Imorgon tar jag på mig ansvaret igen. Jag har andats Nordmalingsluft, ätit regelbundet, sovit och läst "trygg" litteratur, sådant som inte gör att jag hittar gömda budskap. Lättläst och invant. John Marsden kommer alltid vara min förebild när det gäller ungdomslitteratur.

 

Ja, imorgon åker jag hem till katterna och tar Puffen med mig. Jag har dragit på mig ryggvärk igen men jag får leva med det helt enkelt. Det blir kanske bättre av att sova i min egen säng. Jag blir på egen hand igen, men det är städat och fint så jag behöver "bara" sköta mig själv och djuren. Det är alldeles lagom ansvar. Vi har de mest välmående katterna i Umeå skulle jag tro och jag tar fullt ansvar för Puffen när hans mamma är och vilar upp sig. Jag vill egentligen stanna och ta hand om Svante, men han skulle våga röra sig mycket friare om Puffen inte alltid hotade med att äta hans mat eller skrämma honom på något sätt. Man skulle kunna hålla bättre koll på hur mycket Svante äter om Puffen inte smygäter kattmaten och även om jag börjar bli ett ess på att ge piller till Svante så kan mina föräldrar lika gärna göra det.

 

Svante vill bara ut, han har inte ont, men risken för att han ska gå under jorden och dö gör att vi inte vågar släppa ut honom. Å andra sidan skulle han nog få mer aptit om han fick vara ute. Ja, jag ältar. Går igenom allt så att det ska fastna i huvudet och blöda ut det i text gång på gång tills det slutar blöda.

 

Jag har inte heller haft tillfälle att hälsa på Mary på det där hemska stället hon är på nu, vilket är trist. Men på fredag blir det förhoppningsvis hon och jag med godis och kramar hemma hos oss. Det ser jag fram emot. Jag ska försöka laga riktig mat och inte förlita mig på färdigrätter.

 

Kalla mig misstänksam eller paranoid, men jag tror att någonting händer i universum. Som en universal depression som jag står och betraktar. Risken är att jag åker på en dänga. Jag ska göra mitt bästa för att hålla humöret uppe och ljudet i mitt huvud på avstånd. Trefaltsregeln gäller, allt jag gör kommer tillbaka till mig tre gånger.

 

Jag ska sätta in Solian snart är det tänkt. Den beskrivs som en lättare form av Leponex. Ännu mer medicin, men då kanske jag kan leva på ett annat sätt, ett bättre sätt. Den här gången ska vi ta det riktigt lugnt under insättningen, så att det inte blir en katastrof som det blivit tidigare. När jag skulle börja med Abilify så blev jag nästan manisk - jag var överallt, städade allt och när saker tog slut att städa så ville jag skrubba uteplatsen helt i onödan. Jag var helt tokig. Det var skönt på ett sätt, eftersom jag var mindre trött, men jag blev dålig och som ni vet så väntar ett stup efter varje hypomani om man inte sköter det på rätt sätt.

 

Jag är så less på att må dåligt, så de gånger jag kan välja att gräva ner mig så låter jag bli. Ibland undrar jag hur jag kan stå på benen. Jag är van, jag är rationell tycker jag. Jag förstår det här med Svante och jag förstår det här med Mary. Det enda man kan göra är att göra det bästa av det som ges till en. Tyvärr har det varit en hel del skit som jag fått men även det måste bearbetas på ett sunt sätt.

 

Jag ska skälla lite på Thomas i övermorgon. Han borde ha följt upp mig förra måndagen, som han lovade. Jag ogillar brutna löften. Lova ingenting så ska att jag kan bli glatt överraskad istället. Ska nog be om Alvedon Forte imorgon, värken stör mig verkligen. Jag har annat att tänka på och måste fixa promenaderna med Puffen.

 

Nu när jag tagit ett steg tillbaka och betraktat det som varit den senaste veckan så förstår jag att jag skrämt min omgivning. Jag har skrämt mig själv. Andra skrämmer mig. Alltid rädd.

 

Jag sa det till mamma, att jag har en halvtimme då jag släpper allt. Det är när Vänner visas på TV. En halvtimma som är min egen där jag kan slappna av. Jag har sett avsnitten tusen gånger men kan ändå skratta åt skämten som om det var första gången jag såg det. Lynn gav mig de första två säsongerna i present så jag har gott om Vänner att titta på när jag känner mig ensam. Det är också en väldigt "snäll" serie utan underförstådda budskap (för det mesta).

 

Jag ska försöka få i Svante lite mer mat och sedan är det god natt. Jag är trött som vanligt men inte sömnig. Det är fruktansvärt irriterande. Så nu avslutar jag den här novellen och går ut i mörkret en snabbis med Puffen.

