Amalia åkte hem idag, jag vinkade av henne vid Umeå Östra. Hennes son har en fascination för tåg, jag tycker att det är riktigt gulligt. Amalia har fått spela in mycket tåg och tågåkande.

 

Även fast Amalia varit här så har livet rullat på. Äntligen börjar det hända saker för mig. Jag är redo att ta mig an terapi i full form nu och jag ska aktualiseras i några grupper, ha individualterapi som vanligt och träffa min läkare lite nu och då. Vi rumstrerar om i ApoDosen och jag hoppas att det blir rätt nu. Det är jobbigt att hålla koll på alla medicinförpackningar.

 

Jag är arg, jag är högljudd, jag är i affekt men jag har kontroll. Jag är så arg på så himla mycket och nyss var min terapeut här och fick höra om allting. Sedan spelade jag upp Song for Sara för honom och visade en dikt min syster Sara skrivit om mig i sin diktbok och vi började prata om det positivia i mitt liv. Hur långt jag tagit mig, vad som krävts för att jag står här, nu. Song for Sara är en av de mest fantastiska gåvor jag fått, men den stämmer inte längre. Jag lever inte längre i respirator, jag andas själv. Och dikten En människa, en ruin som går att hitta i Sara Janssons diktsamling Ur mina sprickor kommer ord handlar om mig, men jag känner att jag behövde rasera mig själv för att bygga upp något större något bättre.

 

Vi pratade om saker jag var bra på, om jag kunde nå någon sorts hälsosam narcissism, och det första jag tänkte på var att jag faktiskt har ganska lätt för att skriva och inte har inlärningssvårigheter utan snarare tvärt om. Att jag kan lite om allt, hyfsat allmänbildad och att jag är en bra vän och god lyssnare.

 

Han sa åt mig att luta mig bakåt och andas. Han frågade vad jag skulle göra i helgen och jag har hittat en serie som verkar riktigt intressant och en del filmer som jag gärna vill se. Jag ska ligga på min spikmatta, dricka bubbelvatten och äta ostbågar. Gå Puffpromenader och kanske hälsa på någon vän.

 

Jag har just varit ute med Puffen och det regnar. Han pinnade på snabbt och tok-kissade när han väl stannade vilket inte var ofta. Det är så härligt höst-rusk ute. Mysigt. Synd bara att Puffen inte kan gå på kattlådan, vi får hoppas att regnet ger sig senare ikväll.

 

Nu andas jag ut, nu låter jag jorden snurra utan mig ett tag.