Bävar för och längtar efter morgondagen. Jag ska till EBC och vi ska diskutera i vilka grupper jag ska ingå i. Förhoppningsvis kan jag hoppa in direkt. Jag vill så gärna komma vidare, ta nästa steg mot ett friskare liv. Jag fantiserar om hur det vore att arbeta eller plugga, det som varit så långt bort har kommit närmre och jag litar på att jag kommer kunna ta sig dit. Min ledstjärna, Elisabet, har återhämtat sig från schizofreni. När allt känns för jobbigt eller då jag har värre symptom så tänker jag på henne, att hon arbetar och mår gott och går på en låg dos neuroleptika. Hon har gått igenom elden, bränt sig men ändå vunnit kampen trots sin sjukdom. Jag tänker på att min sjukdom, schizoaffektiv, faktivskt har bättre statistik när det gäller tillfriskninde än till exempel schizofreni. Jag håller hårt om det.

 

Bredvid mig sitter en annan hårt kämpande person, en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag grät av lättnad när hon kom hem från slutenvården. Det är lite lömskt, det där med slutenvård. När man varit inlagd så begränsas världen till avdelningen, sedan kommer man ut i stora världen och måste anpassa sig efter den. Jag vet inte om ni anar hur fort det går att bli hospitaliserad. Jag tycker att Mary gör det bra, allt jag kräver är att hon försöker. En får ta en dag i taget.

 

Idag kommer Emmelie, hon ska skjutsa oss till djuraffären. Katterna behöver mat och kattsand. Sedan ska jag förlora mig i sortering av något slag, jag måste underhålla mig själv med någonting för att inte halka. Det är lite skört nämligen. Men jag klarar det.