Imorgon tar jag på mig ansvaret igen. Jag har andats Nordmalingsluft, ätit regelbundet, sovit och läst "trygg" litteratur, sådant som inte gör att jag hittar gömda budskap. Lättläst och invant. John Marsden kommer alltid vara min förebild när det gäller ungdomslitteratur.

 

Ja, imorgon åker jag hem till katterna och tar Puffen med mig. Jag har dragit på mig ryggvärk igen men jag får leva med det helt enkelt. Det blir kanske bättre av att sova i min egen säng. Jag blir på egen hand igen, men det är städat och fint så jag behöver "bara" sköta mig själv och djuren. Det är alldeles lagom ansvar. Vi har de mest välmående katterna i Umeå skulle jag tro och jag tar fullt ansvar för Puffen när hans mamma är och vilar upp sig. Jag vill egentligen stanna och ta hand om Svante, men han skulle våga röra sig mycket friare om Puffen inte alltid hotade med att äta hans mat eller skrämma honom på något sätt. Man skulle kunna hålla bättre koll på hur mycket Svante äter om Puffen inte smygäter kattmaten och även om jag börjar bli ett ess på att ge piller till Svante så kan mina föräldrar lika gärna göra det.

 

Svante vill bara ut, han har inte ont, men risken för att han ska gå under jorden och dö gör att vi inte vågar släppa ut honom. Å andra sidan skulle han nog få mer aptit om han fick vara ute. Ja, jag ältar. Går igenom allt så att det ska fastna i huvudet och blöda ut det i text gång på gång tills det slutar blöda.

 

Jag har inte heller haft tillfälle att hälsa på Mary på det där hemska stället hon är på nu, vilket är trist. Men på fredag blir det förhoppningsvis hon och jag med godis och kramar hemma hos oss. Det ser jag fram emot. Jag ska försöka laga riktig mat och inte förlita mig på färdigrätter.

 

Kalla mig misstänksam eller paranoid, men jag tror att någonting händer i universum. Som en universal depression som jag står och betraktar. Risken är att jag åker på en dänga. Jag ska göra mitt bästa för att hålla humöret uppe och ljudet i mitt huvud på avstånd. Trefaltsregeln gäller, allt jag gör kommer tillbaka till mig tre gånger.

 

Jag ska sätta in Solian snart är det tänkt. Den beskrivs som en lättare form av Leponex. Ännu mer medicin, men då kanske jag kan leva på ett annat sätt, ett bättre sätt. Den här gången ska vi ta det riktigt lugnt under insättningen, så att det inte blir en katastrof som det blivit tidigare. När jag skulle börja med Abilify så blev jag nästan manisk - jag var överallt, städade allt och när saker tog slut att städa så ville jag skrubba uteplatsen helt i onödan. Jag var helt tokig. Det var skönt på ett sätt, eftersom jag var mindre trött, men jag blev dålig och som ni vet så väntar ett stup efter varje hypomani om man inte sköter det på rätt sätt.

 

Jag är så less på att må dåligt, så de gånger jag kan välja att gräva ner mig så låter jag bli. Ibland undrar jag hur jag kan stå på benen. Jag är van, jag är rationell tycker jag. Jag förstår det här med Svante och jag förstår det här med Mary. Det enda man kan göra är att göra det bästa av det som ges till en. Tyvärr har det varit en hel del skit som jag fått men även det måste bearbetas på ett sunt sätt.

 

Jag ska skälla lite på Thomas i övermorgon. Han borde ha följt upp mig förra måndagen, som han lovade. Jag ogillar brutna löften. Lova ingenting så ska att jag kan bli glatt överraskad istället. Ska nog be om Alvedon Forte imorgon, värken stör mig verkligen. Jag har annat att tänka på och måste fixa promenaderna med Puffen.

 

Nu när jag tagit ett steg tillbaka och betraktat det som varit den senaste veckan så förstår jag att jag skrämt min omgivning. Jag har skrämt mig själv. Andra skrämmer mig. Alltid rädd.

 

Jag sa det till mamma, att jag har en halvtimme då jag släpper allt. Det är när Vänner visas på TV. En halvtimma som är min egen där jag kan slappna av. Jag har sett avsnitten tusen gånger men kan ändå skratta åt skämten som om det var första gången jag såg det. Lynn gav mig de första två säsongerna i present så jag har gott om Vänner att titta på när jag känner mig ensam. Det är också en väldigt "snäll" serie utan underförstådda budskap (för det mesta).

 

Jag ska försöka få i Svante lite mer mat och sedan är det god natt. Jag är trött som vanligt men inte sömnig. Det är fruktansvärt irriterande. Så nu avslutar jag den här novellen och går ut i mörkret en snabbis med Puffen.