Skadefri i ett år och fem månader.
Igår när jag skrev i min dagbok insåg jag att det var exakt ett år och fem månader sedan min senaste självskada. Ändå kan jag inte känna mig trygg, det kan man inte vara när man varit beroende av någonting.
Ja, jag ser det som ett beroende. För mig är det det, men det innebär att inte att det är det för andra som skadat sig själv. Det har varit det självklara sättet för mig att hantera diverse känslor och händelser i mitt liv. Lika destruktivt som att dricka bort sin ångest.
Numera kan jag le stort och skratta på riktigt, men ärr på armar och ben skvallrar om att jag inte är frisk. Som tur är så brukar mitt leende vara större och med självklart än bleknade ärr.
Även fast det var så länge sedan jag skadade mig så är det inte som om jag inte tänker på det. Jag tänker på det varje dag, ibland tänker jag "hur i helvete kunde jag göra så mot mig själv?" medan det andra gånger finns ett stort sug i att kapitulera och skada mig. Jag är fysiskt fri från sår och sådant, men psykiskt får jag nog kämpa väldigt väldigt länge.
Jag minns att en sjuksköterska frågade mig varför jag inte tog min lugnande medicin utan gick direkt till självskadorna och jag svarade att det inte finns någonting mer effektivt än att skada sig själv. Jag kan inte förneka det, men längtan efter ett vanligt liv är större och där finns det inte plats för självskador. I ett funktionellt liv finns det inga självskador. Och jag vill leva och må bra.
Respekt till min kropp och själ, jag måste hitta den respekten någonstans. Tills dess så skjuter jag fram mitt återfall, bestämmer mig om och om igen.
Jag har stor förståelse för att du ser skärandet som ett beroende men jag håller inte med, jag ser det som ett sätt att hantera ångest eller på andra sätt underlätta det psykiska måendet och därför som ett led i psykisk sjukdom. Man kan ha svårt att sluta och ha en längtan efter att skära men det är på sin höjd tvångsbeteende, OCD, inte beroende.
En beroendesjukdom visar sig på helt andra sätt, det är en sjukdom i sig, helt skild från psykisk sjukdom och jag skulle akta mig för att blanda ihop det med självskadebeteende. En människa med beroendesjukdom kontra en med självskadebeteende har ingenting med varandra att göra.
Självskadebeteende är inte att underskatta men det är ett led i psykisk sjukdom, jättehemskt absolut, men ett beroende som alkoholism är det definitivt INTE, det är nästan lite hånfullt mot alkoholism att ens jämföra dessa två. Då är man ute på väldigt djupt vatten.
Jag skulle aldrig håna en missbrukares beroende! Men jag hävdar fortfarande att jag har en poäng angående att kalla det för ett beroende, i alla fall i mitt eget fall. Vid fysiskt smärta utsöndrar kroppen inte bara endorfiner, utan även adrenalin och kroppen har ett eget försvar som sänder ut morfinliknande sammansättningar för att skydda mot smärtan. Det är en av många delar i självskadebeteendet som gör att man kan bli rent beroende av det. Jag har skurit mig när jag varit ledsen, när jag varit glad, när jag varit rädd, även när jag inte haft ångest just för att mitt psyke och även min kropp krävt handlingen, förberedandet, smärtan och lindringen som sker när man skär sig, bränner sig eller skadar sig själv på andra sätt. Jag hoppas att du förstår min jämförelse bättre.
Du är stark! Bra jobbat. Jag har inte skurit mig på en längre tid heller, men precis som du säger - det är inte precis så att man inte tänker på det.
Hittade hit via min blogg, en adress som var ifrån din sida, och jag fastnade. Speciellt vid detta inlägg.
Jag har inte heller skadat mig på länge, inte på riktigt. Kanske har det aldrig varit på "riktig" då jag aldrig har fått det till att börja blöda, utan det är själva känslan i sig jag har varit ute efter. Eller nu ljuger jag nog, jag har skadat mig, men inte lika mycket, eller ordentligt som jag har gjort tidigare. Naglar, kan göra väldigt ont.. Dock har jag hittat andra sätt att skada mig själv på, som andra inte kan märka och som inte syns, och som jag själv inte kom på att jag gjorde förens jag faktiskt öppnade ögonen och "ville" se det för inte speciellt länge sedan.
Men det är som du skriver, för mig också. Ett beroende som är svårt att bli av med, och tankarna finns där, speciellt när ångesten, paniken och nedstämdheten är som värst.
Kämpa på, skjut upp ditt återfall =) Tycker att det sista du skrev, var väldigt bra. Det fick en att tänka till. Att hitta respekten till sig själv, är inte lätt.
Känner jag mig själv rätt, kommer jag titta in här lite då och då.
Ta hand om dig.
Heja:)
