Hur kom det sig att du startade denna bloggen?

Jag har bloggat sedan urminnes tider. På communitys har jag skrivit öppna och låsta dagböcker, idag skriver jag i en öppen och en låst blogg. Jag ville ha en plats för mina tankar, åsikter och känslor. Dessutom vill jag nå ut till andra som har liknande problem, men framför allt så handlar bloggen om mitt dagliga liv.

Jag kanske missminner mig, men har för mig att du och Mary planderade giftemål tidigare. Hur ser de planerna ut?

Sedan en väldigt privat fråga, som du inte alls behöver besvara om du inte vill. Hur går dina tankar om barn i framtiden?

Jag och Mary är förlovade och tänker gifta oss. Jag vill ha ett stort bröllop, men det finns inga pengar. Jag känner mig trygg (utan att ta något för givet såklart) i mina relation, det spelar egentligen inte någon roll när vi gifter oss.

Jag har funderat mycket på barn, sedan jag började umgås med Marys brorsbarn. De är underbara små människor. Men är jag redo? Nej. Kommer jag att bli redo? Inte än på ett tag. Men jag har alltid avskytt barn, förmodligen för att jag inte haft någon särskilt kontakt med barn som till exempel småsyskon eller barnvaktning. Ändå har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja ha barn, men det är så mycket som jag vill ha färdigt innan dess. Jag vill vara friskare, äta mindre mediciner, ha körkort och bil och mer livserfarenhet. Den livserfarenhet jag har ligger mycket inom psykiatrin och jag vill bara vara en vanlig människa i ett vanligt sammanhang tills jag känner mig tillräckligt trygg för att skaffa ett kärleksbarn.

Ibland har jag upplevelser som vissa skulle kalla övernaturliga eller magiska. Ibland tror jag verkligen på dem och ibland är jag säker på att allt händer i mitt huvud och att det är "sjuka" tankar (t.ex. när jag får hemliga meddelanden och hör ljud och röster).

Jag har tidigare läst att du också har funderat kring var man ska dra gränsen mellan sjukt och andligt. Jag skulle vara jättetacksam om du kunde utveckla dina tankar kring det. Var drar du gränsen? Hur vet du vad du ska tro på när det är som värst med röster och mystiska upplevelser?

Oj vilken svår fråga. Jag har en väldigt ambivalent sjukdomsinsikt. Ibland tror jag att röster och andra upplevelser är mitt kall, andra gånger avfärdar jag det som min sjukdom. För inte så länge sedan berättade min sambo att jag suttit på akutpsyk och menat att jag är övermedial snarare än sjuk, men då var jag så djupt nere och hade ingen verklighetsuppfattning. Men när jag träffar Olivia och vi skapar strömavbrott och jag kände Malin hålla om mig så kände jag att det absolut inte var sjukt utan verkligt.

Jag har diskuterat det här med min läkare, som är frikyrkligt uppväxt. Han förklarade att de kunde tala i tungor och låta Gud tala genom olika människor, men att de efter sessionerna kunde sätta sig och fika som vanliga människor. Är man psykotisk lägger man inte bara undan sina upplevelser och sparar dem ömt i sitt minne och sin själ, utan det är inte ett val man gör. Dessutom är psykotiska upplevelser oftast obehagliga, till skillnad om man blir rörd av den gud man tror på.

Jag har egentligen inget svar. Jag funderar fortfarande fram och tillbaka i den här frågan.

Vad är meningen med livet?

Finns det liv i rymden?

Vad är hemligheten bakom lycka?

Det var svåra frågor. Vi går igenom cykel efter cykel, skapar nya erfarenheter och tar farväl av andra. Jag vill inte säga att livet är meningslöst, jag vill inte tänka så. Samtidigt vill jag inte veta meningen med livet, inte innan jag är redo. Och jag är inte redo förrän jag ligger på min dödsbädd.

Definiera liv. Det finns spår av vatten på Mars, har jag hört. Men finns det liv som är baserat på annat än kol? Vad är liv? Vi tror oss veta vad liv är på jorden, men rymden som är oändlig och fortfarande expandera (hur nu något som är oändligt kan expandera vet jag inte) så det är idiotiskt att tro att det inte finns liv som liknar våra, eller att det finns liv som inte alls är likt vårt. Jag passar frågan till min bror som är rymdingenjör.

Hemligheten bakom lycka är ingen hemlighet. Jag vet var jag finner min lycka. Jag visste det inte för några år sedan, men nu hittar jag den överallt.

Hej! Jag undrar vilka neuroleptika du provat och vilka som har fungerat bäst/haft minst biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt vad som fungerar för olika personer men undrar iaf. Har du provat litium? Jag skriver som jag gjorde till din sambo att jag önskar er lycka till med det ni kämpar med! Keep up the good work! :)

Jag har prövat en rad neuroleptika. Seroquel, som jag står på nu, Cisordinol för sömn och för att liksom komma ur något psykotiskt, Nozinan för sömnen, Risperdal mot ”vanföreställningar”, Zyprexa som lugnande, Abilify som gjorde mig tokigare än vad jag var innan, Truxal och Burnoil som lugnande, Trilafon som antipsykotisk… Jag står på en hög dos Seroquel just nu och vill pröva Solian istället. Hittills har Seroquel fungerat bäst eftersom den både är stämningsstabiliserande och antipsykotisk, men jag har biverkningar som hjärtklappning, blodtrycksfall, viktuppgång, trötthet. Jag får helt enkelt stå ut med det. Det gör mig så förbittrad, att jag inte kommer undan biverkningarna, speciellt viktuppgången.

