Människor omkring mig bara faller som korthus. En, två, tre och så vidare. Som tur är så står jag ändå ganska stadigt just nu och försöker förtvivlat fånga upp alla jag kan hjälpa, men det finns inte mycket jag kan göra. Jag botar inte ångest eller depressioner, jag kan bara göra mitt bästa som flickvän och vän. Det är tuffa tider som Gessle en gång sjöng om.

Jag hatar verkligen psykisk sjukdom. Jag kan bara föreställa mig hur handfallna min familj, vänner och terapeuter känt sig när jag verkligen fått en känga av ångest, depressioner, hypomanier eller psykoser. Det går liksom inte över bara för att jag tar en het dusch eller går en promenad för att lösa situationen. Ärren på min kropp visar på kortsiktiga lösningar som inte gjort saker bättre. Kanske har de till och med fungerat tvärt om och dragit ner mig mer.

Men som sagt, jag mår helt okej. Jag blir bara ledsen för att andra mår dåligt, jag tror att jag har någon form av empatistörning - jag känner FÖR MYCKET medlidande. Jag blir också frustrerad över min maktlöshet.

På sätt och vis antar jag att det är en tröst att vara sjuk. Det går alltså att bli frisk eller i alla fall lära sig leva med det trots att det man lider av kan vara kroniskt. Man måste finna acceptans för att kunna göra det bästa av situationen.

När blev jag en sådan optimist? Jag gillar det, i alla fall. Saker löser sig tillslut. Det kan vara jävligt illa, men en gnista av hopp går nästan alltid att finna. Gör det inte det, så får man vänta. Jag har tagit pappas motto "Den som lever får se" till en ny nivå - om jag fortsätter leva så kommer jag uppleva det bättre tiderna också. Det gäller för alla.