Utskriven och om att bli bältad samt att det fortfarande finns hövliga personer där ute.
2013-10-18 @ 20:28:39
Det har varit en intensiv dag, men slutet gott, allting gott.
Jag träffade min läkare och sa att jag var redo att skrivas ut. Vi är så rutinerade och kan läsa av varandra ganska bra (även om han har ett bra poker face), så jag dunsade ner i hans soffa och började babbla. Det var så mycket som behövde sägas.
Nu kommer jag vara ärlig, mest för att jag tycker att man inte ska skämmas dessa saker utan snarare tala om dem för att avdramatisera det. Jag frågade vad som egentligen hände de gånger jag blev bältad. Det hände ett tiotal gånger under den här inläggningen - jag tappade kontrollen, allt blev svart och jag vaknade liksom till i bältsängen.
Det låter läskigt, eller hur? Och det låter inte alls som jag - jag är en visserligen ångestdriven patient men jag är hövlig och respekterar andra. Det skrämmer mig att jag mådde så dåligt att min hjärna var tvungen att stänga ute allt annat. Jag vaknade med smärtor och blåmärken.
Jag tror att blackouterna kom när personalen började försöka hålla fast mig. Ingen vill bli fasthållen, det är värre än att vara bältad i många fall. Jag var så okontrollerbar att de inte hade något val. Det var också därför jag fick LPT.
Det är ett tvångsåtgärd som jag ibland tycker att de använder för ofta. Jag vet andra patienter som har blivit bältade för att de kastat en stol eller sparkat ut en sopkorg. I mitt fall så handlade det om att jag vände taggarna inåt och ville skada mig själv. Det har jag skrivit om tidigare och ja, det är ju ganska uppenbart med tanke på alla märken och ärr jag har.
Jag vill ändå påpeka att det inte är någon skam, därför hemlighåller jag det inte heller. Jag vet att släkt och vänner kommer läsa det här, men de kanske också behöver få insikt i vad som händer inom psykiatrin. Och jag är ju Sara, ändå. Sara med vissa svårigheter.
Det brukar vara standard att ligga bältad i 4 timmar, men ibland släpper de upp en tidigare, ibland senare. Allt utifrån om man lugnat ner sig tillräckligt. Personalen har ändå varit väldigt snälla mot mig, eftersom jag kämpat så hårt rent fysiskt så har det varit rena work-out-pass. De har de baddat mitt huvud och bröstkorg med våta och kalla handdukar när jag väl var fastspänd. De har pratat med mig när jag sansat mig och det är, vad ska man säga... no hard feelings. Jag förstår varför de var tvugna att ta till denna tvångsåtgärd.
Men nu är jag på fötter igen. Det var länge sedan jag var bältad. Jag har haft en lång permission för att testa om jag klarar att vara hemma själv, och det har funkat. Därför skrevs jag ut med flera recept
Jag har haft ett samtal med Mary, en skötare och hennes läkare. Hon tar hand om sig själv och har en time out. Det kändes som ett bra samtal, läkaren var eftertänksam och jag gillade honom. Han lyssnade. Det är sällsynt, tyvärr.
Jag hämtade ut mina mediciner och hoppade på första bästa buss hem. Allt strålade - alla färger, löven på träden som speglade solens strålar. När jag hoppade av vid min hållplats så lekte jag med löven på marken och tog rönnbär i händerna, kastade dem i luften och lät dem regna över mig.
Jag gjorde en tabbe dock. Jag kom hem utan telefon. Jag har varit så fokuserad på allt annat så jag vet inte var jag tappade mobilen. Jag letade igenom hela lägenheten tusen gånger, jag gick tillbaka till busshållplatsen och sedan hem igen utan att ha hittat den. Det var otroligt stressande.
Efter några timmar skrev Mary till mig på facebook att min mobil var hittad och att en kille skulle komma förbi med den. Jag blir fylld av hopp för mänskligheten - vem som helst skulle ju ha stulit den. Han fick hittelön och en kram. Jag hade tappat telefonen vid busshållplatsen. Det finns änglar!
Nu ska jag ta det lugnt - på riktigt. Se Idol och mysa med katterna. Jag hoppas att Mary blir väl omhändertagen, för jag står lite maktlös mot hennes depression. Men hon är en kämpe och vår kärlek är så stark. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli väldigt bra - vi har framtiden vid våra fötter, hon ska bara få tid att komma på banan igen. Jag älskar henne så mycket att jag vill gråta.
Kommentarer
Postat av: Wiilow [Foto Tankar Känslor]
En stor kram till dig!
Postat av: Anonym
jag undrar bara varför du härmar berny pålsson? Du har ju härmat hennes blogg bild. Där hon små ler samt sträcker ut tungan liite lätt. Varför bara inte vara dig själv? Du är ju inte direkt lik berny pålsson.
Postat av: Saari
Wiilow, Tack, kram!
Anonym: Jag har haft samma header i ett år snart, innan Berny hade den header hon har nu. Men visst, jag har gått in på hennes blogg och ser att hon också har samma "pose". Great minds think alike kanske? Det är bara en slump och jag är väldigt mycket mig själv.
Postat av: Lina
Jag ser ingen likhet alls med Berny. Känner inte dig Sara, men jag känner heller inte Berny annat än genom det ni skriver. Och nej, jag ser absolut ingen likhet.
Kämpa på, och kramar
