta do what you gotta do, though.

Nollad i huvuet.

Alltså... djuren är helt utslagna efter den intensiva städningen. Det blir nog en lugn natt, kan jag tro. Jag är också ganska trött men ändå nöjd. Nu ska jag ut med Puffen och sedan lägga mig.

Mamma har varit här, hon åkte just. Vi har städat - mest mamma - och nu är det renare än någonsin här hemma. Vi åkte och handlade, sedan åkte vi hem och jag duschade för första gången på en vecka. Jag lagade mat och mamma sanerade soffan. Jag dammsög golvet två gånger och skurade det. Mamma gick loss på toaletten. Hon sa "Nu ska jag inte göra mer" ungefär ett dussin gånger men fastnade vid någonting som behövde göras. Hon är som en duracellkanin, min mamma. Nu har vi i alla fall avslutat det hela och det känns bra. Dessutom fick jag trevligt sällskap.

Så tack, älskade mamma.

Nu har jag tagit 20-medicinen och hoppas på en lugn kväll och mycket sömn i natt.

Lär uppatera låsta bloggen lite mer numera.

Jag har träffat min läkare. Vi är överens om att det här är temporärt, vad nu "det här" än är. Jag är ängslig på kvällen och har svårt med overklighetskänslor. Mer mediciner, men vi tar det vecka för vecka helt enkelt. Det är inte mediciner jag vill äta särskilt länge, men just nu känns det faktiskt skönt att kunna... lugna mig. Jag har mina färdigheter men de räcker inte till när det är såhär.

Besökte Mary. Jag tycker inte att det är konstigt att hon inte får i sig maten, för sjukhusmaten är verkligen vidrig. Näringsdrycker är en bra plan B.

Jag och Mary ska eventuellt till Nordmaling i helgen, det vore skönt faktiskt. Komma bort, miljömbyte, inga större förväntningar på prestation.

Just nu sitter jag och väntar på mamma. Hon är så snäll som kommer in bara för min skull. Mina föräldrar är ett stort stöd nu när det är tufft.

Jag är jävligt trött nu, önskar att jag kunde sova en stund men jag vill inte missa en endaste soltimme.

Dags att börja plocka pant, plocka skräp, diska, dammsuga. Då blir det nog en bättre stämning här hemma.

Jag måste göra det bästa av situationen. Omge mig med positiva ting. Djur. Människor. Filmer, serier, ljus, rökelser.

Imorgon ska jag träffa Thomas och jag ska spy ur mig all skit, all ångest, all ängslan. Be honom hjälpa mig, hjälpa oss. Det är ett kritiskt läge.

Sådana här gånger önskar jag att jag trodde på Gud. Trodde på bön och bönesvar. Jag tror på energier, men de är så mycket mer komplexa än Gud - i alla fall om man skiljer religionen från själva tron. Jag är inte stark nog att vända energierna, inte som det är nu.

Det blir en tidig kväll. Jag kan knappt vänta på att få ta mina sömnmediciner och sova. Det ska inte vara så.

---

Senare...

Okej, strategier: Inte vara rädd för att lyfta telefonen. Börja läsa Liftarens Guide till Galaxen. Leka med Björn Randelid-sajten. Tända rökelser och ljus. Mysa med katterna och Puffen. Äta regelbundet. Hålla rutiner med disk och städning så gott jag kan. Inte avboka möten jag har till veckan. Ta mina mediciner. Be till Gud fast jag inte är troende (det kan ju inte skada). Mindfulness. Peppig musik på hög volym när jag är vaken, lugn och dämpad musik när jag ska sova.

Och people. Don't be a stranger.

JAG DÖR AV ASGARV! -> http://mcranelid.delorean.se/

Jag vet inte i vilken kategori jag ska lägga det här inlägget. Får man kalla det Musik? Eller Dikter? Eller vad? Äh, eftersom det är eurodisco till så lägger jag den under Musik.

 

 

Igår hade jag besök av Olivia, Maria och Jonas. Jag tog fram blocket och gjore en lista på låtarna. Efter varje låt fick alla ranka låten från 0 till 5. Som ni ser, så vann rätt låt enligt oss. Dead by April var runner up i vår lista och Björn Ranelid och den stackars tjejen fick 1 ynka poäng.

