Idag kombinerade jag en promenad med att gå och handla. Jag behövde inte mycket från affären, bara plommonjuice, mjölk och lite gott inför helgen. Imorgon kommer Mary hem på permission och det ska bli mysigt.

 

Det har på sätt och vis varit skönt att vara ensam hemma ett tag, jag känner att jag är kompetent nog att styra mitt liv själv, att underhålla mig och inte bli destruktiv. När man umgåtts med 21 psykpatienter på en avdelning som har 13 platser så är det skönt att röra sig i lägenheten, i tystnaden. Inga larm, inga ständiga ljud, en bekväm säng, tillåtelse till att göra i princip vad jag vill, när jag vill. Men jag saknar Mary. Jag har hittat den enda människan på jorden som jag kan umgås med nästan ständigt utan att behöva någon ensamtid. Hon är min pusselbit.

 

Jag var på avdelningen så pass länge att jag aldrig har någonting nytt att säga när jag träffat människor utanför avdelningen. Det brukar kännas väldigt jobbigt de gånger min bror kommit upp på besök och jag just varit inlagd, för det enda jag kan prata om är de olika patienterna och deras agerande vilket inte är intressant alls egentligen. Inte i den situationen i alla fall.

 

Jag vill kunna berätta om våra djur och deras bestyr, fånga nya händelser utanför psykets väggar och betrakta världen som den är och inte genom okrossbart glas.

 

Idag mår jag inte helt bra. Av någon orsak så har jag sämre aptit, men jag äter såklart ändå. Mat är medicin. Ibland får jag tänka att det är näring jag stoppar i munnen, inte mat. Dessutom är jag livrädd för att svälja - här vet mina föräldrar vad jag menar. Jag är så pass rädd för att svälja fel att jag tar en tugga, tuggar och sköljer ner det med vatten. Varenda tugga. Plommonjuicen är så pass tjock att det känns svårt att svälja, också. Det är jättejobbigt och en anledning till att jag inte gillar att äta ute. Jag får snabba panikattacker när jag sväljer, som ett nålstick, en millisekund av panik.

 

Jag tänker mycket på Anna som är i Kiruna nu. Sänder kärlek!