Jag grät av lättnad när Mary kom hem igår. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var hon, en uppenbarelse, men hon var verklig och hon hade liv i ögonen. Under kvällen så gungade hennes höfter till musik som spelades. Det var länge sedan jag såg henne göra sin lilla dans. Hon känner sig bättre och jag behöver inte hålla andan längre. Visst, allt är inte bra, men det är lite bättre och lite är väldigt mycket med tanke på hur djup depression hon har. Så jag grät och höll om henne.

 

En av de bästa sakerna jag vet, något som jag gjort sedan vi började dejta, är att gå isäng, diskutera dagen och annat viktigt och oviktigt, släcka och lägga armen om henne. Sedan ligger jag så tills hon somnat. Sedan vänder jag mig om och vet att jag sover tillsammans med en av de viktigaste personerna i mitt liv.

 

Jag blev dock skrämd igår. Min pappa har genomgått en operation i foten, de stelopererade den och så fick han gå med gips upp till knät ett tag. Nyligen åkte de tillbaka till Stockholm (för tydligen var det bara där operationen och uppföljningen kunde utföras) över en dag och han fick ta bort gipset och nu har han en sorts pjäxa som han ska gå med ett tag. Jag ringde igår för att höra hur det var med honom, och han berättade att han fått en propp i benet. Jag blev så rädd. En propp? Jag kan inte så mycket om somatiska sjukdomar och tillstånd men tydligen har han fått blodförtunnande sprutor och äter Waran nu. Och så har han ont. Stackars pappsen. Han lät ändå ganska pigg när vi pratade igårkväll. Han sa åt mig att inte oroa mig, så jag ska försöka att inte göra det. Det gör ingen nytta och hjälper ju ingen.

 

Det där med oro... Jag har varit orolig mer eller mindre ständigt sedan jag var barn. Ångest upplevde jag tidigt. Det spelar ingen roll om jag sitter och oroar mig eftersom det inte löser några problem, men jag kan ändå inte låta bli att låta tankarna vandra. Jag har gjort så hela mitt liv och jag försöker verkligen att inte vara så rädd. Det spelar ingen roll hur trygg jag är, jag kan ändå inte kontrollera situationen. Sedan kom det där som inte får nämnas och berättade att om jag gjorde si eller så så kunde jag stoppa saker från att hända. Det har krävt mycket av mig och kräver fortfarande min uppmärksamhet. Jag försöker att inte agera på det som kommer som tankar eller som röster, men det är svårt. Så jävla svårt. Nu är jag så sjukt välmedicinerad att jag inte lider lika mycket av detta som tur är.

 

Nu måste jag ringa avdelningen och tigga recept, på tal om mediciner...

 

Det känns ändå som att saker kommer att lösa sig. Jag vinner lite hopp för varje dag som går. Jag vet inte om Mary har sett det, men även om jag inte är fysiskt närvarande så är hon alltid i mina tankar och jag delar hennes känslor. Jag står bakom henne om hon faller, men nu verkar hennes ben starkare och blicken klarare. Tack Anna Franil, och tack för styrkan som Mary har vilket gör att hon inte ger sig i första taget.