Det är väldigt mycket aktivitet här. Djur som ska skötas om. Mamma har klippt tovor och klor på Puffen, vi har gett Svante sina piller och jag har trugat i honom mat. Då menar jag verkligen TRUGAT. Jag kör med någon sorts omvänd psykologi - ställer mig med matskålen och säger att det är mat, sedan ber jag honom sitta (någonting som vi gjort från det han var liten) och så har jag ställt fram maten. Han åt inte upp allt, gick till dörren för att han ville ut, så jag kom med matskålen till dörren. "Hörrudu, du var inte riktigt färdig", och så sätter jag matskålen framför honom. Då åt han upp resten.

 

Det där med att ge honom piller är näst intill omöjligt, men som sagt ett väldigt gott tecken. Men frågan är, om vi inte får i honom tabletterna, kommer han då bli sämre? Jag är också medveten om att det inte är säkert att han blir bättre trots omvårdnad och medicin. Man kan inte "slösa" (så fult ord) hur mycket pengar som helst på ett djur, även om man skulle vilja. Och vill det sig illa så är det enda rättvisa att låta honom somna in. Jag vet allt det där, men jag vill inte, orkar inte, snälla bli frisk Svante!

 

Det är dygnet-runt-ångest, men idag har det lättat lite. Jag mådde väldigt dåligt på förmiddagen och jag vet inte varför, antaglen för att jag är trött och har ont i ryggen.

 

Kära du, det är så mycket som jag vill säga dig. Men jag kan inte. Snarare får inte. Det är komplicerat och även om någon skulle förstå så skulle det antagligen inte göra detta någonting bättre.

 

Min läkare ringde idag och jag fick en tid på fredag. Jag antar att han fattar att han har försummat mig och genom det samtal vi hade så förstod han nog att stängslet till min hästhage står vidöppen. Som en tickande bomb. Kanske har jag redan förlorat några hästar, det är svårt att hålla ett längre samtal utan att glömma vad jag egentligen pratade om eller om jag har en poäng.

 

Hur som helst så ska jag ut på promenad med mamma snart. Värken i ryggen till trots. Jag får stretcha när jag kommer in.