Jag blev näst intill mållös när jag fick brev igår. Syster. Så länge sedan. Hon skickade med sin diktbok, Ur mina sprickor kommer ord av Sara Jansson. Äntligen kom den fram! Och äntligen får jag sitta ner och se henne på djupet. Jag var tvungen att svara på hennes skrivna brev direkt.

Sida 40 handlar om mig.

Det är så brutalt. Allt, hela boken. Brutalärlig, skulle jag nog vilja säga. Mycket vacker och visst är jag partisk, men kvinnan kan verkligen skapa magi med ord. Det här med dikter har aldrig varit min grej, men det är definitivt hennes grej.

Ikväll kom Mary hem på permission i några timmar. Jag grät från första stund när vi såg Black Symphony av och med Within Temptation, kanske för att jag sparat upp mina tårar, kanske för att jag saknat att sitta ihopkurad med kvinnan i mitt liv. Kramar, kyssar, musik, bild, text. Åh vad jag önskar henne all lycka i världen. Jag önskar död åt sjukdom. Jag önskar hem henne fast jag vet att det är bra att hon tagit ansvar över sig själv och sagt stopp. Hon behöver extra stöd nu som jag inte kan ge henne. Jag ger henne kärlek och min tid och mina ord, men när det är på det här viset måste hon även få medicin, terapi och ett omgivningsbyte. Jag vill, liksom hon, att vårt hem ska vara positivt. Jag ser hellre att hon är på en avdelning ett tag än att hon sliter sig själv i stycken här hemma. Jag tror att det går båda vägarna.

Jag är lite känslig idag. Jag känner ändå att jag hanterar situationen bra. Jag önskar oss bara ett lugn.

Nu ska jag se Lejonkungen, ett mästerverk som är väldigt snällt (utom när Mufasa dör). Jag behöver se lite mer snälla saker, jag skriver väldigt försiktigt på romanen. Fokuserar mer om människor omkring mig just nu. Ja, Mary är definitivt min musa. Mitt bollplank, mitt skratt och min gråt. Förstår du hur mycket jag älskar dig?