Massakrar är inte särskilt roliga, och jag tror inte på det "självterapeutiska" i att skriva en fiktiv roman som hämnd. Det spelar ingen roll att du inte skulle kunna utföra ett sådant dåd på riktigt. Jag ser inte det sunda i att perverst fantisera om att skjuta ihjäl folk som gjort en något orätt. Sry."

Ville bara skriva ett inlägg angående den här kommentaren. Det spelar en väldigt stor roll att jag aldrig skulle skada någon, än mindre skjuta någon, och mitt bränsle i den här romanen är baserat på mina egna erfarenheter och andras - men ändå en fiktiv berättelse. Det är dock ett känsligt ämne. Under 2000-talet har det begåtts en jävla massa massakrer och det intresserar mig, jag frågar varför? och får svaret därför. Oavsett varför jag skriver på den här romanen så är det ett viktigt ämne eftersom det kommer hända i Sverige, när som hels. Det är bara en fråga om när.

Perversa fantasier om att skjuta ihjäl folk som gjort någon orätt... Jag kan förstå dig. Jag blev själv rädd när jag upptäckte att jag såg deras ansikten när jag började skriva. Men att skriva om det är inte fel och absolut inte farligt. Jag skriver inte heller bara för att ge igen, vad jag menar med att ta hämn är att färdigställa romanen och ge ut den på ett eller annat sätt eftersom de inte är bättre än mig trots att jag mår dåligt och därmed är sjukskriven. Själva processen är mycket givande för mig eftersom karaktärerna är baserade på verkliga människor, men det är inte jag som utför handlingen utan det är mina egna karaktärer som jag skapat.

Det är så mycket bättre att skriva om detta än att skada någon. Jag behöver skriva och jag behöver känna. Jag kan inte försvara mina tankegångar, du får anse dem som felaktiga men jag ser dem bara som de är och inte mer än så.