Men du måste väl främst hålla ihop dej själv och hon ta lite ansvar för sej själv?

håller med M. jag vet inte men det intrycket jag får genom din och marys blogg är att det mest är du som kämpar och verkligen tänker på Hennes och Erat bästa, medan hon gett upp och nästan föredrar att sitta på psyket än försöka klara vardagen hemma.
men som sagt.. det är bara det Intrycket, den bilden jag får utifrån era bloggar. kan ju vara helt annorlunda i verkligheten.

jag tycker bara att du ska vara försiktig.. inte hänga upp allt på en person som vill falla. been there, done that och det går oftast åt helvete.

Ja , precis. Håller med O om varje ord, och jag tror ingen av oss menar detta som en "elak kommentar" faktiskt.
Hoppas att detta är bara som det verkar och framstår på bloggarna förstås!

Jag känner att jag skulle vilja svara på dessa kommentarer. Mary har inte skrivit mycket i sin blogg nu när hon haft en svår depression, och jag har i min tur använt min egna blogg för att pysa ut alla känslor och tankar jag har som jag är villig att dela med mig. Ni säger att det är ojämnt, vilket inte riktigt stämmer. Vad är det ni säger, att hon glassar i en sjukhussäng (för det är ju så härligt) och jag kämpar på hemma. Det är ingen som har glassat kan jag säga, varken här hemma eller på slutenvården. Men vi har ringt och sms:at varje dag, träffats när vi kunnat och har ett liv bakom våra bloggar, förlovade och älskande. Vi går igenom saker tillsammans och var för sig som vilket annat par som helst. Vi har visserligen oddsen emot oss i och med att vi båda har liknande sjukdomar men det är någonting som vi ständigt diskuterar, även innan vi blev ett par officiellt.

Det händer att jag blir inlagd, senast var i sommar. Det blir ungefär i snitt sex gånger per år skulle jag tro, för när jag mår dåligt så har jag ett löfte till mig själv och till min sambo att söka hjälp. Den här gången tog Mary sitt ansvar och la in sig, kämpade sig genom dagarna på sitt håll medan jag försökt hålla ställningarna hemma och sköta mitt. Det är så vi får det att funka. Snart firar vi två år och det är mycket tack vare henne som jag tagit så många steg fram. Jag har förstås gått omkring och varit orolig för den jag älskar, men jag vet att hon gör sitt bästa och att jag oroar mig är helt i onödan eftersom jag faktiskt inte kan göra mer än att älska henne. Vi sitter inte ihop i höften. Vi har våra privata krig och, som man gör när flyget man sitter på är på väg att krascha, så hjälper vi oss själva för att sedan kunna stötta den andra.

Två år tillsammans och vi fortsätter räkna. Psyket är hemskt otrevligt men ibland nödvändigt. Det gnager på relationen men vi står starka tillsammans trots det. Många gånger har Mary sagt att hon vill hem, men jag har sagt att hon inte fått komma hem förrän hon är tillräckligt stabil. Det är för att jag inte är en skötare utan en sambo. Ingen sjukdom ska skilja på oss, inte nu och inte i längden. Mary är jävligt stark, så stark att hon vågade vara svag och göra det rätta, be om hjälp. Jag råkar ha ett komplex för att lösa ALLAS problem, vänner och bekanta, det är kanske därför ni anser att jag kämpar hårdare? Jag vet inte, you tell me. Men våga inte påstå att jag skulle kämpa hårdare än någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.