Idag har kära mor varit här. Vi har umgåtts, ätit ihop, städat (fast mamma skötte det mesta) och åkt på en åktur och köpt kattsand, lampor, mat... Hon fick träffa Torbjörn ansikte mot ansikte för första gången.

Det här fungerar. Det här med att hålla rutinerna. Jag tipsar alla som lever i en svartvit värld att grabba tag i det där grå, det där som man bara gör för att man måste. Visst, jag önskar likt Esther i Sylvia Plats bok Glaskupan att man bara behövde tvätta håret en enda gång, men att göra det var tredje dag eller så har sin charm ändå. När man väl gjort det så får man oftast och förhoppningsvis den där känslan av känslan att man lyckats med någonting, än om det är litet. Allt litet betyder någonting när man är och skrapar på botten.

Jag är glad att min läkare och min terapeut tror på min förmåga. Jag måste erkänna för mig själv att jag varit nedstämd i några veckor och haft fruktansvärd ångest, accepterat det och hittat någonting som fungerar för mig. Jag har tagit mig för det som är planerat för varje dag och det gör att jag kan skilja tiden åt. Det är viktigt för mig, att ha ett schema där jag förväntas att göra saker eller göra ingenting istället för att allting bara blandas och det slutar med att jag ligger i soffan hela dagen och ställer in varje träff jag har.

Det känns lite bättre. Lite är mycket när det är svårt. Mamma och pappa har verkligen stöttat, jag kan inte säga det tillräckligt många gånger och vet inte riktigt hur jag ska visa min uppskattning.

Imorgon kommer Mary hem, jag kommer typ låsa fast mig med henne i en fast omfamning. Hon är en så stor del av mitt sammanhang och jag längtar tills hon mår bättre och vi kan fortsätta framåt. Det enda man kan trösta sig med när det är skit är att det är ett faktum att man kan må bättre eftersom man faktiskt varit där. Jag vet att det finns tidsperioder då jag funkar som vilken annan människa som helst.

Jag kom på mig själv med att sitta och tänka "jag kommer aldrig kunna jobba" i helgen när jag hade panikångest, men så stängde jag det tidsfönstret eftersom det inte är aktuellt och att framtiden kan bjuda på vad som helst. Den som lever får se.

Jag lyssnar på Terribly Dark av Frida Hyvönen, min nya besatthet. Den och Jumper med Third Eye Blind går hett här hemma.