 

Det var chips och läsk och musik och bra snack. Tack för en fin kväll, vänner.

 

 

 

 

 

Etta på min lista är Dead by April. Trolig segrare är Loreen.

Vi får väl se var Flick och Ranelid hamnar.

Jag hatar den här jävla ångesten. Helt irrationell. Försöker fokusera på annat men det är svårt. Det blir nog lättare när mina gäster kommer senare. Jag blir bara så förtvivlad för att det är så svårt att samexistera med ångesten.

Men man har inget val, eller hur?

Massakrar är inte särskilt roliga, och jag tror inte på det "självterapeutiska" i att skriva en fiktiv roman som hämnd. Det spelar ingen roll att du inte skulle kunna utföra ett sådant dåd på riktigt. Jag ser inte det sunda i att perverst fantisera om att skjuta ihjäl folk som gjort en något orätt. Sry."

 

Ville bara skriva ett inlägg angående den här kommentaren. Det spelar en väldigt stor roll att jag aldrig skulle skada någon, än mindre skjuta någon, och mitt bränsle i den här romanen är baserat på mina egna erfarenheter och andras - men ändå en fiktiv berättelse. Det är dock ett känsligt ämne. Under 2000-talet har det begåtts en jävla massa massakrer och det intresserar mig, jag frågar varför? och får svaret därför. Oavsett varför jag skriver på den här romanen så är det ett viktigt ämne eftersom det kommer hända i Sverige, när som hels. Det är bara en fråga om när.

 

Perversa fantasier om att skjuta ihjäl folk som gjort någon orätt... Jag kan förstå dig. Jag blev själv rädd när jag upptäckte att jag såg deras ansikten när jag började skriva. Men att skriva om det är inte fel och absolut inte farligt. Jag skriver inte heller bara för att ge igen, vad jag menar med att ta hämn är att färdigställa romanen och ge ut den på ett eller annat sätt eftersom de inte är bättre än mig trots att jag mår dåligt och därmed är sjukskriven. Själva processen är mycket givande för mig eftersom karaktärerna är baserade på verkliga människor, men det är inte jag som utför handlingen utan det är mina egna karaktärer som jag skapat.

 

Det är så mycket bättre att skriva om detta än att skada någon. Jag behöver skriva och jag behöver känna. Jag kan inte försvara mina tankegångar, du får anse dem som felaktiga men jag ser dem bara som de är och inte mer än så.

 

 

 

Jag blev näst intill mållös när jag fick brev igår. Syster. Så länge sedan. Hon skickade med sin diktbok, Ur mina sprickor kommer ord av Sara Jansson. Äntligen kom den fram! Och äntligen får jag sitta ner och se henne på djupet. Jag var tvungen att svara på hennes skrivna brev direkt.

Sida 40 handlar om mig.

Det är så brutalt. Allt, hela boken. Brutalärlig, skulle jag nog vilja säga. Mycket vacker och visst är jag partisk, men kvinnan kan verkligen skapa magi med ord. Det här med dikter har aldrig varit min grej, men det är definitivt hennes grej.

Ikväll kom Mary hem på permission i några timmar. Jag grät från första stund när vi såg Black Symphony av och med Within Temptation, kanske för att jag sparat upp mina tårar, kanske för att jag saknat att sitta ihopkurad med kvinnan i mitt liv. Kramar, kyssar, musik, bild, text. Åh vad jag önskar henne all lycka i världen. Jag önskar död åt sjukdom. Jag önskar hem henne fast jag vet att det är bra att hon tagit ansvar över sig själv och sagt stopp. Hon behöver extra stöd nu som jag inte kan ge henne. Jag ger henne kärlek och min tid och mina ord, men när det är på det här viset måste hon även få medicin, terapi och ett omgivningsbyte. Jag vill, liksom hon, att vårt hem ska vara positivt. Jag ser hellre att hon är på en avdelning ett tag än att hon sliter sig själv i stycken här hemma. Jag tror att det går båda vägarna.

Jag är lite känslig idag. Jag känner ändå att jag hanterar situationen bra. Jag önskar oss bara ett lugn.