 

 

Jag försöker att inte hänga upp mig på Svante, men det är svårt. Minsta lilla sak han gör observerar jag noga. Glädjen när han orkar tvätta sig, rädslan när han inte ätit upp all mat vi gett honom, om han kurrar på grund av stress eller för att det är mysigt... Jag är spänd som en fiolsträng. Men då gav Puffen mig en så himla söt bild där han står och kissar i höstsolen:

 

 

 

 

 

 

Idag är mina tankar och min själ i Kiruna, där Maria ska begravas. Jag är fortfarande väldigt ledsen och lite arg också, samt frustrerad över att jag aldrig mer får krama henne eller prata med henne. Jag försöker nå henne men det blir en återvändsgränd. Hon är ju död. Jag försöker få in det i huvudet, Maria lever inte längre. Hon tog sitt liv, tillslut. Men hon var så full av liv!

 

Vi bör ha en nollvision när det gäller självmord. En läsare tipsade mig om sajten http://suiciderescue.se/, som jag känner att vi bör sprida för vinden och låta alla ta del av som suicidprevention. Det är ett stort samhällsproblem och statistiken på försök till självmord och fullbordade självmord är skrämmande.

 

Nu ska jag ta en stund, tända ett ljus och lyssna på musiken från minnesstunden. Än en gång, tack Anna.

 

 

Igår samlades vi till minne av Maria. Vi höll till på sjukhuskyrkan och det formligen strömmade in människor som Maria berört på ett eller annat sätt. Det spelades musik, två diakoner välkomnade alla och vi fick sitta en stund. Min sorg bröt ut i form av tårar och snor, det kändes så oväntat men ändå inte - jag kunde höra mig själv inuti, hur jag ylade efter min Maria att komma tillbaka. Vi sjöng "Du vet väl om att du är värdefull" tillsammans och de som ville delade med sig av minnen och tankar kring Maria. Det var både skratt och gråt,

 

Maria var en sådan urkraft, både i det onda som i det goda. Hon var busig och hade intressanta tankegångar och underlig humor, samtidigt kunde hon må djuplöst dåligt också och vara destruktiv. Men någonting i alla fall jag alltid kunde lita på trots Marias ofta ambivalenta tillstånd var att hon var en omhändertagande människa som var varm och hennes hjärta klappade hårt för sin bror. Hon ställde alltid upp för mig. Jag har sagt det och jag säger det igen, såhär efteråt, att jag älskar dig, Maria.

 

Vi var där väldigt länge. Begravningen sker i Kiruna, men för oss i Umeå-trakterna blev det som en egen begravning här, för de som inte kan ta sig upp dit. Jag tycker att det blev en värdig tillställning och som jag sa på minnesstunden, min stora sorg är att hon nog inte visste hur omtyckt och älskad hon var.

 

Man vill gärna finna en syndabock när någon tagit sitt liv, men jag tror att det här var Marias val och att ingen riktigt kunde se det komma. Jag plockar upp bitar ur våra samtal de senaste månaderna, de senaste åren, och när hon lämnade avdelningen på söndagskvällen kunde ingen se vad som skulle ske. Därmed inte sagt att psykiatrin är perfekt, men vad som skett och hur hennes behandling har varit tycker jag att hon ska få behålla, det ska jag inte skriva ut på bloggen. Jag vill bara påminna er som tror sig ha någon skuld att det inte är deras fel. Maria valde den här vägen och det brinner av saknad inom mig.

 

Vi som är kvar på jorden måste leva med sorgen och det känns väldigt tungt, men igår fann vi alla stöd i varandra. Maria lever vidare, kanske uppe i fjällen, men framför allt i våra minnen och i vår saknad. Minnesstunden var vacker och jag hoppas att hon kunde se oss, känna oss, höra oss... Vi som blev kvar. Hon har och har alltid haft en speciell del i mitt hjärta och jag vårdar mina minnen med henne ömt, även om det också gör ont att minnas och veta att man inte kommer kunna skapa fler minnen.

 

Tack alla som kom på minnesstunden och gjorde den så vacker.

 

Älskad, saknad.

 

 

 

 

Idag hade min läkare klämt in en tid med mig. Han mår nog lika dåligt som mig nu. Jag sökte svar, jag måste få veta. Hur det var innan, under, efter, vad som skulle hända nu...

 

Det kändes som om jag pratade om någon annan och inte om min Maria. Jag var en av de sista som såg henne i livet, och min läkare visste inte mycket mer än mig. Det är så många olösta frågor, men jag fick hela händelseförloppet förklarat för mig. Vad vi inte vet är hur Maria tänkte. Vi kände oss ganska maktlösa där vi satt och begrundade det som skett.

 

Innan hon for hem på söndagen så hade hon den där inåtvända blicken. Jag har sett den tusen gånger förut, varför just nu?

 

Hösten busar utanför fönstret. Jag minns soliga höstdagar då jag och Maria busade och hade lövkrig. Gula björklöv singlade ner över oss och vi skrattade, busade som barn. Det är ett vackert minne av många.

 

Vi fick en ängel till låns.