Jag fick ett sådant där Samtal igen, på tisdag morgon. Det där man inte vill ha. Det där som inte fick vara sant.

 

Maria har lämnat oss. Hon tog sitt liv, hon orkade inte längre.

 

Jag kan inte förstå, kanske vill jag inte det heller. Detta är en ond dröm. Min fina, alldeles speciella vän...

 

Det var som om jag visste att någonting hade hänt, innan Mary ringde Samtalet. Maria satt i korridoren i söndags när jag kommit tillbaka från permisen. Hon väntade på besked om hon skulle få ta sig själv till behandlingscentret hon bodde på eller om de skulle hämta henne. Jag sa: Det är väl schysst att få skjuts. Men det tyckte inte Maria. Jag frågade om det handlade om en frihetssak och hon sa att det var det. Hon hade den där inåtvända blicken som hon ofta hade när hon mådde dåligt.

 

Min läkare ställde in alla möten på måndagen "på grund av en händelse". Tanken slog mig att det kunde gälla Maria, men jag slog bort den för att det var en sådan otrevlig tanke.

 

Natten till tisdag ringde min telefon flera gånger, men jag orkade inte svara. Jag drömde om en svart boaorm som hade slingrat sig runt mina armar och hals och som kvävde mig. Jag vaknade med andan i halsen.

 

Sedan kom morgonen då allt slogs i spillror. Då jag fick veta vad som hänt. Det var Mary som (ännu en gång) fick ringa Samtalet. Jag har dåliga nyheter...

 

Att Maria tagit livet av sig.

 

Det är väldigt suddigt, men Mary hade ringt avdelningen så de var i mitt rum när jag fått nyheten. Automatiskt gav de mig lugnande och jag förstod ingenting. Jag brast, jag grät, jag gråter aldrig men jag grät. Min vän.

 

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, alla tankar och känslor. Världen rör sig fortfarande men inte jag. Det har varit mycket stirrande i väggen och jag ska inte missanvända ordet "apati", men något åt det hållet var det.

 

Jag kan inte förstå det här. Jag har så många frågor, och imorgon ska jag få träffa min läkare och ställa dem. Han har sekretess såklart, men vissa saker kan vi prata om. Han mötte mig en kort stund idag och han behövde en kram lika väl som jag behövde en.

 

Jag är hemma nu, på permission. Jag går igenom bilder och ventilerar och sörjer med Mary.

 

Maria, om jag fick säga någonting till dig nu, så är det att du inte var ensam även om du kände dig så, och var en älskvärd, varm person som berört många. Vi har pratat om allt genom åren och jag fascinerades alltid av ditt tänk. Jag älskar dig då, nu och för alltid. Du lämnade avtryck hos så många och jag hoppas att du visste att du var omtyckt och älskad. Jag önskar att du valt en annan väg och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna acceptera att du är borta. Du är en starkt lysande stjärna på min himmel.

 

Vila i frid. Jag ska vårda varje minne jag har av dig.