Nu ska jag se Lejonkungen, ett mästerverk som är väldigt snällt (utom när Mufasa dör). Jag behöver se lite mer snälla saker, jag skriver väldigt försiktigt på romanen. Fokuserar mer om människor omkring mig just nu. Ja, Mary är definitivt min musa. Mitt bollplank, mitt skratt och min gråt. Förstår du hur mycket jag älskar dig?

 

 

 

"Saari fick vapenlicens till sin Walther P22 Target, en 22-kalibrig halvautomatisk pistol, en månad före massakern."

Hehehe...

Äh. Ni har ingen humor. Eller okej, det är jag som inte har någon.

Film ikväll: "Heart of America"

Jag blev väckt av Puffen som absolut skulle ut. Jag hade nästan fått sova alla mina timmar, men han gav inte upp. Fnys. Fnys. Fnys. FNYS. FNYS! Och sedan började han skälla. Det räckte inte med att ta upp honom i sängen och gosa, det var ut som gällde.

Jag gick ut med honom och träffade vår fönstertittare. Gubben som brukar låta sin hund gå fram till vårt fönster och titta in på katterna. Han vill väl bara väl, men det är läskigt med fönstertittare. Nåväl, han erkänner det i alla fall.

Det är fortfarande lika glashalt ute. Jag halkade omkring och när jag kom in så snubblade jag i säng för att få en timmes sömn. Nu sitter jag här med kaffe och saknar Mary.

Jag har boendestöd idag. Jag har varit så sjukt duktig i veckan, hållit mig borta från choklad och annat godis, så nu tänker jag unna mig någonting, handla inför helgen. Det som fick mig att inte bli skvatt galen var att jag drack hinkar med te och honung. Det är ett bra substitut för godis, väldigt sött men mycket "renare".

Nu låter det som att jag är en knarkare, men socker borde fanimej räknas som en tung drog.

Jag ska posta brev idag också, och hoppas att jag får hem min Birthday Massacre-DVD.

Kaffe-skål på er, hoppas ni får en fin dag!

Jag mår inte sådär jättebra. Kan inte sätta fingret på det. Trött och hängig. Ångest, illamående. Jag har i och för sig dragit ner på sockret rejält och det är tamejfan en kraftig drog.

Jag ska göra vad jag gör bäst, sätta plåster på det luddiga såret genom att tända ljus och rökelser, diska (ja, faktiskt väldigt terapeutiskt) och lyssna på någon bra musik samtidigt. Äta middag, mat är medicin. Hjälper inte det får jag ta medicin.

Jag kanske ska se en disneyfilm ikväll? Eller någon sorgligt dålig komedi? En sak är klar, jag är alldeles för trött för att skriva. Jag vill egentligen säga godnatt och sova tills imorgon, men enligt läkares ordination(!) ska jag vara vaken till 23.

Pillar med en liten gåva till Lina och har skrivit ett brev till syster.

Jag minns inte vad jag gjort idag. Jag är lite ur gängorna.

Jag blir inte klok på Word 2002, som jag använder för att skriva. Det buggar som satan, jag tror på allvar att det inte är jag utan programmet som det är fel på. Jag blir inte heller klok på att jag inte lyckas installera nyare versioner av Microsoft Office, så nu drar jag ner free ware (eller kallas det share ware?) och hoppas att det ska funka lika bra.

Ordbehandlingsprogram är sjukt viktigt. Just nu är visserligen huvudsaken att jag kan skriva och spara, men jag behöver "städa" dokumentet med att göra det lättare att läsa, lättare att hitta i det.

Skrivkrampen har släppt en aning, så nu producerar jag text igen. Nästa gång jag stannar av ska jag ha hjärngympa och skriva på någonting annat. Huvudsaken är att jag skriver, håller igång.

Jag väntar på att posten ska komma med min Birthday Massacre-DVD och förhoppningsvis lite rökelser. Min terapeut kommer komma hem till mig idag och det känns riktigt skönt, jag är inte riktigt i form för att åka till andra sidan av stan just nu.



Låsta bloggen uppateras lite nu och då.

Människor omkring mig bara faller som korthus. En, två, tre och så vidare. Som tur är så står jag ändå ganska stadigt just nu och försöker förtvivlat fånga upp alla jag kan hjälpa, men det finns inte mycket jag kan göra. Jag botar inte ångest eller depressioner, jag kan bara göra mitt bästa som flickvän och vän. Det är tuffa tider som Gessle en gång sjöng om.