Tack för peppningen!

Lithionit har jag ätit under ett år tror jag. Jag gick upp mycket i vikt (vätska) och kände mig lätt nedstämd under hela perioden. LITE sväng i humöret vill man ju ha. Kunna känna sig glad eller ledsen ibland. Jag bara var. Jag kände ingenting. Tack för dina fina ord!

Jag undrar lite mer om din "spyfobi", gäller det både när andra spyr och dig själv? Hur gör du när de tex är ute eller på fest, hur fixar du ångesten för att någon ska spy?

Ojoj, min spyfobi handlar både om att jag ska spy själv eller när andra spyr. Oftast är alkohol inblandat när någon kommer kräkas, och är jag själv onykter så dämpar det min fobi, men sist jag såg någon kräkas var mitt på blanka dagen. Ett gäng killar hade väl rökt, snusat eller luktat på glöggen för första gången och en kille kräktes vid ett träd. Jag vände på klacken och gick hem, tvättade händerna noga och ältade händelsen tills den inte kändes lika farlig längre.

Du frågar hur jag fixar ångesten, men saken är väl det att jag inte fixar den typen av ångesten alls om jag inte är bedövad med alkohol eller min vid behovs-medicin. Jag försöker ha själv-terapi, utsätta mig för deckarserier där folk ibland kräks (som Rizzoli & Isles), men det är ett svårt problem som kan bestämma om jag överhuvudtaget ska gå på mina möten och annat alls.

Men du måste väl främst hålla ihop dej själv och hon ta lite ansvar för sej själv?

håller med M. jag vet inte men det intrycket jag får genom din och marys blogg är att det mest är du som kämpar och verkligen tänker på Hennes och Erat bästa, medan hon gett upp och nästan föredrar att sitta på psyket än försöka klara vardagen hemma.
men som sagt.. det är bara det Intrycket, den bilden jag får utifrån era bloggar. kan ju vara helt annorlunda i verkligheten.

jag tycker bara att du ska vara försiktig.. inte hänga upp allt på en person som vill falla. been there, done that och det går oftast åt helvete.

Ja , precis. Håller med O om varje ord, och jag tror ingen av oss menar detta som en "elak kommentar" faktiskt.
Hoppas att detta är bara som det verkar och framstår på bloggarna förstås!

Jag känner att jag skulle vilja svara på dessa kommentarer. Mary har inte skrivit mycket i sin blogg nu när hon haft en svår depression, och jag har i min tur använt min egna blogg för att pysa ut alla känslor och tankar jag har som jag är villig att dela med mig. Ni säger att det är ojämnt, vilket inte riktigt stämmer. Vad är det ni säger, att hon glassar i en sjukhussäng (för det är ju så härligt) och jag kämpar på hemma. Det är ingen som har glassat kan jag säga, varken här hemma eller på slutenvården. Men vi har ringt och sms:at varje dag, träffats när vi kunnat och har ett liv bakom våra bloggar, förlovade och älskande. Vi går igenom saker tillsammans och var för sig som vilket annat par som helst. Vi har visserligen oddsen emot oss i och med att vi båda har liknande sjukdomar men det är någonting som vi ständigt diskuterar, även innan vi blev ett par officiellt.

Det händer att jag blir inlagd, senast var i sommar. Det blir ungefär i snitt sex gånger per år skulle jag tro, för när jag mår dåligt så har jag ett löfte till mig själv och till min sambo att söka hjälp. Den här gången tog Mary sitt ansvar och la in sig, kämpade sig genom dagarna på sitt håll medan jag försökt hålla ställningarna hemma och sköta mitt. Det är så vi får det att funka. Snart firar vi två år och det är mycket tack vare henne som jag tagit så många steg fram. Jag har förstås gått omkring och varit orolig för den jag älskar, men jag vet att hon gör sitt bästa och att jag oroar mig är helt i onödan eftersom jag faktiskt inte kan göra mer än att älska henne. Vi sitter inte ihop i höften. Vi har våra privata krig och, som man gör när flyget man sitter på är på väg att krascha, så hjälper vi oss själva för att sedan kunna stötta den andra.

Två år tillsammans och vi fortsätter räkna. Psyket är hemskt otrevligt men ibland nödvändigt. Det gnager på relationen men vi står starka tillsammans trots det. Många gånger har Mary sagt att hon vill hem, men jag har sagt att hon inte fått komma hem förrän hon är tillräckligt stabil. Det är för att jag inte är en skötare utan en sambo. Ingen sjukdom ska skilja på oss, inte nu och inte i längden. Mary är jävligt stark, så stark att hon vågade vara svag och göra det rätta, be om hjälp. Jag råkar ha ett komplex för att lösa ALLAS problem, vänner och bekanta, det är kanske därför ni anser att jag kämpar hårdare? Jag vet inte, you tell me. Men våga inte påstå att jag skulle kämpa hårdare än någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.

Doften av salta tårar

Skär genom natten

Sömnlösa ögon

Grusade drömmar

Gå vidare, säger de

Mina ben viker sig

Under sorgens vikt

Stigen leder ingenstans

Hoppfullheten avbryts

Av skrikande munnar

Stängda dörrar

Slutna fönster

De ropar på mig

Vi ska ta dig dit

Hur många salta tårar

Kommer fällas innan dess?

Jag ska sprida mina vingar

Flyga högt i medvind

Nya möjligheter föds

När gamla dör

Mary, jag tror att du är min lobster. Jag älskar dig. Jag väntar hem dig snart och vi ska fortsätta bygga på vår ljusgrå vardag. Underbara du!