Mamma skjutsade in mig och Mary ikväll. De har kört in till Umeå så många vändor i veckan eftersom det krisat och jag älskar mina föräldrar så mycket för att de verkligen ställt upp mer än vad jag kan begära.

Det var jättefint att få umgås med min kärlek i en annan omgivning, ändå hade jag jordskredsångest lite nu och då. Ni vet, såndär ångest som gör att man blir yr, skakar, svettas, tror att man ska dö för att hjärtat rusar. Men i det stora hela så är jag jätteglad att Mary kom och att jag fått lite miljöombyte. Jag har sovit bra och jag har verkligen saknat att somna bredvid Mary.

Min ryggvärk är bättre. När den kom för snart en vecka sedan trodde jag att jag skulle behöva åka in till akuten, det gjorde så förbannat ont. Nu har jag ont, men inte ens i närheten som de första fyra dagarna. Då kunde jag inte gå ut med Puffen ens. Man kan bli deprimerad för mindre, jag ringde ju faktiskt och grät till mina föräldrar.

Pappa har ju rätt. Om han beställt ett fönster eller vad som helst som kostar 25.000kr och är i fel storlek så kan han känna ångest. Jag däremot, jag har ångest ändå. Jag förstår inte riktigt varför. Jag är helt enkelt inte särskilt trygg i mig själv tror jag.

Det är sånt här som får mig att tappa hoppet om ett normalt liv, men jag vet ju att jag också har perioder då jag klarar det mesta. Måste komma ihåg det.

Det blir en tidig kväll. Jag ska upp och iväg imorgon, hälsa på Mary, träffa min läkare och sedan tvätta med mitt boendestöd. Jag har som mål att inte ställa in möten nästa vecka, jag måste hålla rutinerna för att må bra.

Dreadsen åker bort snart. Mitt hår mår fruktansvärt illa.

Dagens i-landsproblem.