Jag hatar verkligen psykisk sjukdom. Jag kan bara föreställa mig hur handfallna min familj, vänner och terapeuter känt sig när jag verkligen fått en känga av ångest, depressioner, hypomanier eller psykoser. Det går liksom inte över bara för att jag tar en het dusch eller går en promenad för att lösa situationen. Ärren på min kropp visar på kortsiktiga lösningar som inte gjort saker bättre. Kanske har de till och med fungerat tvärt om och dragit ner mig mer.

Men som sagt, jag mår helt okej. Jag blir bara ledsen för att andra mår dåligt, jag tror att jag har någon form av empatistörning - jag känner FÖR MYCKET medlidande. Jag blir också frustrerad över min maktlöshet.

På sätt och vis antar jag att det är en tröst att vara sjuk. Det går alltså att bli frisk eller i alla fall lära sig leva med det trots att det man lider av kan vara kroniskt. Man måste finna acceptans för att kunna göra det bästa av situationen.

När blev jag en sådan optimist? Jag gillar det, i alla fall. Saker löser sig tillslut. Det kan vara jävligt illa, men en gnista av hopp går nästan alltid att finna. Gör det inte det, så får man vänta. Jag har tagit pappas motto "Den som lever får se" till en ny nivå - om jag fortsätter leva så kommer jag uppleva det bättre tiderna också. Det gäller för alla.

 

 

Jag kollade på bilden i inlägget under och blev så sugen. Jag vill ha sommar och åka ut med båten. Jag väcker optimisten i mig, det kan bara bli ljusare nu.

 

Jag har packat en påse med saker till Mary. Jag ska till avdelningen snart och hälsa på, kramas och pussa på henne. Ska bara plocka upp lite snabbkaffe och vanligt kaffe så är jag redo.

 

 

 

Eggar Lady GaGa, väntar på posten (Birthday Massacre, två album och en musik-DVD) och strax bör även mitt boendestöd komma. Jag har plockat, dammsugit och diskat - till och med bädat sängen - så att vi har mer tid till att laga matlådor, gå på Å-centrum för att hämta ut mediciner och umgås lite.

Vila i frid, Luppbitta. Du la för länge sedan ut en semesterbild på mig där jag ligger och läser i vår segelbåt och skrev någonting fyndigt, och dina läsare fick sig ett gott skratt. Då var jag förbannad, men nu kan jag bjuda på det eftersom jag känner mig trygg nog i mig själv och för att du liksom växt i mina ögon med tiden. Din blogg har varit underhållande. Peace, okej? Jag var en bitch, det var du med. Jag kommer sakna dina inlägg.

För er som missat spektaklet så var det den här bilden som var väldigt poppis av någon anledning:

 

 

Tyvärr har jag ingen bild på Luppbritta att visa er. En annan gång kanske.

 

 

 

Jag har just talat med min läkare i telefon. Det känns skönt att han håller koll på mig, och att han ska kolla till Mary också.

Idag har jag bara fokus på att städa, laga mat och hämta mediciner. Det är allt, målet för dagen. Sedan ska jag skriva några rader - några rader är ändå någonting - och bryta tystnaden i min roman.

Choklad-detox nu. Ingen choklad förrän fredag. Vi får väl se hur det går...

Jag är nyss hemkommen från sjukhuset. Min sambo har börjat må sämre och sämre, och idag bestämde vi att hon skulle läggas in. Som tur är så kan vården i Umeå inte neka en person som vill bli inlagd. Både jag och Mary är rutinerad och vet när man ska säga stopp innan det går för långt.

Det var bara synd att jag inte kunde vara där tills läkaren kom. När vi väntat i 4 timmar var jag tvungen att åka hem på grund av djuren och att jag behövde ta min medicin. Jag hade velat berätta hur jag som "betraktare" upplevde henne för att läkaren skulle få en bättre bild om vad hon behövde, men som sagt fick vi vänta. Så vitt jag vet så sitter hon fortfarande och väntar på nattjouren. Det är helt sinnessjukt (pun not intended) att det ska ta så lång tid.

Det är hemskt trist när det blir såhär, men att lägga in henne är det enda rätta just nu. I brist på svenska ord; better safe than sorry.

