Jag sitter i skrivande stund hemma hos mina föräldrar och har ont, trots kombinationen Alvedon och Ipren samt spikmatta. Spikmattan hjälper i alla fall att skapa endorfiner och håller ryggen varm.

Jag ska försöka ta mig ut på en kort promenad med Puffen idag. Mamma har kämpat med att karda Puffen i en timma! De kommer så bra överens, mamma är hård men rättvis och Puffen är så kär i min mamma.

Puffen skiter fullständigt i Svante the cat. Svante tycker att det är jobbigt att ha en ful hund i sitt hem, men han accepterar det. Typ.

Jag saknar Mary så att min bröstkorg nästan sprängs. Vi är ganska dåliga på att vara ifrån varandra särskilt länge, det är liksom inte bra för hälsan. Vi får trösta oss med att vi framtiden vid våra fötter.

Jag har en del omotiverad ångest vilket stör mig otroligt mycket. Katastroftankar. Ser udda samband och känner att vi är en del av ett större sammanhang. Jag tror att det är stressen kring universum och allting som gör att jag känner såhär. Försöker stressa av nu när jag är på besök i hem-hemmet. Jag är rädd att min läkare kommer vilja höja Seroquelen vilket jag inte vill, så är det någon där ute som har tips på vad man ska göra för att psykotiska symptom och magiskt tänkande ska minska utan neuroleptika och annan medicinering?

Nu ska jag fika med mamma och vila ryggen.