Så nu ska jag vara hemma och ta hand om mig själv. Hon är i goda händer.

Två fullständigt skrivfria dagar. Det känns konstigt, för numera brukar jag dela in livet i skrivartid och skrivarpauser - jag har skrivit större delen den senaste veckan - men nu orkar jag liksom inte. Jag vet inte vad det är. Öppnar dokumentet och läser, justerar och putsar, men jag tar mig inte vidare. Två skrivfria dagar är egentligen inte så illa, i alla fall med tanke på i vilken takt jag skrivit.

Kom ihåg Sara, du har 8½ år på dig. Jag har många dagar fyllda med skrivande framför mig, det känns betryggande. Känslan av att verkligen ha inspiration och vara kreativ är enormt givande. Processen är viktigare än resultatet och det är nog därför det känns så jobbigt att inte skriva. Vad gör jag istället? Ingenting. Inte mycket, i alla fall.

Ska ladda ner Zero Day och läsa igenom 19 Minuter för att finna lite inspiration. Elephant har jag i DVD-hyllan, likaså Bowling for Columbine. Jag har god fantasi, men jag behöver som sagt inspiration. Det räcker inte med ett stort hjärta och stort hat.

Faster och goa Moa!

 

 

Idag var vi på Moas 3-årskalas och det var fullt röj. Presenterna var uppskattade, på bilden ovan prövar Moa sina nya ritargrejjer som vi gav henne. Det var tårta och kaffe och mycket lek och skutt - vi var bara där i 1,5 timmar men jag var helt slut när vi åkte hem. Vilken energi ungarna har! Tur att farfar har minst lika mycket energi. Tror dock att lilla sockerstinna Moa kommer sova gott inatt.

 

Vi har sett klart Gia, Olivia har hälsat på en sväng och det kommer bli en lugn kväll. Melodifestivalen och så vidare. Jag somnade ändå okej på Heminevrinet och Stilnocten, men jag fick den där biverkningen som gör att det sticker i hela skallen. Inte så mysigt, men ändå inte så störande att det höll mig vaken. Ska pröva att justera dosen.

 

Jag ska sluta gnälla nu, för det finns andra problem. Inte mina, men sådant jag vill... stötta. Hela. Hjälpa. Jag vill verkligen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sötfis!

Idag ska vi på kalas hos Marys bror. Goa Moa fyller nämligen hela 3 år! Ungen är alldeles för gullig för sitt eget bästa, och goa Moa kommer nog vara gladaste ungen i stan när hon får både go'-fika, presenter och uppmärksamhet.

Okej, nu har jag gnällt för min läkare. Jag var så frustrerad över min sömnsituation, och efter att ha gått igenom olika förslag på vad som kan hjälpa så fick jag Heminevrin. Jag fick några tabletter från avdelningen eftersom han ville utvärdera hur det gått på måndag. Det är ingen medicin man ska äta länge och om den inte fungerar på mig så måste vi hitta en annan lösning.

Personalen på tvåan hälsade så glatt på mig och stannade för att prata. Ännu en gång måste jag säga att det är skönt att dessa personer ser mig som mer än en patient, utan även som en medmänniska.

Det är isgata utomhus. Jag har varit nära döden ungefär tusen gånger idag.

Ikväll ska jag och Mary se film och mysa, se skräck och sova gott. Åh, sömn...

Det är svårt att hitta ord nu. Inte för att jag mår dåligt eller någonting, utan för att allting börjar bli som vanligt.

Jag sov ut på morgonen. Boendestödet har varit här idag. Min mamma kom förbi med mattor och ett överkast som jag haft på kemtvätt. Vi har kikat efter en större lägenhet, bara för drömma lite.

Jag ska ta en kopp chai och se OC snart, sedan ska jag fortsätta skriva. Det är typ det jag gör om dagarna när jag inte har boendestöd eller terapi - skriver när jag inte ser på OC eller Vänner, typ. Väldigt skönt och givande.

Jag har emellertid trasslat in mig nu. Förut så producerade jag sida efter sida, men nu är det lite krångligare eftersom jag måste ta storyn en bit längre och det måste samtidigt kännas naturligt.

"Trevande lärde de känna varandra närmre, försiktigt som en fjäders beröring delade de sina innersta tankar med varandra."